vildvittror, elektrakomplex

Tre år sedan min vitaste klänning och den lika vita mössan som kastades i luften. Tre år har jag lämnat bakom mig sedan dess och mina fötter smutsiga av törnen och jord. Ingenstans i sagorna blir prinsessan tjock, hon blir bara lycklig, och ändå vill jag vara en saga. Jag säger att jag ska skriva, men fördriver mina dagar med Ingentinget, tänker mest av allt på detta att min enda mening alltid varit kärlek, hur övertygad jag varit om Korinthierbrevet 13:1s sanning, men tänk om jag hade fel? Tänk om jag alltid tagit älskandet för någonting större än det i själva verket är?

Det kanske inte finns någon evighet. Det kanske inte finns kärlekspar som älskar varandra så djupt att de efter sin död lyfts upp till stjärnbilder, för att kasta sitt ljus över oss. Detta mitt tvivel är någonting min omvärld sår i mig, som om jag inte bar samma starka. Var människa en skärva och det kan göra ont när vi ska smidas samman, men samman ska vi smidas. Jag vet förstås ingenting, men ingen kan ta ifrån mig min rätt att definiera min egen värld.

Har en konstant hunger och alla de ord som kan tänkas sluta på -lös. Ögnar gamla fragment och ser mitt eget sargade inre landskap, den skämda jorden, de korrupta varelserna  som varit efter mig. Det finns dagar då jag äger hela himlen och det finns dagar då jag inte äger någonting alls.

Så du lyssnar på Thunder Road om och om igen och känner en rivstart i dina ådror, bensinen i ditt blod som ger ifrån sig en välbekant stank. Du längtar efter Amerika. Du längtar efter din förlorade motorväg. Du längtar efter Cosmogirl, hennes ärrade händer, en laddning kaffe till. Natten är Moulin Rouge och månförmörkelser. Du behöver en transfusion, du behöver någon som greppar dina handleder och bjuder dig till dans, Svartrama tjärn och hinkvis med glitter. Och du kan inte säga det, men vem fattar din hand? Vem vakar vid din sängkant som en uråldig ängel? Vem förutom din sorg?

Du sa (som i ett annat du) att det som skaver är mitt Elektrakomplex och den far som aldrig var. Och han ringer mig och lilla Ronja svarar men hon lägger på när hon hör vildvittrorna. Jag nämner flyktigt min sorg, detta att aldrig ha tillhört, bortväljandet, det som mitt brev för år sedan ville förklara. Han förstår fortfarande ingenting, trevar om kattsvansar och hästryggar och jag ryggar tillbaka, det är för mycket. För oss båda. Vi hörs inte sen dess.

Midsommar klunkar jag utan att veta det vatten ur Styx. Blir mer maktlös än någonsin av att vara maktlös, bortom kontroll. Jag har sällan varit så rädd för att vara en fara för mig själv. Det mörka kalla skrämmer mig, eftersom jag valde att ta avstånd från det, trots alla gånger det ropat mitt sanna namn efter mig. Händer smeker mina skuldror och agerar vindrutetorkare för tårarna. Inte en särskilt vacker metafor, men åtminstone en metafor. Och sen rinner den här sommaren ur mig som vatten som spolas ner i rännstenen, avloppet, asfalten som inte minns att den ens funnits.

Men något finns och det är jag. Jag måste finnas.

"ett slarvigt hopsytt exemplar till flicka"

Mars som april som är som jag och sjukhusnätter när det är vinter igen, svälja snöflingor och pojken som ligger mellan landstingsfiltar och aldrig någonsin har sett det ur den synvinkeln. Jag vågar inte självutlämna längre och min vackraste är så upptagen, håller på att leta sig ett liv och jag som plötsligt upptäcker att jag inte vet vad som blivit av mitt eget, vad det blivit av mitt eget. Får som bråttom, är inte manisk, men jagad när jag skriver ett kort brev till Cosmogirl, inte kan somna utan det vita på tungan, bläddrar gamla dagböcker och försöker hitta det som de linjerade arken beskrev, detaljerna, glöden Vart tog den där elden vägen?

Redan innan maj blommar magnoliorna. Jag går hundpromenad med Susan och livet vackrare igen när vi räknar sorterna och min älskade skriver och saknar mig, när han knappt velat veta av mig i nästan två veckor. Så jag lever i det. Jag kysser terapin adjö och låtsas vara segergudinnan igen, den duktiga flickan, den som upprätthåller fasader. Och jag ska vara ärlig. Det är snart sommar och vissa dagar vill jag inte Underjorden, vissa dagar flörtar jag inte med Hades. Jag har mina sjöfåglar precis utanför balkongrutan, kan nästan röra vid dem, albatrossfotografiet på mitt skrivbord. Vi fick en vacker första majnatt, vi var vid en stuga vid en sjö, gillade och älskade över ett överkast på en smal säng med stearinljus omkring oss. Nästan som i forntiden, nästan som i en saga, men stillheten förljugen, för allt därefter vill han sedanåterkalla till en lögn. Att vi stagnerat, trampar vatten till ingen nytta. Jag har valt att inte skriva sånt här. Nu skriver jag det ändå. För jag måste skriva. Jag vägrar låta mig själv eller någon annan begränsa mig. Jag ska tillbaka nu, jag ska tillbaka. Kosta mig vad det kosta mig vill, orden är allt jag någonsin velat.

Det kalkyleras och talas om att stryka bokstäver ur mina papper. Jag är återigen victorian inför det, samtidigt som det väcker en viss oro. Jag har lobotomerat en del av mig, sorgmodet som inte gett vika, men mörkret som tycks närma sig ett slut. Jag har någonting som skaver i mig. Jag och lyssnaren snuddade vid det de sista gångerna vi sågs, om hur jag varit Ronja Rövardotter, och en vän från förr som säger att jag alltid haft den där rädslan, att den alltid synts, att jag inte klarar av att vara föremål för andras ilska. Jag visste knappt om det själv. Nu vet jag. Gör det skillnad?

Renar lägenheten med rökelse. Vädrar ut gamla lakan som bär spår av sex och tårar, tänker på körsbärsblom, bär vitt, håret rött som skökans igen, femuddstjärnan kring halsen. Juni är en av årets farligaste månader, en av dem som jagat mig mest. Jag vill inte se mig själv sådan igen. Jag vill älska med honom i en lövskog, jag vill vara sjöjungfrun i vattnet. Jag har simpla, men ändå storslagna drömmar. I närheten av regnbågen plockar jag vykort att sända till Cosmogirl. Skriver ett av dem, läser sagor, vattnar blommor som om jag för en gångs skull kan få vara någon som för med sig liv. Mitt hus doftar som magnolior.

Sommar nu. Det här kalla kriget måste ta slut. Sommar nu. Med allt vad det innebär.