Bred ut de svarta tankarna som spelkort över bordet. Jag saknar hösten. Jag saknar medvetenheten i att samla löv i kappan, vända vinden efter den. Med saknad når man inte långt. Om jag inte aktar mig missar jag magnoliorna igen, glömmer doften av körsbärsblom. Det får inte hända och ändå är det just vad som väntar. Hösten var ett stort svart hål, fjolåret ett vidöppet Helvetesgap. Tiden för fältslaget nalkas. Det kan växa andra sorters blommor då, men aldrig någonsin magnolior igen. Det är så symboliken fungerar.
Jag kapar fler och fler artärer och navelsträngar, får nya gator och lämnar första tiden i den här staden bakom mig. Det finns oändligt många sätt att påbörja nya kapitel eller helt nya böcker, men jag var fjorton år när jag insåg att jag aldrig skulle bli lycklig. Det var inte mer än att jag anade vidden av detta mörka hat, jag såg ned i brunnen och jag såg min framtid & mitt öde. Urd, Verdandi och Skuld såg tillbaka på mig med tomma ögonhålor. Det var då jag skrek. Jag pekade på mina tårar, men det fanns ingen som ville se. Jag visste redan då att kärleken var det enda som kunde rädda mig. Brunnen finns kvar. Jag har önskat så djupt i den att jag fallit ned, krossats mot dess sinade botten. Stenarna där är kalla, men jag är ensam, alltid ensam.
Och i år handlar det inte om magnolior, det är andra sorters blommor som fångar min blick och jag längtar ut till vitsippsdalen. Mitt blod får samma färg som våren, huden stryks av kökets gryningsljus som inte ens silas mellan persienner innan det når min kropp. Mitt blod får samma färg som våren och jag försöker hitta barnet jag förlorade till Underjorden för så längesen. Jag vet varken hur man påbörjar eller avslutar något. Det är kvällssol i min älskades kvarter och i askfatet på gården har en liten fågel byggt bo. Det är trängre än jag trodde vingar klarade av. Världen väcks till liv nu och jag kopplar upp mig till språket och respiratorn, men räds att se sanningens svarta pupill. Jag föll ifrån. Hur faller man tillbaka, hur breder man ut vingarna och tar fart igen?
En av mina musor har sina ord ihoptryckta mellan pärmar igen. Svarta den här gången med ett fotografi, naturligtvis ett fotografi. Jag har inte öppnat boken, inte låtit sidorna fläkta fingertopparna. Som om det är för heligt för mig. Men nu faller mörkret strax och jag saknar bilder som är lika täta och uttrycksfulla som ett karnevalståg. Jag vet att berättelsen kommer förändra mig, det gör hennes språk alltid, bryter isen från vattenfallet och mina egna bilder i strida strömmar.
Plockar fler och fler av kunskapens äpplen. Kravlar tillbaka in i urmodern och står naken framför månen. Tänder majeldarna och låter ljus strömma från fingrarna, magi och glitter. Jag låter läsandet och utövandet smyga sig Du är din egen frälsare och inte ens kärleken kan rädda mig vid det här laget, den har redan förlorat sin chans, men det finns en chans att det är livet som väntar nu. Det finns en chans, och jag är beredd att ta den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar