År och kilon som adderas till min kropp. Älska mig för den jag var, men aldrig mer för den jag är. Det förflutna påverkas inte av mitt nu, men nuet påverkas av det förflutna och jag är för rädd för att ens skriva. Det som är skrivet är skrivet och livet är livet. Regnet försöker bryta sig in genom glasdörrarna, tyllgardinerna som gör sina skenmanövrar och jag som bara ser på, bara ser på. Kan inget annat. Kan inte stiga upp ur sängen om morgnarna, kan inte skriva sagor eller bittra slut. Jag ramlar över Helvetesgapen, det svindlar och jag kan inte känna marken under mina fötter. Jag känner hålet inuti mig, men jag känner också när han tar min hand, blickar in i mig.
Jag liknar inte någonting annat än en blek, svullen ursäkt till mig själv. En bokstav utsuddad av vätska på papperet, uppblött och oformlig. Månader av bortglömda dokument utan punkter. Månader av lättja och förtvivlan. Kurragömmalekar med tanken. Mina dikter är utdöda och allt som finns är en växande öken. Som alltid förr önskar jag mig en oanvänd sommar, för den här gången, den här gången. Ge mig vad jag önskar och jag lovar att jag inte ska göra fel igen. Jag lovar att jag inte ska försvinna.
Räknar inte längre åldern iår. Räknar inte med någonting alls. Möjligtvis att han håller om mig när jag somnar. Så mycket hopp har gått förlorat. Dröm efter dröm har frivilligt för mina ögon kastat sig ner i Helvetesgapet. Är det då så konstigt att jag försökt dyka efter? Det är mer än en månad sedan jag kunde se mitt eget blod, men ibland vet jag inte om det gör någon skillnad. Min kropp har ändå slutat tillhöra mig. Min kropp har ändå slutat vara en kropp. Jag räds inte längre att åldras. Jag är redan tusen år. Ängel och demon.Sånt gör heller ingen skillnad. Men en dag ska jag komma tillbaka. Det lovar jag. Oh jag kan inte sluta hoppas på att då ska körsbärsträden återigen blomma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar