Tusen och en natt

Olyckssyster, min olyckssyster. När korparna höjer rösterna vet jag att du är i fara. Jag springer naken i den vita öknen och jag har blod i mina fotspår. Inte jag inte jag. Det var aldrig jag, det var bara de onda andarna som tog sin boning i mitt huvud. Ni vet, jag fick borra ett hål för att någonsin kunna få sinnesro.

Går med Honungspojken under körsbärsträden och jag ser upp och undrar hur det känns att vara lycklig. Verklighet eller fiktion, det är ni som avgör. Kropp och psyke är i upplösningstillstånd. Nu hjälper inga sagor. Nu hjälper ingenting alls. Jag sover med knivar vid min sida eller spöken från det förflutna när jag sover ensam. Ensamheten gör mig galen och panisk. Skrikfåglarna tar över alla melodier. Kerberos håller vakt vid dörren för att inte släppa in någon som vill mig väl. Det är det jag har drivits till, det är det jag har blivit. Det är ett psykiskt virus som sprider sig blixtsnabbt, luftburet. Ett tag försökte jag värja mig från det som man värjer sig från strålning; höga hattar, rött läppstift, svarta ögon. Nu ser jag bara tomhet mellan ögonfransarna. En gång hade jag havet och han sa att det fanns en ö däri, ett resmål, en destination. Han hann aldrig fram. Skeppet förliste eller så vände han om, jag har inte fått klarhet i vilket. Det beror på Janus, det beror på alla hans höga namn.

Hursomhelst är jag ensam nu. Det är min kropp som klamras fast vid Lancelots, jag som lägger ut rävsaxar och hinder att övervinna. Jag tror mig ha kommit till någonsorts återvändsgränd. Här finns varken gott eller ont att utvinna. Väggen framför mig går inte att ta sig över, och även om det gick skulle det kanske inte vara värt det. Jag kan inte veta om det är Neverland som väntar på mig där, Körsbärsdalen, Narnia, Nangijala. Det är kanske bara en omväg till Underjorden. River med naglarna mot stenarna. Faller handlöst i den famn som tar emot. Är orkeslös och dör döden i barnsäng var gång jag bläddrar igenom romanen. Papercuts som får mig att förblöda.

Ibland skymtar jag även silver i det svarta. Som en strimma ljus, glittret i korpens öga. Det räcker inte till mycket material, det räcker knappt till någonting alls. Räcker till att jag ska kunna le, lägga på mig masken, ta klivet över käftarna och öppna porten till den värld jag fortfarande känner mig alienerad ifrån. Jag hör inte hemma här, har aldrig gjort, kommer kanske aldrig göra. Drömmer mig bort till Slottet i Fjärran, trots att jag egentligen vet att jag inte består av älvdamm och enhörningsblod, bara en stinkande hög av kött. Men det här är min fiktion, mina sagor för tusen och en kommande och gångna nätter. Jag är Sheherezade och vad jag än väljer att berätta, är det min version av sanningen.

röda maj, värmen erövrar stan

Bred ut de svarta tankarna som spelkort över bordet. Jag saknar hösten. Jag saknar medvetenheten i att samla löv i kappan, vända vinden efter den. Med saknad når man inte långt. Om jag inte aktar mig missar jag magnoliorna igen, glömmer doften av körsbärsblom. Det får inte hända och ändå är det just vad som väntar. Hösten var ett stort svart hål, fjolåret ett vidöppet Helvetesgap. Tiden för fältslaget nalkas. Det kan växa andra sorters blommor då, men aldrig någonsin magnolior igen. Det är så symboliken fungerar.

Jag kapar fler och fler artärer och navelsträngar, får nya gator och lämnar första tiden i den här staden bakom mig. Det finns oändligt många sätt att påbörja nya kapitel eller helt nya böcker, men jag var fjorton år när jag insåg att jag aldrig skulle bli lycklig. Det var inte mer än att jag anade vidden av detta mörka hat, jag såg ned i brunnen och jag såg min framtid & mitt öde. Urd, Verdandi och Skuld såg tillbaka på mig med tomma ögonhålor. Det var då jag skrek. Jag pekade på mina tårar, men det fanns ingen som ville se. Jag visste redan då att kärleken var det enda som kunde rädda mig. Brunnen finns kvar. Jag har önskat så djupt i den att jag fallit ned, krossats mot dess sinade botten. Stenarna där är kalla, men jag är ensam, alltid ensam.

Och i år handlar det inte om magnolior, det är andra sorters blommor som fångar min blick och jag längtar ut till vitsippsdalen. Mitt blod får samma färg som våren, huden stryks av kökets gryningsljus som inte ens silas mellan persienner innan det når min kropp. Mitt blod får samma färg som våren och jag försöker hitta barnet jag förlorade till Underjorden för så längesen. Jag vet varken hur man påbörjar eller avslutar något. Det är kvällssol i min älskades kvarter och i askfatet på gården har en liten fågel byggt bo. Det är trängre än jag trodde vingar klarade av. Världen väcks till liv nu och jag kopplar upp mig till språket och respiratorn, men räds att se sanningens svarta pupill. Jag föll ifrån. Hur faller man tillbaka, hur breder man ut vingarna och tar fart igen?

En av mina musor har sina ord ihoptryckta mellan pärmar igen. Svarta den här gången med ett fotografi, naturligtvis ett fotografi. Jag har inte öppnat boken, inte låtit sidorna fläkta fingertopparna. Som om det är för heligt för mig. Men nu faller mörkret strax och jag saknar bilder som är lika täta och uttrycksfulla som ett karnevalståg. Jag vet att berättelsen kommer förändra mig, det gör hennes språk alltid, bryter isen från vattenfallet och mina egna bilder i strida strömmar.

Plockar fler och fler av kunskapens äpplen. Kravlar tillbaka in i urmodern och står naken framför månen. Tänder majeldarna och låter ljus strömma från fingrarna, magi och glitter. Jag låter läsandet och utövandet smyga sig Du är din egen frälsare och inte ens kärleken kan rädda mig vid det här laget, den har redan förlorat sin chans, men det finns en chans att det är livet som väntar nu. Det finns en chans, och jag är beredd att ta den.