onsdag, november 11, 2009
Stanna med mig och vaka
Men varför jag vet att det är vargtimmen är för att jag känner hur den gräver in sina tänder och klor i min överarm. Känner, ja känner som en fysisk beröring, en smärta som träffar nerven och går som en ilning längs ryggraden. Det är natt och det var längesedan det var det utan synd, utan skam, utan någonting annat än orden. Och det handlar inte längre om att offra eller offras, det handlar inte längre om att ägas eller bli ägd, handlar inte längre om horan och madonnan. Det handlar om att vi skulle fått den här soluppgången, och alla andra för den delen.
Jag vet inte hur mycket du vet om sånt här, ändå tror jag att du vet allt. Om hur jag går sönder, låter cigaretterna bli långa, timmarna korta. Det handlar om så mycket mer än vi är medvetna om och hon kommer alltid vara min Cosmogirl. Jag kommer alltid att älska henne som jag aldrig älskat någon annan. Det är tatuerat i våra personligheter, alla snedsteg vi gör i dansen och hur vi låtsas att det är meningen. Hur vi låtsas att det är värt det, värt någonting alls. Jag kan sluta närsomhelst och jag kan inte sluta. Springer och springer och har inga ben. Återkommer alltid till det där med att älska och förlora. Återkommer alltid till det där med sorgen och hur jag kan sakna destruktiviteten, Hur jag kan sakna att älska som på liv och död, trots att jag bara ville tryggheten när jag var mitt uppe i det. För kanske finns det ingen trygghet större än så. Kanske är man alltid som säkrast när man vet att man har ena foten över kanten, för det är då man känner tydligast att man har den andra på jorden. Det är på gott och ont, och ni glömmer det ofta. Ni som bara skriver ner och analyserar, ni som bara står och ser på. Jag kan inte stanna upp. Jag kan inte somna. Och jag har Hjärter Knekt nära intill, men han kan inte nå mig. Han sover vidare när jag tänder lampan, kokar kaffe, startar datorn. Måste rasta vilddjuren igen.
Jag måste medicineras för att hållas i funktion, för att fylla funktion, och jag försöker inte kvällar som den här. Jag vet att det är för mycket som måste göras, och jag vet förvisso att det inte kommer göras, men ändå låter jag bli. Ändå undviker jag spinnrocken med dess nålar för att slippa somna in. Jag vill alltid vakna till en vackrare morgondag, men jag vaknar alltid av mig själv och till mig själv. Det finns inga krav jag kan leva upp till som lever upp till mina krav. Måste svepa filtarna tätare om mig och stanna upp karusellen, måste få ett utbrott, inbrott i texten. Fåglarna sjunger sakta , som om vi låter filmen rulla i slow motion. Stop motion med kärleken. Det här är bara ord, det vet jag likaväl som du, men det är mina ord, och de får föra mig dit de vill. För en dag sedan askade jag nästan mot min egen arm, brände mig nästan in i köttet, kände svedan och lukten av det. Jag hejdade handen halvvägs. Förstod inte varför. Men det finns inga varför, det borde ni veta vid det här laget. Finns bara bokstäver som lägger sig som levrat blod i ditt bröst och vi måste göra oss av med alla lager först, innan vi kan nå in till kärnan igen. Det är därför jag inte kan skriva klart hennes brev. Det är därför jag inte kan skriva någonting alls. Stannar upp i min fiktion, min enda faktiska saga. Jag låter den inte leva, låter tvåtusen ord utebli och lägger texten i en respiratior över natten. Det blir morgon, det blir kväll, proceduren upprepas. Jag kommer ingen vart, för jag vågar inte låta den fria fantasin ha makten. Fantasin är laglös men ändå måste den begränsas. Dessa väggar är som murar och de tränger närmre och närmre. Kanske min egen kropp som blivit för trång. Jag vet inte sånt. Jag skriver för sällan för att veta någonting alls, och Hjärter Knekt ser hur tunga orden jag satt upp som mål är, tvåtusen ord är tvåtusen kilo tunga stenblock över mig och jag är återigen Atlas. Han säger att jag är som lyckligast när jag använder mitt språk, och jag antar att han menar som vackrast, men om det säger han ingenting. Han bara kysser min kind och min ryggrad, vänder och vrider sig i sömnen, låter poeten härja fritt. Jag har knappt gett honom mitt namn och mitt riktiga namn får ni aldrig veta. Kalla mig Sherezade, han viskar mig inga sagor. Jag viskar att våga hoppas på något fint är att skjuta sig i huvudet och det blir en sång som kompar min undergång. Men jag ska inte gå under. Det har jag sagt så många gånger. Nu har jag inte längre några löften att ge, inga som helst mirakel att lova dig, varesig inatt eller imorgon. Och hur ärkeängeln sade att för att vara någonting för någon annan måste man vara någonting för sig själv. Jag är ingenting för mig själv och jag har ingenting att ge dig. Kan bara berätta i lugna tonlägen om den där regnbågen av skrik, blåmärken, hur jag levde mina dagar innan dig. Jag vet precis vem som är duet i den här texten, men vet du? Stålet är plötsligt så nära igen och återigen detta varför. Varför synden aldrig slut? Varför blir det aldrig morgon? Varför ser jag aldrig horisonten?
Jag skulle skriva min eskapism, men jag fastnar när jag fått ur mig det vanliga om prinsar och prinsessor och trolska tjärnar. Kommer på mig med att försöka hitta genvägar så att jag får skriva om mig själv, när jag ska försöka bryta skrivkrampen. Mitt mörker är min dagbok, minns det, och jag har fortfarande fruktansvärt svårt för att skilja vardagen från dikten, verklighet från fiktion. Jag kan inte sluta och jag önskar du kunde vakna, vilja mer än bara värma. Att du skulle stanna uppe med mig och vaka. För det är allt jag någonsin velat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
jag vakar alltid med dig
dessa nätter vill inte ta slut men inte heller börja.
jag skrev ett nytt brev idag, ska lägga det på lådan och det når dg efter helgen.
inatt är efter gregory and the hawk och jag längtar efter snön.
<3 / cosmo
du är fortfarande min midnatt och min kristall och jag letar efter dig i snön, gömmer dig, fäller ut mina vingar över dig och försöker att vakta så du inte kan fly, men samtidigt hålla en öppning så du kan rymma om du måste.
jag önskar jag var närmre, jag önskar jag kunde mer.
Skicka en kommentar