Juni nollsju. Upprepningar. Det är en ny tid nu, en ny era. Mitt sextonårsjag går igen i allt; i mitt desperata skiftande av hårfärg, i mina tidigaste sommarplaner. Men som jag sa, det är en ny tid nu. Jag skyr inte solen. Inte för något av vad det innebär.
Även om det jag just skrev är lögn så vill jag att det ska vara så. Jag skyddar min hud, och jag stänger ute Gud.
Om sanningen ska fram (och det ska den alltid när det är jag som har ordet), så har jag ingen
överlevnadsstrategi för det här. Jag blundar, och därmed känner jag ljuset över mina ögonlock. Eller solen, eller Gud om du föredrar att kalla det vid ett på samma gång konkretare och abstraktare namn. Det rätta. Ändå är Gud den jag gömmer mig för. Eftersom jag inte klarar att krypa, springa eller närma mig Honom upprätt, gömmer jag mig som jag alltid gömde mig för tomten förr om åren. Fastän han var snäll. Fastän jag vet att Gud är det egentligen. För jag vill inte att någonting ska göra ont mer.
Det finns ingen heder. Jag har förlorat all respekt för mig själv, och därmed låter jag även andra göra det. Kapabel att göra vad som helst i mina värsta stunder. Mina ensammaste. Jag tänker att jag borde lämnas ensam just för att jag inte kan, inte klarar. Jag såg inte när det där hoppet jag hade vändes till ångest eller när allt okänt plötsligt blev hotfullt och jag försökte gå till angrepp innan det själv gjorde det. Solen är ett tummat mynt; vänd på den så har du ditt mörker.
Juni nollsju. Trasiga nätstrumpbyxor som lägger allt i skugga. Alla bilder som jag gör mig, men det är skillnad på illusioner och visioner. Det är skillnad på att vilja och längta, att glöda för att man tar fyr och att glöda för att man slocknar. Jag ska aldrig slockna. Brinner fort och förvandlar mig till den där sprakande regnbågen nu. Färgar alla tankar rosa och glittrar lagom. Fast inte lagom, aldrig denna begränsning. Glittrar. Tillräckligt. Och vad det är ändras med tillfället och stunden.
Snart ger jag mig av. Dessa resor. Att leva för orden och musiken och det behövs inte mer ord än så för att beskriva det. Det finns dessutom för många känslor att redigera, för många osäkerheter att övervinna.
2007 föddes bland kadavren av 2006, men det gör dem inte till samma. Revan tiger, gör inte nämnvärt många uppmärksammade på dess existens. Jag skäms inte längre. Det finns inget lättare än att döpa den till krigsskada. Inget mer sanningsenligt.
På skolavslutningen stämplas ett stort MVG över mitt bröst. Alla ämnen utom ett; det som handlat om avstånd, om att mäta styrkan i vulkanen och stormen. Utan att det är en poetisk bild. Skolan fungerar så. Där ledde mina ord inte mig rätt i hamn, för jag har varit alltför upptagen med mina egna naturkatastrofer. Fast det är inte så. Jag har gjort vad jag har kunnat, jag har kunnat vad jag har gjort.
Samma lärarinna ligger bakom stipendiet i min hand. Och äntligen gör jag mina närmaste stolta.
Juni nolllsju. Det är inte längre döden jag väntar på, utan födelsen. Jag tror att det är den som måste komma, men först ska jag få upptäcka att det påstående jag tänkt på, i själva verket är fel. Det om att Gud är en sadist i vackra kläder. Allt som oftast är jag rädd. Allt som oftast är jag trött på att vara en sån som aldrig kan prata om något annat än religion. Vi lägger bort det för ett tag. Men det går inte ens att säga så, det finns inga sätt att häva kontraktet. Jag skrev mitt namn och jag bad om kärlek. Den största. Så många människor säger mig att den som söker ska finna, men när mörkret faller är jag inte den. Jag vill inte treva i intigheter och svarta hål. Det är som om Gud byter skepnad och lockar mig längre iväg, gör så att jag inte kan återvända. Min älskade försöker hålla min hand, men den här resan måste jag göra ensam. En dag ska jag skratta och säga att det var värt det.
Så be för mig, det är allt jag kan begära.
Saying it’s gonna be okay
summer is going to take the pain away.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar