Vi Två, 17 År

Hur långt är det till underjorden?
"Alltid närmre än du anar och om horisonten sliter sig från sitt fäste?
- Aldrig någonting annat."

Det här är Barnets sista ord, men bara på personbevis heter det så. Min ängel berättar om en lättviktig akrofobi och önskar sig inte en luftballong. Ingen tror att jag fyller vuxen när jag köper en ballong till mig själv, klistermärken och kinderägg, trots att mina första 365 dagar som förlorare, bevisligen är räknade. Min pappa säger att han inte känner mig när jag går tillbaka i tiden på det viset. Min pappa har aldrig känt mig. Det här är efter att det tagit mig ett år att skriva ett brev och honom tid i ensamhet att läsa det. Men jag antar att det var värt det. För en gångs skull. Hans telefonsamtal samma kväll som visade att han fortfarande finns. Att han äntligen äntligen finns.

Kärleken är densamma. Brevlådan i Göteborg svämmar över av kuvert med mitt namn och jag förtjusar mig när glitter faller ut och ner på golvet. Korset hänger antingen runt min hals eller slängs in under sängen. Var annan kväll ber jag och varannan odlar jag blåmärken. Min älskade tål inte det här, han utvecklar allergi mot min ambivalens. Jag hämtar honom ur sagorna han läser och han är liten med mig. Vi ligger sked och kramar gosedjur. Ibland är den enda karusellen jag behöver den virvlande spegelbilden av hans ögon i såpbubblorna, men samtidigt vet jag att den hand som smeker är samma som slår. Hans kind som tar emot allting, sen vänder han den andra till.


Jag viskar fortfarande fler hemligheter till honom än till Jesus.

Avskedet är inte döden men när bussen kör in över skånegränsen sker det i samma sekund som låten jag lever i når sitt klimax, sin skärningspunkt. Thåström skriker ’jag vill inte ha’ och det börjar bli det där med att hatälska, för jag har sprakat så häftigt för den stjärna som är min hemstad. Jag har älskat och älskat och inte riktigt hatat, men förbannat milen i söder.
Jag älskar fortfarande samme pojke. Det är naturligtvis inte den hejdlöst hetsiga förälskelse som vi hade för mer än tusen år sen, men vi har en eld med jämnare låga. Det kan vara så mycket värme och lugn och trygghet och visst finns det passion också, men det får stå mellan raderna, liksom att jag även vet hur han skulle reagera i en flygplansolycka.
Jag har ylat med vargarna och sovit med knivarna, raring. Jag har förnekat allt jag någonsin hållit kärt, förkastat det och hällt vatten över varenda sak jag brunnit för.
Jag har kapitulerat för mig själv för att attackeras igen. Det obevekligt opålitliga jaget.
Jag släpar mig själv i smutsen. Det är någonting med att ha smak och tycke på fel sida om floden. Jag måste älska det hårda, grymma, kalla, samtidigt som jag är flickebarnet med rosa rosett om halsen. Jag blir arton och min mamma kommer ge mig en prinsesskrona.
Det jag länge längtat efter är ett trovärdigt lugn, ett som inte ljuger mig rätt upp i ansiktet. Hånflinar åt mig när jag genomskådat det, suckar, skriker, vänder och går därifrån. Jag längtar efter Gud mer än jag klarar av att erkänna. Mer än jag inser själv, orkar med att leva ut . Men Han vet.
Och är jag inte svårare att förstå än såhär, så skjut mig. Och vet du att jag alltid bryter mina löften eftersom jag inte kan låta bli att känna efter hur starka de är, så skjut mig.

Hela sommaren ryms egentligen i det här, för det är vad den har lett till. Stillaståendet, som inte är en överväldigande trankilitet, men likväl gör mig trygg. Jag tar inte en dag i taget men jag tar varje dag som den är.
Som en förvuxen femtonåring planerar jag den kommande hösten. Jag vill känna regnets ursinne mot paraplyet, pärlornas trygghet när de träffar tråden, Pepparkakshjärtas hand och en kopp te. Hans nakna hud nära, även om jag litterärt sätt inte brukar strippa av honom så. Doften när löven blivit perfekt spröda. Jag vet att ni vet exakt vad jag menar.
Men det finns ingen garanti att det som har ett värde nu kommer ha det ens augusti ut. Det finns aldrig någon garanti för någonting,
Ändå planerar jag, och det som stundar näst är att på lördag passera den osynliga gränsen. Då äger jag mig själv. På söndag håller jag i barnkalas. Det blir tårta, ballong, serpentiner och en jävla massa rosa. Precis som jag vill ha det.