Jag gav mig själv rätten att erövra den här natten. Och den är min, allt annat är lögn. Det fanns en tid då jag alltid väntade på gryningen, jag smekte vargtimmarna över ryggen, etc, etc.
Sen jag blev sjuk har jag svalt stoltheten tillsammans med medicinerna, och jag propagerar inte för sömnlösheten på samma sätt. Jag är fortfarande förälskad i det som jag försökte leva i; att vaka sig igenom allt, ha orden som en drog.

Min tablettdos är på nedgång igen, och jag känner inflammationen kapitulera, så jag ger mig själv de här timmarna. Bara för inatt, förälskelsen igen.

"The call to arms was never true,
I'm medicated, how are you?"




När jag ligger med bar överkropp, sladdarna över bröstet, i ett litet rum med spygula väggar, känns det som juni igen. Läkaren för en mikrofon över magen och revbenen, men ingen ber mitt hjärta att bekänna. Det finns så mycket som är fel i mig. Låt mig berätta om en kärlek, låt mig berätta om saknad som ett fysiskt symptom. Om att inte kunna sätta sin tillit till att det bara är dagar tills vi ses, eftersom det betyder att det bara är dagar tills vi skiljs igen. Att vara ett, men delat i två.
Låt mig berätta om att vara sjutton år.

Jag ligger på en sjukhusbrits, på hjärt- och lungavdelningen. Dom måste ta ultraljud på min bröstkorg, för att se så att vattnet inte spridit sig från lungorna. För det kan hända.
"Det här har du aldrig gjort förut," påstår dom hela tiden, fastän jag visst legat uppkopplad till maskiner som tecknar av min puls. Den här gången är det annorlunda. Han flyttar runt mikrofonen och ut kommer ett ljud som imiterar min hjärtverksamhet. Det låter som när en tunn skiva metall vibrerar i luften. Det låter fruktansvärt. Jag vill dö.
Om det där är mitt hjärta, tänker jag, så vill jag inte ha det.
Hans händer är så nära mina bröst. Brun hud, svarta hårstrån över fingrarna. Han ser inte på mig en enda gång under undersökningen, och det ligger en lättnad däri, men jag vill ändå lyfta bort händerna. Jag vill klä på mig och gå hem. Jag vill somna i min älskades famn.
I början av undersökningen är jag liten, får panik, korsar armarna för att skydda mig när han lämnar rummet för ett ögonblick. Det känns som juni. Men det är inte mitt fel.
Jag behöver en instruktionsbok att ge till alla som kommer i min närhet. Förklaringen till varför jag är sjuk är en utnött fras.
( "Jag har en reumatisk sjukdom som påverkar alla inre organ")
Så trött på alla frågorna som följer. Jag kan bli sjuk när som helst, det är en del av mig. Hur många sätt jag än formulerar det på, så förändras ingenting.
Det här är den jag är. Meningslösheten kryper närmre, men jag vill inte ha den.

Fredag, dom dubblerar min dos.
Tisdag, dom dubblerar min dos.
Onsdag, jag vet inte om jag klarar det här.

"The call to arms was never true
I’m medicated, how are you?"


Och alla dom här milen som aldrig försvinner.

"Hösten är prostituerad och min inatt ."


Hej vardag. För första gången i mitt liv får jag tillbaka ett lyckat matteprov, och jag lär mig och drömmer om krig och mörkare hår. Dom säger att dom älskar mitt sätt att skriva. Jag vet fortfarande inte hur man gör. Väntar på att någon ska komma med riktpinnar och leda mig. Ett sätt måste finnas, ett såhär gör man.
Men dom ger mig mitt Göteborg. Det känns inte fel att säga så, även om jag alltid hävdat att den här staden har mitt hjärta. Fortfarande. Jag är uppvuxen här, den här staden har växt i mig, men jag växer mer nu. Jag blir vuxen.

Det som har betytt någonting;
Mina kvällspromenader längs Södra Esplanaden. Höstarna. Domkyrkans silhuett mot himlavalvet,
Allhelgonakyrkans stora runda ögon som stirrar, skrämmer, medan jag cyklar mot skrivarkursen. Hemvägen, när allting blivit mörkt och indigo, fåglarna som flyttar, eller flyr.
Sedan kommer snön, som får alltings konturer att framträda tydligare, och så våren, sommaren.
Jag kommer alltid att förbanna kullerstenarna medan jag cyklar, men samtidigt älska dem ömt, vilja smeka dem, när de är dammiga och solvarma. Tänka på alla tusentals spår som lämnats över dem; cyklar, vagnar, bilar. All historia. Lunds årstidsväxlingar har alltid fått mig att känna.
Men som att jag sviker;
Det är kanske mest minnena av när jag hittade mitt språk och mina sömnlösa nätter, eftermiddagarna i stadsparken. Hur jag ett par gånger tog ditt honom, hånglade i gräset med mina vänner omkring. Och ja, de eviga vandringarna där, innan vi ens träffats, när jag skickade snöänglar över milen och hörde Brännö Serenad första gången. Biblioteket blev mitt andra hem, min hemliga trädgård. Lokalpatriotismen en identitet. Jag upptäckte kaféerna ensam, jag lärde mig vägarna. Hittade viljan att leva ibland. Det är inte samma sak nu, det är ett helt annat liv.

Och allt det här jag pratar om, det som täcker min bröstkorg, murbruket, cementen. Jag trodde det var kraven, rutinerna, men istället får jag det förankrat i min fysiska kropp. Det är ett symptom. Min sjukdom som hånler åt mig, gör sig påmind. Så jag medicineras om igen, trots att hans luft i mina lungor faktiskt hjälper, eller gör att det inte spelar någon roll. För jag är alltid sjuk, hur osynligt det än är.

Fortfarande är värmen min. Jag har doppat tåspetsen i min svarta, djupa isvak, men nabbt drog jag upp den igen. Men han hann skrika till. Vi är inte där. Vi är här.
Han reser hem från mig nu. På fredag kommer jag efter. Dom ger mig mitt Göteborg, tar mig dit på grund av mina ord. Vann en tävling, sägs det.
För jag söker alltid bekräftelsen, och här är den, men så svår att ta emot. Varje dikt är den sista, och den första. Jag fortsätter att jaga fotografier som man jagar fjärilar, som septemberlöv. Jag skapar mig själv.

Min längtan är enkel att stava till:
Trygghet. I mig, i uttrycket för mig, språket, bilderna. Så rädd för att inte räcka till, att mitt liv inte ska vara konst, att konsten inte ska vara mening, och att den meningen inte ska vara liv. Men jag måste följa min längtan, jag måste skriva, fotografera, måla. Jag måste älska och låta mig älskas, för detta är vad jag vill.
Och jag vill ge honom mig, visa honom allt igen, allt jag någonsin brunnit för.

"Ikaros kämpar med stenbumlingar i min bröstkorg."



Någon lastar lådor med duktighet över mitt bröst. Jag försöker för en gångs skull prestera, och utan att jag förstår varför, förstör det mig. Det är som om jag är så tyngd, att min bröstkorg får svårt att höja sig, andetagen skälver och jag vill bara lyckas blåsa av mig allt, skaka av det, få det att spricka. Men någon fortsätter att smycka mig, dekorera mig med kristaller, tyll, och gud vet vad. Tyngder. Jag längtar efter ljudet av att allt faller till golvet, att det rasar. Jag längtar efter att kunna andas.

Pratar som besatt om månaderna och årstiderna. Hur mycket känsla jag vill att de ska förmedla. Mitt september slet inte sönder mig, stack inga knivar i ryggen. Oktober har jag inte lärt känna, annat än att vi fingrar på samma ord. Plockar i leksakslådan, som ett förtjust barn. Väljer ut.

Jag pussar god natt i luften, men somnar inte, Tänder ljus och äter risgrynsgröt med mamma tills klockan blir tolv. Spelar kinaschack, dricker te.

Somnar nätterna senare, till hans sagoröst och väntar på att den ska komma från läppar till öra. Utan telefonledningar.

Så kommer dagarna, och går. Tar kanske med sig lite av det som tynger ned mig, för trycket lättar. Jag väntar på att han ska komma
och andas in i mig.

"...och så kom hösten"



Jag vet att priset för äkta kärlek alltid är högt att betala.
Definition: när det kan vara jobbigast i världen, men man ändå vill tro på citaten om att amor vincit omnia. När det är en storm som drar igenom, som för bort ens hjärta, men man vet att det stärker. Eller: kanske inte nödvändigtvis att man vet att man vet, men håller kvar. Vågar inte släppa.
När alltet, det som ska övervinnas, känns större än själva känslorna. Och om det finns något kvar när stormen är över, då går det aldrig att besegra.
Inga vackra ord den här gången. Bara sanning.

Och jag reste. Han grät i mitt öra den morgonen, när jag sovit mig lugn. Så jag reste, tänkte: "jag återvänder inte förrän det finns något att komma tillbaka till."
Möttes av en varm famn att somna i, och det var bara kärlek. Ingen ångest att prata sönder. Bara hans leende, oavbrutna kyssar i nacken. Och så lyckan.
Just nu är den allt jag vet. Jag känner bara till den milda septembersolen, inte mörkret eller kylan. Inte höststormarna. De har bedarrat. Visserligen vet jag att vädret alltid växlar, men just nu, just nu, känns det som att den här årstiden skulle kunna bli så vacker som jag vill.

26 mils bussresa. Gick hem genom ett Lund som hållit sig vaket på grund av valet. Det var något att komma tillbaka till. Om en timme börjar skrivargruppen. Jag saknar Felicia. Hon kommer vara där.
På fredag åker jag till Göteborg igen. Konsertrus, såpbubblor, bokmässan.
Och det här är en sorts spretig anteckning, där jag tjatar ut de där orden som jag aldrig mer vill behöva använda. Som jag vill ska försvinna.



"Vad är klockan?" säger han. Och hon är någongång vid 23, och han säger: "om en timme är vi nitton månader."
Och när han somnar med huvudet mot min bröstkorg, vänsterhanden som en liten fågel, då vet jag att jag aldrig någonsin lämnar honom.

"och så länge jag var födelsedagsbarn så länge det fanns barn överhuvudtaget."



September snart. Jag fick ett staffli som stått oanvänt i femtio år, jag fick färger, jag hade redan en värld. Jag behöver en sommar till det här, utan svalda piller och hastiga diagnoser.
Poesin finns, hon sover som en solkatt vid mina fötter. Sömnlösheten en varm filt över oss. Och behovet att stryka henne över ryggraden växer sig större, längtan att beskriva, men också rädslan över att jag är för våldsam, att jag kommer skrämma bort henne när jag närmar mig med mina kalla händer.
Eller att jag stör. Att hon kommer öppna sina ögon och fräsa åt mig. Inte slumrat klart än.
Men jag tar risken. Nuddar med fingertopparna, som en försiktig, kvardröjd junivind. Drar in pälsdoften. Hon vrider sig i sömnen.

Jag glömmer morgnarna. Upptäcker nätterna, att de är mina igen. Rutinerna gömmer piskan bakom ryggen, men jag ser den, vakar. Tänker att ingenting får såra mig igen. Jag ömsar skinn, och det gör inte ont längre, Huden är mjuk och varm därunder. Färdigläkt.
Dom ljög för mig om solen. Dom ljög eller hade fel. Höstljuset kommer vara varsamt mot mig. Det finns regn också. Och te. Och förkylningar. En gång var han nära då. Den gången kommer igen.

Jag skulle lätt kunna ljuga mig lugn och lycklig. Jag vet hur man hoppas. Jag vet också hur man ger upp.
För stunden är jag stillsam, skriver i marginalen på min novell, min Metamorfos som måste fullbordas. Jag iklär mig det språket, och växer ur. Det spricker upp, som en himmel som visar sig bara vara ett klarblått molntäcke. Någonting annat lyser igenom, tränger fram.

September snart. Imorgon fyller jag förlorare. Sjutton år. För ett par timmar till är jag ändå sexton. Nu och aldrig mer. Tid att lämna igen. Aldrig har det varit så lätt att ta farväl. Skulle jag vilja säga. Jag vet inte vad jag menar med det. Att jag börjar om. Igen.

Ge mig dagar med mig, med staffliet, paletten, färgerna, orden. Ge mig en oanvänd sommar.
Bara jag och den.

Summer is going to take the pain away.





Juni nollsex. Jag skulle dö och jag visste det. Mina somrar blir alltid min död. Dom sa att solen kunde förgöra mig. Jag vet att jag är sjuk. Men han sa någonting om att vända dygnen till sin fördel, att ta tillbaka natten, vara vampyr. Sova bort det farligaste ljuset.
Och jag sa; visst. Ville ha det så mer än någonting annat. Jag vet inte om jag kunde ta till mig det här med att ha någonting i blodet som inte alltid märks av, men som styr ens liv. Den nya delen av mig, den jag inte förstår.

Allt började med honom. Jag kom till stationen i min vitaste klänning, och jag visste att han såg mig som vacker. Mitt blondaste hår och vingar.
Sen två dagar senare en bussresa till någonstans där man fick lov att skriva, där man fick vara gjord av orden. Jag som flydde från mörkret och in i det. Självföraktet driven till sin spets. Sår av egna naglar. Mörkret gav mig sina bojor, visade vilka vapen jag hade mot mig själv.

Sista dagen, när jag gick under. Någonting väldigt litet skadade mig så mycket att jag alltid gråter av det. Kröp under sängen som av skam för sig själv. Att inte bli insläppt ens i sig själv.
Och så vetskapen om att mediciner lätt blir gift; överdosering kan leda till allvarliga sjukdomar eller dödsfall.
Några hundra milligram för mycket. Hans ögon när han förstod.
Jag försökte spy. Ångrade nästan. Men jag har aldrig kunnat sånt. En poesiuppläsning och jag i upplösningstillstånd. Vi gick ifrån efter halva. Grät. Frös.

Morgonen efter skulle han åka uppåt. Tillbaka till sin verklighet, men jag vägrade acceptera mig. Flydde med. Mamma som motvilligt liksom förstod. Lät mig.
Gränsen mellan en människa och dess kaos är mycket, mycket tunn. I Göteborg var jag en handfull tabletter ifrån döden. Ordination: 200 milligram Plaquenil per dag. Han kämpade för att hindra mig när jag svalde 4000 och skrattade som en sinnessjuk. Skräcken i hans våta ögon när jag blev någon annan, inte kunde få kontakt med mitt hjärta.

890901. Mina personuppgifter som ett mantra. Och hur allting omvandlades från vriden komik till en mardröm, när de blottade min överkropp för att ringla sladdarna över mig. Jag var gråt och skrik ,och han vilsnast och ensammast i världen. Förflyttning till ett rum som gav klaustrofobin ett ansikte; spygula väggar, nakenhet, ett eko av allt. Och i detta rum berättades det för mig att jag skulle komma att tvingas till övervakning de närmaste 24 timmarna.
Jag var ett djur, en som våldtogs, en dödsdömd, en döende. Allt högre och högre ljud ur min strupe, medan de upprepade att jag måste vara tyst och tänka på resten av patienterna.
Detta var det värsta; de fångade och spärrade in mig, och de lät mig inte ens skrika.

Jag svalde aktivt kol, för mitt eget bästa. Det smakade ljummen, kladdig sand. Och det var midsommarafton, men det spelar ingen roll. Det var midsommarafton, utan dans, utan sju sorters blommor under kudden i en säng på Mölndals sjukhus, och ingen sill heller.

Sjukhussängar, sjukhusfiltar, sjukhuslakan, sjukhuskläder. Överdosen påverkade mig, gav kramper och stramningar i ansiktet. Han nära, vakande. Sköterskor överallt, en kanyl i min högerarm, och sladdarna över bröstet. Jag somnade, men de tecknade av mitt hjärtas slag.
Vaknade och blev utskriven ett par timmar senare.Lämnade i triumf, han mer i lättnad.
Solong suckers, sa jag. Det var bara han som hörde.

Kl 14. hade jag tid hos en psykiatriker. Det första jag förkunnade var att jag inte ville prata med honom, men jag saknar uppfattning om hur lång tid jag berättade spillror av min uppväxt för honom.
Slutsats: psykiatriken sa; jag kan inte ge dig en diagnos efter att ha träffat dig en gång, men nu måste jag göra det i alla fall.
Dom talade om depression. Jag skrattade bakom solglasögon.

Jag stannade hos honom. Vi reste igen, över vattnet, ut till skärgården. Vykortsidyllen, som akvareller, som om någon skrapat bort ett lager ljus. En lätt gråtoning. Fiskmåsarnas skrin alldeles intill. Huset vis havet.
Jag över klippor i en gul trenchcoat. Bergväggens täckning liknade min hud, den som fyllts av blåmärken efter sjukhusets instrument. En dag kysste han mig på solglasögonen, tills vänstra linsen var alldeles dimmig.
En kväll gick jag ut ensam. Vi hade nästan sagt slut, jag har sagt slut så många gånger. Och jag älskar honom och jag älskar honom och jag älskar honom, men ibland glömmer jag bort det, ibland kan jag inte känna. De sista dagarna i juni kunde mörkret välla ur mig för minsta lilla. Han visste inte hur han skulle värja sig, hur han skulle skydda mig.
Och vi hade skrikit och sårat och missförstått och jag gick ut ensam och jag tänkte: klipporna är hala att slås mot nu, men guess what, jag bryr mig inte, jag har bara mitt liv att förlora och jag dör alltid för dig.

Jag reste tillbaka till Lund med regnstänk och hav i kappan, och fickan fylld med musslor. Jag hade ingen värdighet kvar, jag kastade mig efter en famn att kasta mig i. I första hand hans, men jag bara grät i telefonen och han slutade svara. Hans pappa som lyssnade istället, bad.
Jag var besatt av tanken på att återvända, men hittade en vän som gick att ringa. Som kom. Som förstod. Felicia.

Juli nollsex. En bild om någonslags frälsning som började ta form på duken. Oljemålning. En sorts lillasyster som konfirmerade sig, och Gud som fortsatte göra sig påmind. Evangelierna har hemsökt mig hela året. Saknaden efter allt jag förlorat innan jag ens haft det. Någonting som är störst.
Förflyttning till sommarstället, där jag stundtals kände mig tillfreds och det stundtals var outhärdligt.
En hoppfullhet och en hopplöshet. Svart eller vitt. Allt eller inget. Liv eller död.
En vän som lovade att komma, att så smått rädda, men som ständigt sköt upp. Som slutligen kom, men som hunnit göra ont.

Mellanlandning i Lund igen och sen tillbaka till Göteborg. Han jobbade på dagarna, men jag fick ha hans hem som fristad. Måla, skriva. Börja finnas till.
Mitt kalla skal kunde enkelt lägga sig över mig, men inte lika ofta som sist vi var tillsammans. Missförstånden gick att räkna och det var ett framsteg. Nu fanns det dagar då jag inte grät.
Och det kommer alltid att vara min trygghet att vakna upp i ett pojkrum, med skrynkliga lakan. Att vakna upp utan att tänka på att det är med varma armar runtomkring, någon annans sömn intill. När närheten är en självklarhet.

Lars Winnerbäck-konserter. Först en som hade varit med honom, och sen en längre ner i landet. Jag började nästan känna igen.
Vänner som möttes utan mig, helt enkelt därför att det inte gick att skjuta upp. Jag som ändå sårades. Någon som nästan hade kallats kärlek för längesen, kysste en av mina vänner. Jag kunde inte hantera det.
Dagarna började rinna nästan följsamt mellan fingrarna, nätterna lade sig under mig. Sömnlösheten blev mitt tillstånd, och jag älskade det.

Augusti nollsex. Sen reste jag igen. Någon ville att jag skulle följa med, som jag alltid brukat. Och egentligen ville jag inte, men jag vågade inte säga nej. Jag grät varje kväll, räknade dagarna. Mobilen som vägrade nå honom hur mycket rätt nummer jag än slog. Bara SOS-samtal. Men det var det ju.
Mellanlandning. Det sista som upprört mig, jag ville fly direkt, fastän jag visste att det var bäst att vänta. Men snart kändes det som att jag tog mark, landade.

Augusti nollsex. Jag har tillbringat hälften av sommaren med honom. Mörkret är inte som mörkast när det kommer, även om jag vet att svärtan kan tätna hastigt. Jag älskar. Vet jag. Känner jag.
Skolan börjar igen. Jag hatar min klass. Jag föraktar mig själv. Mina vänner har jag glömt. Eller mer korrekt; jag vet inte vad som binder oss samman längre. Om en vecka är jag ett år äldre.

Jag är fortfarande sjuk. Fysiskt. Det kommer vara resten av mitt liv. Oavsett om hösten blir min död, eller om jag blir gammal. Dom kanske ljög om solen, hon kanske visst kan vara min vän. Jag slutade använda solskyddsfaktor någonstans i juli. Jag har inte märkt av något, men det kan fortfarande förstöra mig.
Min pappa har jag inte träffat på månader. Jag skriver mitt liv åt honom, allt det han inte sett.

Jag väger 48 kilo nu. Det är mindre än någonsin. Min kropp är ett timglas. Ibland kan jag skymta mig själv som vacker. Ofta skrattar jag åt ingenting.
I sommar har jag kommit närmre underjorden än någonsin. Det finns inget svar på varför jag svalde för många tabletter. Det finns inte ens ett varför. För mig kommer det aldrig vara ett självmordsförsök.
Till alla som någonsin känt mig: här är jag. Inatt finns jag till igen. Inatt finns det någonting kvar om jag vaknar. Inatt går jag inte under.
Jag kan se ljuset, och jag kan vara i det, men jag vet också att mörker kan vara det största, att det kan ta över mig.


But I thought you said: summer is going to take the pain away.