Midsommarafton, året senare. Tabletterna inlåsta i almogeskåpet från 1800-talet någongång. Sju sorters sill. Det är jag som är blomman. Nej, åtta sorters sill. Och dagen som började lugn, i ett stillastående, vänds med kvällen mot meningslöshet. Jag är osminkad och hittar så mycket asymmetri och fulhet jag vill i mitt ansikte. Ett litet snitt för att försäkra smärtan om att jag fortfarande är där. Ett rop på hjälp.
Hjälp.
Hjälp.
Hjälp.
Skrik som när det hörs och besvaras inte är till någon nytta. Ingen kan göra någonting. Och när det verkligen behövs, är det inget som hörs. Erkännandet att jag inte är kontroll, att jag fortfarande befinner mig på gränsen mellan människa och kaos. Att det fortfarande finns mig. Jag balanserar. Mitt på linan. Jag gör det inte särskilt vackert, förutom ibland. Vid enstaka tillfällen. Ett litet snitt bara, precis som när man borrar ett hål i huvudet för att låta demonen slippa ut. Jag snittar igen, trots min lättnad.
Jag vet att det inte gör någonting att jag inte låter mig läkas vacker. Tillsammans med tusentals andra tonårsflickor designar jag om min hud och låter den skrika. Men det är inte så farligt. Så sent som igår såg jag någon som var värre. Så sent som igår var jag fortfarande fast i det där någorlunda rofyllda stillaståendet, då det inte spelar roll hur mycket jag blundar. Då behöver jag inte tänka på Gud. Eller framtiden. Eller någonting annat än att jag snart reser iväg igen. Övervinner mina hatade 26 mil för, är det 23 eller 24 gången?
Dagarna med honom och skrivandet var han min beskyddare. Gick iväg med mig när det fanns en särskild närvaro som jag inte klarade av, som skar sig med min existens. Vi klättrade kullar och låg i solen och dog aldrig. Jag letade upp honom när han stod och skrek åt vågorna, lät honom skrika åt mig. Trots att allting kunde hållit sig stabilare, var det uthärdligt. Åtminstone för mig. I det här fallet är jag aldrig honom.
För hans skull borde jag verkligen börja försöka. Inte dessa halvhjärtade som bara skett med högerhanden, utan helt och fullt. Också när det finns motgång. Men så väl känner jag mig själv, att jag hellre är den som är svag. Som då, när han var stark och sade att han inte skulle lämna mig. Aldrig ska han lämna mig.
Det väntar jordgubbar. Som för att ära klichéerna är de röda som blod. Det väntar jordgubbar och jag äter ingen glass och fryser och täcker allt med pärlor.
fredag, juni 22, 2007
lördag, juni 16, 2007
"Summer is going to take the pain away" (ett år senare)
Juni nollsju. Upprepningar. Det är en ny tid nu, en ny era. Mitt sextonårsjag går igen i allt; i mitt desperata skiftande av hårfärg, i mina tidigaste sommarplaner. Men som jag sa, det är en ny tid nu. Jag skyr inte solen. Inte för något av vad det innebär.
Även om det jag just skrev är lögn så vill jag att det ska vara så. Jag skyddar min hud, och jag stänger ute Gud.
Om sanningen ska fram (och det ska den alltid när det är jag som har ordet), så har jag ingen
överlevnadsstrategi för det här. Jag blundar, och därmed känner jag ljuset över mina ögonlock. Eller solen, eller Gud om du föredrar att kalla det vid ett på samma gång konkretare och abstraktare namn. Det rätta. Ändå är Gud den jag gömmer mig för. Eftersom jag inte klarar att krypa, springa eller närma mig Honom upprätt, gömmer jag mig som jag alltid gömde mig för tomten förr om åren. Fastän han var snäll. Fastän jag vet att Gud är det egentligen. För jag vill inte att någonting ska göra ont mer.
Det finns ingen heder. Jag har förlorat all respekt för mig själv, och därmed låter jag även andra göra det. Kapabel att göra vad som helst i mina värsta stunder. Mina ensammaste. Jag tänker att jag borde lämnas ensam just för att jag inte kan, inte klarar. Jag såg inte när det där hoppet jag hade vändes till ångest eller när allt okänt plötsligt blev hotfullt och jag försökte gå till angrepp innan det själv gjorde det. Solen är ett tummat mynt; vänd på den så har du ditt mörker.
Juni nollsju. Trasiga nätstrumpbyxor som lägger allt i skugga. Alla bilder som jag gör mig, men det är skillnad på illusioner och visioner. Det är skillnad på att vilja och längta, att glöda för att man tar fyr och att glöda för att man slocknar. Jag ska aldrig slockna. Brinner fort och förvandlar mig till den där sprakande regnbågen nu. Färgar alla tankar rosa och glittrar lagom. Fast inte lagom, aldrig denna begränsning. Glittrar. Tillräckligt. Och vad det är ändras med tillfället och stunden.
Snart ger jag mig av. Dessa resor. Att leva för orden och musiken och det behövs inte mer ord än så för att beskriva det. Det finns dessutom för många känslor att redigera, för många osäkerheter att övervinna.
2007 föddes bland kadavren av 2006, men det gör dem inte till samma. Revan tiger, gör inte nämnvärt många uppmärksammade på dess existens. Jag skäms inte längre. Det finns inget lättare än att döpa den till krigsskada. Inget mer sanningsenligt.
På skolavslutningen stämplas ett stort MVG över mitt bröst. Alla ämnen utom ett; det som handlat om avstånd, om att mäta styrkan i vulkanen och stormen. Utan att det är en poetisk bild. Skolan fungerar så. Där ledde mina ord inte mig rätt i hamn, för jag har varit alltför upptagen med mina egna naturkatastrofer. Fast det är inte så. Jag har gjort vad jag har kunnat, jag har kunnat vad jag har gjort.
Samma lärarinna ligger bakom stipendiet i min hand. Och äntligen gör jag mina närmaste stolta.
Juni nolllsju. Det är inte längre döden jag väntar på, utan födelsen. Jag tror att det är den som måste komma, men först ska jag få upptäcka att det påstående jag tänkt på, i själva verket är fel. Det om att Gud är en sadist i vackra kläder. Allt som oftast är jag rädd. Allt som oftast är jag trött på att vara en sån som aldrig kan prata om något annat än religion. Vi lägger bort det för ett tag. Men det går inte ens att säga så, det finns inga sätt att häva kontraktet. Jag skrev mitt namn och jag bad om kärlek. Den största. Så många människor säger mig att den som söker ska finna, men när mörkret faller är jag inte den. Jag vill inte treva i intigheter och svarta hål. Det är som om Gud byter skepnad och lockar mig längre iväg, gör så att jag inte kan återvända. Min älskade försöker hålla min hand, men den här resan måste jag göra ensam. En dag ska jag skratta och säga att det var värt det.
Så be för mig, det är allt jag kan begära.
Saying it’s gonna be okay
summer is going to take the pain away.
Även om det jag just skrev är lögn så vill jag att det ska vara så. Jag skyddar min hud, och jag stänger ute Gud.
Om sanningen ska fram (och det ska den alltid när det är jag som har ordet), så har jag ingen
överlevnadsstrategi för det här. Jag blundar, och därmed känner jag ljuset över mina ögonlock. Eller solen, eller Gud om du föredrar att kalla det vid ett på samma gång konkretare och abstraktare namn. Det rätta. Ändå är Gud den jag gömmer mig för. Eftersom jag inte klarar att krypa, springa eller närma mig Honom upprätt, gömmer jag mig som jag alltid gömde mig för tomten förr om åren. Fastän han var snäll. Fastän jag vet att Gud är det egentligen. För jag vill inte att någonting ska göra ont mer.
Det finns ingen heder. Jag har förlorat all respekt för mig själv, och därmed låter jag även andra göra det. Kapabel att göra vad som helst i mina värsta stunder. Mina ensammaste. Jag tänker att jag borde lämnas ensam just för att jag inte kan, inte klarar. Jag såg inte när det där hoppet jag hade vändes till ångest eller när allt okänt plötsligt blev hotfullt och jag försökte gå till angrepp innan det själv gjorde det. Solen är ett tummat mynt; vänd på den så har du ditt mörker.
Juni nollsju. Trasiga nätstrumpbyxor som lägger allt i skugga. Alla bilder som jag gör mig, men det är skillnad på illusioner och visioner. Det är skillnad på att vilja och längta, att glöda för att man tar fyr och att glöda för att man slocknar. Jag ska aldrig slockna. Brinner fort och förvandlar mig till den där sprakande regnbågen nu. Färgar alla tankar rosa och glittrar lagom. Fast inte lagom, aldrig denna begränsning. Glittrar. Tillräckligt. Och vad det är ändras med tillfället och stunden.
Snart ger jag mig av. Dessa resor. Att leva för orden och musiken och det behövs inte mer ord än så för att beskriva det. Det finns dessutom för många känslor att redigera, för många osäkerheter att övervinna.
2007 föddes bland kadavren av 2006, men det gör dem inte till samma. Revan tiger, gör inte nämnvärt många uppmärksammade på dess existens. Jag skäms inte längre. Det finns inget lättare än att döpa den till krigsskada. Inget mer sanningsenligt.
På skolavslutningen stämplas ett stort MVG över mitt bröst. Alla ämnen utom ett; det som handlat om avstånd, om att mäta styrkan i vulkanen och stormen. Utan att det är en poetisk bild. Skolan fungerar så. Där ledde mina ord inte mig rätt i hamn, för jag har varit alltför upptagen med mina egna naturkatastrofer. Fast det är inte så. Jag har gjort vad jag har kunnat, jag har kunnat vad jag har gjort.
Samma lärarinna ligger bakom stipendiet i min hand. Och äntligen gör jag mina närmaste stolta.
Juni nolllsju. Det är inte längre döden jag väntar på, utan födelsen. Jag tror att det är den som måste komma, men först ska jag få upptäcka att det påstående jag tänkt på, i själva verket är fel. Det om att Gud är en sadist i vackra kläder. Allt som oftast är jag rädd. Allt som oftast är jag trött på att vara en sån som aldrig kan prata om något annat än religion. Vi lägger bort det för ett tag. Men det går inte ens att säga så, det finns inga sätt att häva kontraktet. Jag skrev mitt namn och jag bad om kärlek. Den största. Så många människor säger mig att den som söker ska finna, men när mörkret faller är jag inte den. Jag vill inte treva i intigheter och svarta hål. Det är som om Gud byter skepnad och lockar mig längre iväg, gör så att jag inte kan återvända. Min älskade försöker hålla min hand, men den här resan måste jag göra ensam. En dag ska jag skratta och säga att det var värt det.
Så be för mig, det är allt jag kan begära.
Saying it’s gonna be okay
summer is going to take the pain away.
söndag, juni 03, 2007
"Offret kan enbart älska sin bödel."
Så gör den återbesök, sorgen. Kontrollerar hur jag klarar mig utan den och säger ’hej, visst saknar du mig? du behöver mig för att känna dig hel.’Och jag är ett mycket litet barn. Jag vill inte vara med. Förstår allt mer och framtiden är inget monster, den är ett skyggt, giftigt djur med taggarna utåt, alltid vass när jag kommer för nära, alltid utom räckhåll.
Går jag barfota gör jag det över glas, men jag tar även på mig sjumilakängorna och jagar Jesus. Slitna Converse och hans tecken nära hjärtat. Det betyder ingenting ännu, är mest än välkänd symbol och fortfarande är Gud bara någonting som får mig att gråta. Väcker någonting smärtande till liv, men det sägs att också detta är en längtan.
Såren blir alltid större än vad man gör dem och raringar, här visar jag ännu en sanning:
jag är ambivalensens drottning, sorgens älskarinna, men det är inte ömsesidigt längre. Börjar alltmer känna mig utnyttjad, som att jag inte hittar någonstans att vara trygg och ifred innan hon är där, knackar mig på axeln och knycker med huvudet. Ett leende. "Det är dags att följa med, Evelina."
Hon har klätt sig i så vackra kläder. Sorgen är ett skogsrå. Förtrollad av hennes masker, glömmer jag att se efter bakom ryggen, fastän jag vet att det inte är en myt. Det har blivit en plikt att konstant axla hennes mantel. Och hon är som döden. Jag vet aldrig egentligen vad hon vill. Bli en del av mig, ta över mig.
Och quod me nutriut, me destruit. - Det som när mig förstör mig, Jag dog i igår, förlorade mitt namn. I forna tider fanns det någonting som kallades heder och man skulle vara försiktig med vem man gav sitt namn. Det är som en tävlan på liv och död och allra mest död. Vi sticker svärden i varandra, snabbt, kallt och brutalt med känslan som ett frisläppt skri,. Det gäller att inte såras, men att visa sina sår. Eller egentligen är det kanske just detta, att själv vara offer. Men det är min roll, den är tillskriven mig. Jag tycker mig ha rätt till den. Och det är ett sjukt resonemang. Det är någonting destruktivt. Vad om kärleken är kniven och kniven det jag vill dö för? Jag blir bara ärligare och ärligare och jag kan inte vara mer sanning än såhär. Han är hos Gud ikväll. Jag försöker tackla ilskan och övergivenheten och sätter möbler för dörren. Ingenting ska få komma in och bryta min ensamhet. Den gör luften till kristall.
Och han är min vackraste bödel.
Går jag barfota gör jag det över glas, men jag tar även på mig sjumilakängorna och jagar Jesus. Slitna Converse och hans tecken nära hjärtat. Det betyder ingenting ännu, är mest än välkänd symbol och fortfarande är Gud bara någonting som får mig att gråta. Väcker någonting smärtande till liv, men det sägs att också detta är en längtan.
Såren blir alltid större än vad man gör dem och raringar, här visar jag ännu en sanning:
jag är ambivalensens drottning, sorgens älskarinna, men det är inte ömsesidigt längre. Börjar alltmer känna mig utnyttjad, som att jag inte hittar någonstans att vara trygg och ifred innan hon är där, knackar mig på axeln och knycker med huvudet. Ett leende. "Det är dags att följa med, Evelina."
Hon har klätt sig i så vackra kläder. Sorgen är ett skogsrå. Förtrollad av hennes masker, glömmer jag att se efter bakom ryggen, fastän jag vet att det inte är en myt. Det har blivit en plikt att konstant axla hennes mantel. Och hon är som döden. Jag vet aldrig egentligen vad hon vill. Bli en del av mig, ta över mig.
Och quod me nutriut, me destruit. - Det som när mig förstör mig, Jag dog i igår, förlorade mitt namn. I forna tider fanns det någonting som kallades heder och man skulle vara försiktig med vem man gav sitt namn. Det är som en tävlan på liv och död och allra mest död. Vi sticker svärden i varandra, snabbt, kallt och brutalt med känslan som ett frisläppt skri,. Det gäller att inte såras, men att visa sina sår. Eller egentligen är det kanske just detta, att själv vara offer. Men det är min roll, den är tillskriven mig. Jag tycker mig ha rätt till den. Och det är ett sjukt resonemang. Det är någonting destruktivt. Vad om kärleken är kniven och kniven det jag vill dö för? Jag blir bara ärligare och ärligare och jag kan inte vara mer sanning än såhär. Han är hos Gud ikväll. Jag försöker tackla ilskan och övergivenheten och sätter möbler för dörren. Ingenting ska få komma in och bryta min ensamhet. Den gör luften till kristall.
Och han är min vackraste bödel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)