"Hösten är prostituerad och min inatt ."


Hej vardag. För första gången i mitt liv får jag tillbaka ett lyckat matteprov, och jag lär mig och drömmer om krig och mörkare hår. Dom säger att dom älskar mitt sätt att skriva. Jag vet fortfarande inte hur man gör. Väntar på att någon ska komma med riktpinnar och leda mig. Ett sätt måste finnas, ett såhär gör man.
Men dom ger mig mitt Göteborg. Det känns inte fel att säga så, även om jag alltid hävdat att den här staden har mitt hjärta. Fortfarande. Jag är uppvuxen här, den här staden har växt i mig, men jag växer mer nu. Jag blir vuxen.

Det som har betytt någonting;
Mina kvällspromenader längs Södra Esplanaden. Höstarna. Domkyrkans silhuett mot himlavalvet,
Allhelgonakyrkans stora runda ögon som stirrar, skrämmer, medan jag cyklar mot skrivarkursen. Hemvägen, när allting blivit mörkt och indigo, fåglarna som flyttar, eller flyr.
Sedan kommer snön, som får alltings konturer att framträda tydligare, och så våren, sommaren.
Jag kommer alltid att förbanna kullerstenarna medan jag cyklar, men samtidigt älska dem ömt, vilja smeka dem, när de är dammiga och solvarma. Tänka på alla tusentals spår som lämnats över dem; cyklar, vagnar, bilar. All historia. Lunds årstidsväxlingar har alltid fått mig att känna.
Men som att jag sviker;
Det är kanske mest minnena av när jag hittade mitt språk och mina sömnlösa nätter, eftermiddagarna i stadsparken. Hur jag ett par gånger tog ditt honom, hånglade i gräset med mina vänner omkring. Och ja, de eviga vandringarna där, innan vi ens träffats, när jag skickade snöänglar över milen och hörde Brännö Serenad första gången. Biblioteket blev mitt andra hem, min hemliga trädgård. Lokalpatriotismen en identitet. Jag upptäckte kaféerna ensam, jag lärde mig vägarna. Hittade viljan att leva ibland. Det är inte samma sak nu, det är ett helt annat liv.

Och allt det här jag pratar om, det som täcker min bröstkorg, murbruket, cementen. Jag trodde det var kraven, rutinerna, men istället får jag det förankrat i min fysiska kropp. Det är ett symptom. Min sjukdom som hånler åt mig, gör sig påmind. Så jag medicineras om igen, trots att hans luft i mina lungor faktiskt hjälper, eller gör att det inte spelar någon roll. För jag är alltid sjuk, hur osynligt det än är.

Fortfarande är värmen min. Jag har doppat tåspetsen i min svarta, djupa isvak, men nabbt drog jag upp den igen. Men han hann skrika till. Vi är inte där. Vi är här.
Han reser hem från mig nu. På fredag kommer jag efter. Dom ger mig mitt Göteborg, tar mig dit på grund av mina ord. Vann en tävling, sägs det.
För jag söker alltid bekräftelsen, och här är den, men så svår att ta emot. Varje dikt är den sista, och den första. Jag fortsätter att jaga fotografier som man jagar fjärilar, som septemberlöv. Jag skapar mig själv.

Min längtan är enkel att stava till:
Trygghet. I mig, i uttrycket för mig, språket, bilderna. Så rädd för att inte räcka till, att mitt liv inte ska vara konst, att konsten inte ska vara mening, och att den meningen inte ska vara liv. Men jag måste följa min längtan, jag måste skriva, fotografera, måla. Jag måste älska och låta mig älskas, för detta är vad jag vill.
Och jag vill ge honom mig, visa honom allt igen, allt jag någonsin brunnit för.