Så gör den återbesök, sorgen. Kontrollerar hur jag klarar mig utan den och säger ’hej, visst saknar du mig? du behöver mig för att känna dig hel.’Och jag är ett mycket litet barn. Jag vill inte vara med. Förstår allt mer och framtiden är inget monster, den är ett skyggt, giftigt djur med taggarna utåt, alltid vass när jag kommer för nära, alltid utom räckhåll.
Går jag barfota gör jag det över glas, men jag tar även på mig sjumilakängorna och jagar Jesus. Slitna Converse och hans tecken nära hjärtat. Det betyder ingenting ännu, är mest än välkänd symbol och fortfarande är Gud bara någonting som får mig att gråta. Väcker någonting smärtande till liv, men det sägs att också detta är en längtan.
Såren blir alltid större än vad man gör dem och raringar, här visar jag ännu en sanning:
jag är ambivalensens drottning, sorgens älskarinna, men det är inte ömsesidigt längre. Börjar alltmer känna mig utnyttjad, som att jag inte hittar någonstans att vara trygg och ifred innan hon är där, knackar mig på axeln och knycker med huvudet. Ett leende. "Det är dags att följa med, Evelina."
Hon har klätt sig i så vackra kläder. Sorgen är ett skogsrå. Förtrollad av hennes masker, glömmer jag att se efter bakom ryggen, fastän jag vet att det inte är en myt. Det har blivit en plikt att konstant axla hennes mantel. Och hon är som döden. Jag vet aldrig egentligen vad hon vill. Bli en del av mig, ta över mig.
Och quod me nutriut, me destruit. - Det som när mig förstör mig, Jag dog i igår, förlorade mitt namn. I forna tider fanns det någonting som kallades heder och man skulle vara försiktig med vem man gav sitt namn. Det är som en tävlan på liv och död och allra mest död. Vi sticker svärden i varandra, snabbt, kallt och brutalt med känslan som ett frisläppt skri,. Det gäller att inte såras, men att visa sina sår. Eller egentligen är det kanske just detta, att själv vara offer. Men det är min roll, den är tillskriven mig. Jag tycker mig ha rätt till den. Och det är ett sjukt resonemang. Det är någonting destruktivt. Vad om kärleken är kniven och kniven det jag vill dö för? Jag blir bara ärligare och ärligare och jag kan inte vara mer sanning än såhär. Han är hos Gud ikväll. Jag försöker tackla ilskan och övergivenheten och sätter möbler för dörren. Ingenting ska få komma in och bryta min ensamhet. Den gör luften till kristall.
Och han är min vackraste bödel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar