vildvittror, elektrakomplex

Tre år sedan min vitaste klänning och den lika vita mössan som kastades i luften. Tre år har jag lämnat bakom mig sedan dess och mina fötter smutsiga av törnen och jord. Ingenstans i sagorna blir prinsessan tjock, hon blir bara lycklig, och ändå vill jag vara en saga. Jag säger att jag ska skriva, men fördriver mina dagar med Ingentinget, tänker mest av allt på detta att min enda mening alltid varit kärlek, hur övertygad jag varit om Korinthierbrevet 13:1s sanning, men tänk om jag hade fel? Tänk om jag alltid tagit älskandet för någonting större än det i själva verket är?

Det kanske inte finns någon evighet. Det kanske inte finns kärlekspar som älskar varandra så djupt att de efter sin död lyfts upp till stjärnbilder, för att kasta sitt ljus över oss. Detta mitt tvivel är någonting min omvärld sår i mig, som om jag inte bar samma starka. Var människa en skärva och det kan göra ont när vi ska smidas samman, men samman ska vi smidas. Jag vet förstås ingenting, men ingen kan ta ifrån mig min rätt att definiera min egen värld.

Har en konstant hunger och alla de ord som kan tänkas sluta på -lös. Ögnar gamla fragment och ser mitt eget sargade inre landskap, den skämda jorden, de korrupta varelserna  som varit efter mig. Det finns dagar då jag äger hela himlen och det finns dagar då jag inte äger någonting alls.

Så du lyssnar på Thunder Road om och om igen och känner en rivstart i dina ådror, bensinen i ditt blod som ger ifrån sig en välbekant stank. Du längtar efter Amerika. Du längtar efter din förlorade motorväg. Du längtar efter Cosmogirl, hennes ärrade händer, en laddning kaffe till. Natten är Moulin Rouge och månförmörkelser. Du behöver en transfusion, du behöver någon som greppar dina handleder och bjuder dig till dans, Svartrama tjärn och hinkvis med glitter. Och du kan inte säga det, men vem fattar din hand? Vem vakar vid din sängkant som en uråldig ängel? Vem förutom din sorg?

Du sa (som i ett annat du) att det som skaver är mitt Elektrakomplex och den far som aldrig var. Och han ringer mig och lilla Ronja svarar men hon lägger på när hon hör vildvittrorna. Jag nämner flyktigt min sorg, detta att aldrig ha tillhört, bortväljandet, det som mitt brev för år sedan ville förklara. Han förstår fortfarande ingenting, trevar om kattsvansar och hästryggar och jag ryggar tillbaka, det är för mycket. För oss båda. Vi hörs inte sen dess.

Midsommar klunkar jag utan att veta det vatten ur Styx. Blir mer maktlös än någonsin av att vara maktlös, bortom kontroll. Jag har sällan varit så rädd för att vara en fara för mig själv. Det mörka kalla skrämmer mig, eftersom jag valde att ta avstånd från det, trots alla gånger det ropat mitt sanna namn efter mig. Händer smeker mina skuldror och agerar vindrutetorkare för tårarna. Inte en särskilt vacker metafor, men åtminstone en metafor. Och sen rinner den här sommaren ur mig som vatten som spolas ner i rännstenen, avloppet, asfalten som inte minns att den ens funnits.

Men något finns och det är jag. Jag måste finnas.