Måstena har minskat. Inte längre några krav som rycker mig i rockärmen, och kärleken blev tillsist en fågel, flög till Sydafria, Italien, försvann någonstans där på vägen. Ensamheten kommer i tystnad och tomhänt, men tar alltid med sig något när den går. Inget blod på den rosa kappan, inget blod på de vita skorna, inget blod på klänningsfållen, men jag har inte stoltheten som ett riktmärke den här gången. Jag har en pojke som har en ögonfärg som inte går att definiera, men oron flackar under hans ögonlock eftersom han vet att jag är kapabel att falla. Jag har gjort honom införstådd med underjorden, men det gör inte att han förstår vad det innebär att ha mig där.
Alla fåglarna har flyttat. Jag borde insett att det skulle hända. Jag som alltid haft mitt lyckliga slut i skogen och döden i handen. Ändå är det svårt att förstå att jag faktiskt förlorade honom. Och var jag någonsin soldat om jag inte kunde vinna det viktigaste av krig? Det enda som återstår nu är det om mig själv. Kanske kommer solen en dag ner för att göra allt till guld. Han skrev så, om guld och silverbeströdda diamanter att ge till mig. Tills dess har jag någon annan, och en ny kärlek är som en nyss påbörjad berättelse, jag vet aldrig vart den kan föra mig. Om det är en saga eller ett skräckscenario, och om jag är prinsessan eller draken. Den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar