"ett slarvigt hopsytt exemplar till flicka"

Mars som april som är som jag och sjukhusnätter när det är vinter igen, svälja snöflingor och pojken som ligger mellan landstingsfiltar och aldrig någonsin har sett det ur den synvinkeln. Jag vågar inte självutlämna längre och min vackraste är så upptagen, håller på att leta sig ett liv och jag som plötsligt upptäcker att jag inte vet vad som blivit av mitt eget, vad det blivit av mitt eget. Får som bråttom, är inte manisk, men jagad när jag skriver ett kort brev till Cosmogirl, inte kan somna utan det vita på tungan, bläddrar gamla dagböcker och försöker hitta det som de linjerade arken beskrev, detaljerna, glöden Vart tog den där elden vägen?

Redan innan maj blommar magnoliorna. Jag går hundpromenad med Susan och livet vackrare igen när vi räknar sorterna och min älskade skriver och saknar mig, när han knappt velat veta av mig i nästan två veckor. Så jag lever i det. Jag kysser terapin adjö och låtsas vara segergudinnan igen, den duktiga flickan, den som upprätthåller fasader. Och jag ska vara ärlig. Det är snart sommar och vissa dagar vill jag inte Underjorden, vissa dagar flörtar jag inte med Hades. Jag har mina sjöfåglar precis utanför balkongrutan, kan nästan röra vid dem, albatrossfotografiet på mitt skrivbord. Vi fick en vacker första majnatt, vi var vid en stuga vid en sjö, gillade och älskade över ett överkast på en smal säng med stearinljus omkring oss. Nästan som i forntiden, nästan som i en saga, men stillheten förljugen, för allt därefter vill han sedanåterkalla till en lögn. Att vi stagnerat, trampar vatten till ingen nytta. Jag har valt att inte skriva sånt här. Nu skriver jag det ändå. För jag måste skriva. Jag vägrar låta mig själv eller någon annan begränsa mig. Jag ska tillbaka nu, jag ska tillbaka. Kosta mig vad det kosta mig vill, orden är allt jag någonsin velat.

Det kalkyleras och talas om att stryka bokstäver ur mina papper. Jag är återigen victorian inför det, samtidigt som det väcker en viss oro. Jag har lobotomerat en del av mig, sorgmodet som inte gett vika, men mörkret som tycks närma sig ett slut. Jag har någonting som skaver i mig. Jag och lyssnaren snuddade vid det de sista gångerna vi sågs, om hur jag varit Ronja Rövardotter, och en vän från förr som säger att jag alltid haft den där rädslan, att den alltid synts, att jag inte klarar av att vara föremål för andras ilska. Jag visste knappt om det själv. Nu vet jag. Gör det skillnad?

Renar lägenheten med rökelse. Vädrar ut gamla lakan som bär spår av sex och tårar, tänker på körsbärsblom, bär vitt, håret rött som skökans igen, femuddstjärnan kring halsen. Juni är en av årets farligaste månader, en av dem som jagat mig mest. Jag vill inte se mig själv sådan igen. Jag vill älska med honom i en lövskog, jag vill vara sjöjungfrun i vattnet. Jag har simpla, men ändå storslagna drömmar. I närheten av regnbågen plockar jag vykort att sända till Cosmogirl. Skriver ett av dem, läser sagor, vattnar blommor som om jag för en gångs skull kan få vara någon som för med sig liv. Mitt hus doftar som magnolior.

Sommar nu. Det här kalla kriget måste ta slut. Sommar nu. Med allt vad det innebär.