röda maj, värmen erövrar stan

Bred ut de svarta tankarna som spelkort över bordet. Jag saknar hösten. Jag saknar medvetenheten i att samla löv i kappan, vända vinden efter den. Med saknad når man inte långt. Om jag inte aktar mig missar jag magnoliorna igen, glömmer doften av körsbärsblom. Det får inte hända och ändå är det just vad som väntar. Hösten var ett stort svart hål, fjolåret ett vidöppet Helvetesgap. Tiden för fältslaget nalkas. Det kan växa andra sorters blommor då, men aldrig någonsin magnolior igen. Det är så symboliken fungerar.

Jag kapar fler och fler artärer och navelsträngar, får nya gator och lämnar första tiden i den här staden bakom mig. Det finns oändligt många sätt att påbörja nya kapitel eller helt nya böcker, men jag var fjorton år när jag insåg att jag aldrig skulle bli lycklig. Det var inte mer än att jag anade vidden av detta mörka hat, jag såg ned i brunnen och jag såg min framtid & mitt öde. Urd, Verdandi och Skuld såg tillbaka på mig med tomma ögonhålor. Det var då jag skrek. Jag pekade på mina tårar, men det fanns ingen som ville se. Jag visste redan då att kärleken var det enda som kunde rädda mig. Brunnen finns kvar. Jag har önskat så djupt i den att jag fallit ned, krossats mot dess sinade botten. Stenarna där är kalla, men jag är ensam, alltid ensam.

Och i år handlar det inte om magnolior, det är andra sorters blommor som fångar min blick och jag längtar ut till vitsippsdalen. Mitt blod får samma färg som våren, huden stryks av kökets gryningsljus som inte ens silas mellan persienner innan det når min kropp. Mitt blod får samma färg som våren och jag försöker hitta barnet jag förlorade till Underjorden för så längesen. Jag vet varken hur man påbörjar eller avslutar något. Det är kvällssol i min älskades kvarter och i askfatet på gården har en liten fågel byggt bo. Det är trängre än jag trodde vingar klarade av. Världen väcks till liv nu och jag kopplar upp mig till språket och respiratorn, men räds att se sanningens svarta pupill. Jag föll ifrån. Hur faller man tillbaka, hur breder man ut vingarna och tar fart igen?

En av mina musor har sina ord ihoptryckta mellan pärmar igen. Svarta den här gången med ett fotografi, naturligtvis ett fotografi. Jag har inte öppnat boken, inte låtit sidorna fläkta fingertopparna. Som om det är för heligt för mig. Men nu faller mörkret strax och jag saknar bilder som är lika täta och uttrycksfulla som ett karnevalståg. Jag vet att berättelsen kommer förändra mig, det gör hennes språk alltid, bryter isen från vattenfallet och mina egna bilder i strida strömmar.

Plockar fler och fler av kunskapens äpplen. Kravlar tillbaka in i urmodern och står naken framför månen. Tänder majeldarna och låter ljus strömma från fingrarna, magi och glitter. Jag låter läsandet och utövandet smyga sig Du är din egen frälsare och inte ens kärleken kan rädda mig vid det här laget, den har redan förlorat sin chans, men det finns en chans att det är livet som väntar nu. Det finns en chans, och jag är beredd att ta den.

Circe

Nätterna har blivit till tomma, blanka pappersark igen. Ibland utbyter mörkret och jag skepparhistorier. Tävlar i vem som är svartast. Ibland ser jag orden som någonting annat än mörka maskar som ringlar sig till meningar över mina papper. Ibland skriver jag ned ljuset i ett litet block med hjärtan, eller i min svalblå dagbok, men ibland är ljuset det vita som skymtas mellan raderna. Jag tror att jag gett för många löften. Jag har slutat upp med det nu. De man ger när december blir januari gäller den här gången enbart mig själv. Jag har lovat romanen, och jag har lovat krigsmonumentet. Den enda som kan klandra mig, som kan döma mig om jag misslyckas, är jag själv. Sedan minns jag att jag är min egen bödel. Offret kan enbart älska sin bödel. Narcissismen, the comfort in being sad. Jag slipar knivar mot min hud, jag drar ut i krig. Allt är som vanligt. Samma samsara, samma fågel fenix, nya namn. Jag har trott mig aldrig krossat ett hjärta, men inser att jag redan gjort det flera gånger om, jag har bara aldrig lämnat det blodigt bakom mig, alltid slickat såret även om det inte låtit sig läkas. Inser plötsligt hur lätt det skulle vara, inser plötsligt vidden av min egen grymhet, den tänkbara. Jag är sjöjungfrun, jag kanske inte kan sjunga, men jag kan linda mina långa fingrar kring ditt innersta och dra med det ner i djupet. Jag kan få dig att falla handlöst och aldrig någonsin förlåta mig för det. Ta ifrån dig någonting du aldrig kan få tillbaka.

Ibland är det mitt hjärta som ligger där på havsbottnen, eller snarare nere i Styx. Hades låter det vila tryggt där för mig och ler när jag hänsynslöst ger mig av på plundringståg. Då är jag hans grymma gudinna, då krossar jag allt under mina klackar. Gallan rinner ur min mun som fradga och min tunga är kluven som en orms. Jag kan hysa två motstridiga känslor samtidigt, just eftersom jag är befriad från känslor. Förakt är ingen känsla. Hat är ingen känsla. Deras gelikar inga känslor, bara reaktioner och försvarsmekanismer för sårbarheten. Lyckas du spräcka hinnan väntar det hårda skalet, pansaret. Det är emellanåt ytterst lätt att spräcka hinnan. Att dra bort stoftet på fjärilsvingarna med smutsiga fingrar, sticka dolken i en av mina många akilleshälar. Ibland är jag mer som Atlas. Jag tar emot och jag tar emot och säger mycket lite om bördan på mina axlar. Så en dag har den tyngt ner mig till marken så mycket att mina fötter sjunkit ned sju fot under jord. Jag tror aldrig du hört mitt vansinnesskratt, mitt undervattensljud, mitt spöke. Jag kanske aldrig kommer hemsöka dig på det sättet, annat än i dina mardrömmar. Dina mardrömmar handlar alltid om mig. Mina handlar om andra.

Det har hänt att jag drömt att du bänt upp pärmarna till mitt innersta som man bänder upp bröstkorgen när man vill sluka hjärtat hos den fallna stjärnan som kan ge en evigt liv. Det har hänt att jag har drömt att du röjde alla mina hemligheter. Jag har inte mycket till hemligheter, men jag har rätt att hålla dem dolda. Jag säljer aldrig min själ igen. Har redan gett för mycket för många gånger. Jag måste föra dagbok. Det måste du förstå. Du måste förstå att det finns delar av mig som du inte har något med att göra. Mitt förflutna tillhör inte dig. Det har aldrig tillhört dig och kommer därför aldrig att göra det. Jag kan ge dig mitt nu, men mer kan du inte begära, mer har du inte rätt till. I nuet är jag sjöjungfrun utan själ. Du måste ge mig allt jag önskar och begär för att jag någonsin ska kunna sluta lycklig och snart vigs du med dig själv, snart är jag skum på vattnet.

Jag är Circe och nu när du väl hittat till min ö

hur hade du tänkt att du skulle kunna ta dig härifrån

med livet i behåll?

Skrika så att du hör

Lägg ditt öra mot min mun så jag kan skrika så du hör, skrika ser du inte att jag går sönder?
Någonstans ligger en ängel och förblöder i snön. Någonting säger mig att jag måste hitta henne, annars är det jag som dör. Fånga de där vita fjärilsspökena, låta dem smälta som is i mina händer, så att jag kan känna lite värme igen. Det är en saga emellanåt. Emellanåt lysande körsbärsträd i drivorna, emellanåt konst och svartvita fotografier. Jag skulle vilja stanna där. Huvudet mot din bröstkorg och värmen i tvättstugan, nytvättade, blomdoftade lakan. Varför kan jag inte få stanna där? För att jag aldrig kan stanna. För att jag alltid måste tvivla. För att rädslan är min enda vän.  Flykten in i orden blir total igen. Tar upp dagboken och antecknar allt som måste ut. Det är inte mycket åt gången, men det är ändå ord. Vardagen är fortfarande draken jag måste dräpa, och jag längtar lika mycket efter den som efter glitter. Eskapism förlorar sin innebörd när det inte finns något att fly. Nangijala blir till intet när det inte finns ett första liv. Och katter har nio, sa vi. Jag har redan dött två dödar. I jakt på ett mirakel, när du fanns precis intill. Honungspojken tar fortfarande sönder mig genom att vara någorlunda lycklig när jag själv inte är det. Jag skulle ju vara segrare i kriget. Jag skulle ju vara vacker och stark och underbar. Jag undrar vad som hände. Jag undrar fortfarande vad som hände.

Jag är Rapunzel och Hjärter Knekt riddaren som klättrar upp för tornet, stannar hos mig en stund. Det slutar alltid med att jag hänger kvar i hans kläder, håller kvar, försöker hålla kvar. Det slutar alltid med att jag blir ensam. Och även om jag försöker göra någonting annat av det, även om jag försöker förhindra att det blir så, är det redan defaitistiskt dömt. Jag skriver klart breven med spretig handstil och längtar efter att övervinna mil igen. Längtar efter att övervinna smärtan. Allting är som vanligt. Jag har svårt att släppa taget om kniven jag riktar mot min strupe, som om jag svetsat fast mig själv i den, och jag kan inte sluta. Kan du höra mig? Är du lika rädd som jag för att marken ska ge vika under våra fötter? Kan du svara mig? Är du lika rädd som jag? Kan du svara mig?

Jag tvättar den lilla mjukisdelfinen vi hittade smutsig och kvarglömd på spårvagnen för flera veckor sedan. Jag ska torka den och knyta en rosett om fenan eller halsen på den och ge den kärlek. Det är sådana små saker som räknas.

Vinter

Han är i mitt blod, hans hjärta slår i min kropp, mitt i hans. Jag har sönderrökta lungor inatt och fruktkarameller. Det är nästan alltid natt när jag skriver här, det ska alltid vara natt, någonting annat vore fruktansvärt fel, befängt. Försöker mota bort verkligheten med facklor och vassa tänder. Lyckas ibland, ibland inte. Jag går till mina inbokade möten och försöker skapa en struktur. Ute är det vinter. Det är alltid vinter i mitt hjärta. Det vet du. Jag borde vara van, men har ändå svårt att ta mig ut, pulsa genom snön. Januari har alltid varit min berömda bödel, och det är poetiskt att haka upp sig på sådan symbolik, men jag kommer inte så långt med det. Kommer längre med att leva mitt liv, drömma mina sagodrömmar.

Jag har en prins med en svart springare. Han håller mina händer när de skakar, slickar mina sår och mina tårar. När han kom var han det vackraste som kunde hänt mig just då, och det är han fortfarande. Har bara så svårt att visa det ibland, så lätt att glömma, istället skrika, gråta, slå. Jag har ännu inte höjt handen, men ibland blir jag rädd att det bara är en tidsfråga. Ibland tror jag på ett happily ever after och drömmer om hans ring runt mitt finger istället. Jag har sagt att jag måste skriva utlämnande, och jag har sagt att jag måste skydda honom, men det är svårt att leva efter det när jag knappt är trogen min dagbok, när jag aldrig skriver klart och skickar iväg hennes brev. Så mycket lättare att spy ut allting. Så mycket lättare att använda sig av ett forum han känner till. Jag ska försöka att inte göra det, jag ska försöka. Minns att de dagar då jag viskar är fler än de då jag skriker. Minns att jag oftare smeker än slår. Älskade, glöm det inte.

Ibland tror jag att jag slutat vandra vilse. Ibland tror jag att jag hittat mig själv igen. Alltid lika bittert att upptäcka att jag misstagit mig. Igen. Jag saknar inte Uriel så mycket som jag gjorde en gång. Jag kan be honom att dra åt helvete utan att ångra mig, jag kan hata honom utan att det övergår till kärlek i nästa sekund. Jag lever ett liv utan honom. Det är så mycket jag trodde att jag aldrig skulle göra. Jag trodde aldrig att jag skulle känna igen, behöva igen, men kommer på mig själv med att vilja vara med Lancelot i ett rum där det är vi två och inga andra. Kommer på mig själv med att fastna i hans doft, hålla kvar fingrarna kring hans örsnibb, händerna runt hans höfter. Kommer på mig själv med att önska att han ska vara det vackraste som hänt mig. Någonsin.

Lethe

Hades har fem floder, hur kunde jag glömma det? Allt för upptagen med Styx för att ta mig längre in i underjorden, nå Lethe, den ljuva glömskans flod. Den som utplånar allt mänskligt lidande. Varför har jag aldrig nått så långt?

Årsskifte igen. Jag uppdaterar aldrig under december, och att klockans byte av år skulle leda till något nytt är fortfarande den vackraste av lögner. Men visst nyår var vackert. Är det inte alltid det? Himlens utlösning och sedan skålande i rosa champagne, kyssar, snöfall. Fabulerade jag nu igen? Förlåt mig. Allt jag vill minnas är att jag var lycklig.

Kaoset öppnar upp sig. Jag skriker honom i ansiktet och han har ett vettskrämt uttryck. Visste kanske inte hur många monster som kan välla ur min mun. Förstod kanske inte det där med prinsessan och draken, förrän då. Jag slänger ringen han gjort till mig rakt på honom. Den ring som är en förlovning om någonting större. Den ring som jag älskar för att den är vacker och för att han gjort den med sina två händer.

Kvällen går, kvällar går. Vi har haft månader tillsammans nu. Jag älskar Lancelot, men jag kan inte hjälpa, kan inte hejda orkanen, hur hejdar man en sådan? Föraktar mig själv för vad jag blivit, för att jag ligger i smutsiga lakan, låter timmar gå, aldrig rapporterar, aldrig  skriver kärleksbrev till Pennsoldaten. För att allting kommer efter mig, jagar mig istället för att det är jag som jagar. Allt jag gör nu är vandrar samma tomma gator. Det fanns en annan fras som hörde dit, men den har jag glömt nu. Jag har glömt så mycket. Jag vandrar samma gator, står och stampar i snön, sliter ned mina höga klackar, trampar vatten.

Jag tror fortfarande att jag är oförmögen till att få mitt lyckliga slut. Ge mig ett vackert kristallglas med vatten från Lethe, bara en klunk, bara en droppe. Ge mig något som inte är ett gift. Gör så att jag kan glömma, gör så att jag vågar tro på någonting igen.

Stanna med mig och vaka

Men varför jag vet att det är vargtimmen är för att jag känner hur den gräver in sina tänder och klor i min överarm. Känner, ja känner som en fysisk beröring, en smärta som träffar nerven och går som en ilning längs ryggraden. Det är natt och det var längesedan det var det utan synd, utan skam, utan någonting annat än orden. Och det handlar inte längre om att offra eller offras, det handlar inte längre om att ägas eller bli ägd, handlar inte längre om horan och madonnan. Det handlar om att vi skulle fått den här soluppgången, och alla andra för den delen.

Hjärter Kung

Mitt hjärta? En svullen svart kristall som börjar röra sig i bröstet. Ännu inte i feberyror, ännu har jalla bitarna inte fallit tillbaka på plats. Vi säger de där orden till varandra. De där heliga, legendariska, förgörande. Jag märker hur jag menar det mer och mer och han kommer in i mig, trots att sättet han egentligen vill nå in i mig är bakom revbenen. Det är farligt, jag vet, det är farligt att jag på något sätt känner att han närmar sig. Jag vill inte utkämpa fler krig, men en gång soldat, alltid soldat och den här gången kanske jag slipper slåss. Jag vill hoppas det. Jag vill vara där mitt hjärta är och jag hoppas att jag ska kunna känna att det är där han är, inte arkebuserat i bitar över ett pojkrumsgolv i Askim. Inte i mina minnen. Jag vill ha mitt hjärta hos mig. Jag vill ha det i mitt nu.

Märkligt hur de aldrig varnar för Hjärter Kung. Märkligt hur det är Hjärter Dam vi får lära oss att frukta, när det är kungen som bär vapen. Kungen är det vackraste som hänt dig och han kommer alltid att krossa dig med tungan längs din ryggrad. Kungen är blond och blåögd och har bara en hand. Kungen är lång och gänglig och kan knappast göra dig fysisk skada, men han vet hur man förvrider orden så att de blir hårda och tunga. Han vet allt om hur man skadar dig. Jag blandar om kortleken. Jag döper inga stjärnor eller änglar. Jag försöker glömma att det funnits andra känslor med bland valörerna. Jag vill inte ens kalla honom Hjärter Kung, men vad annat kan jag göra? Jag har aldrig bilden fullständigt klar för mig. Alla namn måste förbli ett utkast, skrivna i blyerts, ills jag klarar av att befästa dem med mitt blod. Ibland väljer jag det inte. Den nye pojken har inget namn. Vi kan kalla honom Hjärter Knekt eller Spader Kung. Det är allt jag vågar. Jag vill inte säga någonting som jag inte menar fult ut, och ändå var jag tvungen att säga att jag älskade honom, nästan som det första jag gjorde. November smyger sig på oss, attackerar tyst och långsamt, vargen som närmar sig sitt byte. Det regnar över Göteborg. Hösten är varken prosituerad eller min inatt. Jag klarar inte av sådant längre. Jag klarar inte av att levamina egna förhoppningar, att hålla i trollspöet och få drömmarna att slå in.

Jag är vagnen som förvandlas till pumpan vid midnatt. Jag är de vita hästarna som blir vita möss, råttor. Jag är prisessan som blir draken om du kysser mig, älskar mig, dödar mig. Jag har aldrig vart någontin annat, och det jag räds mest är att han ska förstå det alltför snart, eller kanske än värre; att han aldrig kommer inse det.

Den som älskar måste gå under.