Olyckssyster, min olyckssyster. När korparna höjer rösterna vet jag att du är i fara. Jag springer naken i den vita öknen och jag har blod i mina fotspår. Inte jag inte jag. Det var aldrig jag, det var bara de onda andarna som tog sin boning i mitt huvud. Ni vet, jag fick borra ett hål för att någonsin kunna få sinnesro.
Går med Honungspojken under körsbärsträden och jag ser upp och undrar hur det känns att vara lycklig. Verklighet eller fiktion, det är ni som avgör. Kropp och psyke är i upplösningstillstånd. Nu hjälper inga sagor. Nu hjälper ingenting alls. Jag sover med knivar vid min sida eller spöken från det förflutna när jag sover ensam. Ensamheten gör mig galen och panisk. Skrikfåglarna tar över alla melodier. Kerberos håller vakt vid dörren för att inte släppa in någon som vill mig väl. Det är det jag har drivits till, det är det jag har blivit. Det är ett psykiskt virus som sprider sig blixtsnabbt, luftburet. Ett tag försökte jag värja mig från det som man värjer sig från strålning; höga hattar, rött läppstift, svarta ögon. Nu ser jag bara tomhet mellan ögonfransarna. En gång hade jag havet och han sa att det fanns en ö däri, ett resmål, en destination. Han hann aldrig fram. Skeppet förliste eller så vände han om, jag har inte fått klarhet i vilket. Det beror på Janus, det beror på alla hans höga namn.
Hursomhelst är jag ensam nu. Det är min kropp som klamras fast vid Lancelots, jag som lägger ut rävsaxar och hinder att övervinna. Jag tror mig ha kommit till någonsorts återvändsgränd. Här finns varken gott eller ont att utvinna. Väggen framför mig går inte att ta sig över, och även om det gick skulle det kanske inte vara värt det. Jag kan inte veta om det är Neverland som väntar på mig där, Körsbärsdalen, Narnia, Nangijala. Det är kanske bara en omväg till Underjorden. River med naglarna mot stenarna. Faller handlöst i den famn som tar emot. Är orkeslös och dör döden i barnsäng var gång jag bläddrar igenom romanen. Papercuts som får mig att förblöda.
Ibland skymtar jag även silver i det svarta. Som en strimma ljus, glittret i korpens öga. Det räcker inte till mycket material, det räcker knappt till någonting alls. Räcker till att jag ska kunna le, lägga på mig masken, ta klivet över käftarna och öppna porten till den värld jag fortfarande känner mig alienerad ifrån. Jag hör inte hemma här, har aldrig gjort, kommer kanske aldrig göra. Drömmer mig bort till Slottet i Fjärran, trots att jag egentligen vet att jag inte består av älvdamm och enhörningsblod, bara en stinkande hög av kött. Men det här är min fiktion, mina sagor för tusen och en kommande och gångna nätter. Jag är Sheherezade och vad jag än väljer att berätta, är det min version av sanningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar