Känslan infinner sig före sömnen. Det är ökendjuret som gör sig påmint, vill ut och rastas i mörkret. Om jag somnar vet jag att det försvinner. Om jag somnar är jag förlorad. I sömnen har jag mardrömmarna, insekterna, de vassa skärvorna. I sömnen är jag ett kadaver och när jag vaknar upp ur den är jag alltid ett levande lik. Jag skriver knappt längre, och det är ingen nyhet. Man kan inte höra öknen i mitt skratt, bara den här regniga staden. Och utanför är allt färdigt för höstens triumftåg. Kvällarna ger långdragna elegier av regn mot rutor och gator, och jag som inte har något hjärta känner allt för väl hur vinden viner i hålet i bröstkorgen. Nog talat om det, nog talat om sorg, men jag får aldrig nog. Jag önskar jag hade såväl ro, som ork, som rus om dagarna, men det blit sena eftermiddagar, det blir kväll och inte ens då kaffedoft i mitt hår. Jag rör mig långsamt, som en maskin, ett kräldjur och det finns så mycket att uppleva, men samtidigt ingenting.
Jag har en pojke som kysser mig när skymningen faller, och han har redan fallit för mig. Han är ingen honungsprins, ingen Uriel, och ändå är han allt jag önskar att jag ville ha. Jag vågar knappt berätta eller rapportera, jag kan inte känna efter, för jag har min pansar. Jag har alltid kastat hjärtat över hindret, och jag gav inte upp, jag bara bytte riktning. Oktberdimma över tårfyllda ögon, och dränera ut kanalerna nu, gör upp en ny eld. Askpelaren växer sig allt högre, och jag tänker på hur månaga lik av mig själv jag fått kliva över. Alla dödar jag fick genomleva. Jag borde vara lättad över att vår destruktiva kärlek slutligen fick ett skrivet slut, en faktisk förintelse, men jag föredrar att inte tänka på det, för det gör för ont att någonting som aldrig fick dö ändå dog. Det gör för ont att barnen vi såg i varandras ögon bara blev missfall och aborter, tårar. Jag antar att han saknar mig ibland, eller att han kommer göra det. Jag antar att precis som att en viss kärlek är så stor att man inte överlever den alls, så finns det en kärlek så stor att man inte överlever den om den inte varar för alltid. Vi överlevde inte alls. Vi mot världen och tillslut vi en del av världen, vår egen fiende, den cancersjuka kroppen som bröt ner sig själv. Jag skulle önskat att det varit lika vackert som det var smärtsamt, men det var det enbart från min sida. Vi är inte sjutton år längre, och jag var den enda av oss som klarade av två motstridiga känslor samtidigt. Som kunde stå ut med hur de slogs i bröstet.
Kanske var kärlek bara en instinkt vi drev för långt, ett byte vi i desperation manade över ravinkanten. Bilderna kommer inte längre till mig. En dag ska jag greppa pennan som ett svärd igen, och skriva hennes brev. Jag hoppas den dagen är imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar