En av sju sorters blommor.

Midsommarafton, året senare. Tabletterna inlåsta i almogeskåpet från 1800-talet någongång. Sju sorters sill. Det är jag som är blomman. Nej, åtta sorters sill. Och dagen som började lugn, i ett stillastående, vänds med kvällen mot meningslöshet. Jag är osminkad och hittar så mycket asymmetri och fulhet jag vill i mitt ansikte. Ett litet snitt för att försäkra smärtan om att jag fortfarande är där. Ett rop på hjälp.

Hjälp.

Hjälp.

Hjälp.

Skrik som när det hörs och besvaras inte är till någon nytta. Ingen kan göra någonting. Och när det verkligen behövs, är det inget som hörs. Erkännandet att jag inte är kontroll, att jag fortfarande befinner mig på gränsen mellan människa och kaos. Att det fortfarande finns mig. Jag balanserar. Mitt på linan. Jag gör det inte särskilt vackert, förutom ibland. Vid enstaka tillfällen. Ett litet snitt bara, precis som när man borrar ett hål i huvudet för att låta demonen slippa ut. Jag snittar igen, trots min lättnad.

Jag vet att det inte gör någonting att jag inte låter mig läkas vacker. Tillsammans med tusentals andra tonårsflickor designar jag om min hud och låter den skrika. Men det är inte så farligt. Så sent som igår såg jag någon som var värre. Så sent som igår var jag fortfarande fast i det där någorlunda rofyllda stillaståendet, då det inte spelar roll hur mycket jag blundar. Då behöver jag inte tänka på Gud. Eller framtiden. Eller någonting annat än att jag snart reser iväg igen. Övervinner mina hatade 26 mil för, är det 23 eller 24 gången?

Dagarna med honom och skrivandet var han min beskyddare. Gick iväg med mig när det fanns en särskild närvaro som jag inte klarade av, som skar sig med min existens. Vi klättrade kullar och låg i solen och dog aldrig. Jag letade upp honom när han stod och skrek åt vågorna, lät honom skrika åt mig. Trots att allting kunde hållit sig stabilare, var det uthärdligt. Åtminstone för mig. I det här fallet är jag aldrig honom.
För hans skull borde jag verkligen börja försöka. Inte dessa halvhjärtade som bara skett med högerhanden, utan helt och fullt. Också när det finns motgång. Men så väl känner jag mig själv, att jag hellre är den som är svag. Som då, när han var stark och sade att han inte skulle lämna mig. Aldrig ska han lämna mig.

Det väntar jordgubbar. Som för att ära klichéerna är de röda som blod. Det väntar jordgubbar och jag äter ingen glass och fryser och täcker allt med pärlor.