Circe

Nätterna har blivit till tomma, blanka pappersark igen. Ibland utbyter mörkret och jag skepparhistorier. Tävlar i vem som är svartast. Ibland ser jag orden som någonting annat än mörka maskar som ringlar sig till meningar över mina papper. Ibland skriver jag ned ljuset i ett litet block med hjärtan, eller i min svalblå dagbok, men ibland är ljuset det vita som skymtas mellan raderna. Jag tror att jag gett för många löften. Jag har slutat upp med det nu. De man ger när december blir januari gäller den här gången enbart mig själv. Jag har lovat romanen, och jag har lovat krigsmonumentet. Den enda som kan klandra mig, som kan döma mig om jag misslyckas, är jag själv. Sedan minns jag att jag är min egen bödel. Offret kan enbart älska sin bödel. Narcissismen, the comfort in being sad. Jag slipar knivar mot min hud, jag drar ut i krig. Allt är som vanligt. Samma samsara, samma fågel fenix, nya namn. Jag har trott mig aldrig krossat ett hjärta, men inser att jag redan gjort det flera gånger om, jag har bara aldrig lämnat det blodigt bakom mig, alltid slickat såret även om det inte låtit sig läkas. Inser plötsligt hur lätt det skulle vara, inser plötsligt vidden av min egen grymhet, den tänkbara. Jag är sjöjungfrun, jag kanske inte kan sjunga, men jag kan linda mina långa fingrar kring ditt innersta och dra med det ner i djupet. Jag kan få dig att falla handlöst och aldrig någonsin förlåta mig för det. Ta ifrån dig någonting du aldrig kan få tillbaka.

Ibland är det mitt hjärta som ligger där på havsbottnen, eller snarare nere i Styx. Hades låter det vila tryggt där för mig och ler när jag hänsynslöst ger mig av på plundringståg. Då är jag hans grymma gudinna, då krossar jag allt under mina klackar. Gallan rinner ur min mun som fradga och min tunga är kluven som en orms. Jag kan hysa två motstridiga känslor samtidigt, just eftersom jag är befriad från känslor. Förakt är ingen känsla. Hat är ingen känsla. Deras gelikar inga känslor, bara reaktioner och försvarsmekanismer för sårbarheten. Lyckas du spräcka hinnan väntar det hårda skalet, pansaret. Det är emellanåt ytterst lätt att spräcka hinnan. Att dra bort stoftet på fjärilsvingarna med smutsiga fingrar, sticka dolken i en av mina många akilleshälar. Ibland är jag mer som Atlas. Jag tar emot och jag tar emot och säger mycket lite om bördan på mina axlar. Så en dag har den tyngt ner mig till marken så mycket att mina fötter sjunkit ned sju fot under jord. Jag tror aldrig du hört mitt vansinnesskratt, mitt undervattensljud, mitt spöke. Jag kanske aldrig kommer hemsöka dig på det sättet, annat än i dina mardrömmar. Dina mardrömmar handlar alltid om mig. Mina handlar om andra.

Det har hänt att jag drömt att du bänt upp pärmarna till mitt innersta som man bänder upp bröstkorgen när man vill sluka hjärtat hos den fallna stjärnan som kan ge en evigt liv. Det har hänt att jag har drömt att du röjde alla mina hemligheter. Jag har inte mycket till hemligheter, men jag har rätt att hålla dem dolda. Jag säljer aldrig min själ igen. Har redan gett för mycket för många gånger. Jag måste föra dagbok. Det måste du förstå. Du måste förstå att det finns delar av mig som du inte har något med att göra. Mitt förflutna tillhör inte dig. Det har aldrig tillhört dig och kommer därför aldrig att göra det. Jag kan ge dig mitt nu, men mer kan du inte begära, mer har du inte rätt till. I nuet är jag sjöjungfrun utan själ. Du måste ge mig allt jag önskar och begär för att jag någonsin ska kunna sluta lycklig och snart vigs du med dig själv, snart är jag skum på vattnet.

Jag är Circe och nu när du väl hittat till min ö

hur hade du tänkt att du skulle kunna ta dig härifrån

med livet i behåll?