yami yori mo kowai no wa kodoku

Måste våga dokumentera vardagen för att kunna ta mig in i fantasin igen. Sanningen är en jävligt bitter form av sperma. Svart som synden, som aktivt kol, fruktansvärd som mina självmordssomrar. Du ville inte veta av mig då men det fick jag inte riktigt veta. Nu är långa morgnar med dagar som spårvagnsräls. Vaknar och känner att det finns så många vägar jag kan ta, men väljer ingen alls. Stannar kvar som om det inte var värt att rikta sig mot någon destination, som om det dög gott att stanna kvar där jag är. Det gör det inte. Stannar jag där jag är blir jag kvar för alltid eller för stunden. Vad jag än gör måste jag förhindra stagnation, förstening. Jag kommer sluta som staty om jag inte slutar stå stilla. Och det är så lätt att fortsätta skjuta lyckan framför sig, göra morgondagen till frälsare när ingen annan finns att finna. Men fortfarande är enda dagen idag. Mitt liv är inte min revolution, som jag så gärna ville påstå. Långt långt ifrån.

Kvällspromenader jag sällan tar erbjuder en mild köld som jag inte kan låta bli att falla för. Lyssnar på musik och får bilder av clowner och glittriga trapetser. Önskar de kunde komma lite närmre så jag kunde röra dem. Gripa tag och svinga mig iväg, ut över stupet, sätta fötterna i marken på andra sidan helvetesgapet. Önska kostar ingenting men allting har sitt pris. Strör silverglitter över rummet. Allting har åtminstone inte förlorat sin innebörd. Låter mig gärna luras att förändringar ska komma, försöker fila på framtidsvisionen & nuet. Slutar med nedslipade naglar, uppfläkt hud. Jag är alltid Ikaros. För nära solen såfort mina drömmar äntligen bär mig. Vingarna av vax smälter oftast redan i hans händer och visst; endast hans kyssar längs min ryggrad gör mig lugn, men oftast hjälper inte ens de.

Överlevnadsstrategierna har onekligen blivit färre på sista tiden. Spelar hellre död än fäktar illa eller flyr. Huvudet i sanden som min vanligaste kroppsställning. Systrarna som talar mitt språk skriver sina smärtor och sår, men ingenting når riktigt in. Jag hatar min pansar innerligt och visst vore det väl tid att ömsa den nu kan man tycka. Den sortens förändring kräver dock engagemang; en egenskap som jag saknar. Det kan inte vara det här som är verkligheten. I verkligheten är vi alla prinsessor med silverkronor. Jag har en onyx i min, du en rubin röd som mitt hjärta i din. Mitt hår luktar alltid av rökelse, men i verkligheten ska inte mina kinder vara täckta av tårar. Inuti bara blomstrande ängar, dansande älvor.

Vill riva himlen i bitar, stöta den till pulver att inhalera. Få något i mig som faktiskt känns. Vill väl inte blod mot vitt kakel, men det ligger närmast. Håller andan, dyker under ytan. Ser undervattensväxter slingra sig till flätor i ditt hår. Du är så vacker och du är så fjärran. Jag önskar jag var hos dig, önskar jag kunde hindra dina vattenbleka handleder för evigt från att ta skada. Känner fortfarande ryckningar från krampen ta över mina händer, hålla mig ifrån att skriva dina brev. Det finns så många nätter som aldrig hinner få en adressat. De flesta mardrömmer jag mig igenom, men du ska veta att jag saknar dig, du ska veta att jag saknar dig. Månljuset som en evig teaterscen som vi kunde erövra gång på gång. En burk av regnbågsfärgat glas står på skrivbordet, locket avskruvat. Den skulle rymma solljus och gjorde det en gång, men nu är den sedan länge tom. Jag har hål i håven som används till att fånga det, pixies, fjärilar och eldflugor i. Tappat trollspöt och spillt ut allt fairydust. Det är verkligen som att händerna inte vill att jag ska skriva, som om de gör allt för att hindra mig från att sträcka mig efter språket.

Spänn upp dygnen som en målarduk åt mig. Jag behöver det badly. Glöm heller inte att sätta penseln i min hand, för jag har glömt allt om hur man gör. Vrid om nyckeln i min ryggrad så ballerinan kan dansa igen. Lika vackert som aldrig förr.

Bifrost

Vistas så sällan med orden att de jag vill veta av har kommit att sky mig. De som kommer i närheten är sådana som spelar Månskenssonaten med knivar. Märkligt nog var kärlek inte svaret på gåtan, den kunde inte bota allt utom kroppen. Hur mycket ni än sliter och drar i mig kan ni inte flytta foten från där den är belägen; över kanten. Även om förmiddagarna ligger solen på som mjukt strålkastarljus dit jag går och dit jag inte går. Önskar mig en burk av färgat glas att fylla med sol att bära med mig. Önskar att jag kunde få fatt i fållen på den ljusa sommarklänning som poesin är iklädd året om. Önskar jag fick se hennes leende igen.

Vilddjuren tycks vildare och vildare. Har ingenting jag kan slänga åt dem för att stilla deras hunger, så jag låter dem hållas. Låter dem riva tills det rinner blod ur munnen på mig. Försöker le till trots, men det blir ett skräckinjagande grin. Jag letar överallt längs husväggarna för att hitta en magisk port, söker igenom mina fickor gång på gång, men hittar ingen krita att öppna en egen med. Kommer hem med händer och knän smutsiga av jord, ansiktet av besvikelse. Sagovärlden skjuter mig längre och längre ifrån sig. Min kjol trasas sönder, rosetterna rivs av och jag tas gång på gång ifrån mig min krona. Jag vet inte varför jag är olycklig. Vet inte varför det måste vara såhär. Vet inte varför jag inte bara kan ta din hand och vandra över regnbågen tillsammans med dig. Dra stråken över din underarm och ge mig någonting som kompar den här oroskänslan. Jag känner för att dekorera bröstkorgen med pärlor och låta dem skava sönder den istället för att intigheten gör det. Det måste verkligen vara svårt att älska min rastlösa själ, men Honungspojken gör det gång på gång. Trots vinglasskärvor, trots damm, trots hunger & ovilja, trots törst & mörker. Trots att jag är den jag är.

Har undvikit att svara på breven sedan jag vet inte när. Klarar inte av varesig gliter eller sorg. Klarar att ligga stilla. Mer blod än vatten rinner under broarna och tankarna luktar simhall, vardag, övergångsställen. Allt jag önskar att jag hade. Ingentinget och tomheten har ersatt allt som fanns inuti mig, allt utom burarna och odjuren, vill säga. Det jag tar i mina händer förvandlas till jord & mull, avföring, jag är en inverterad Midas, en Gud som gång efter annan måste förkasta sin skapelse. Det duger inte. Det duger inte. Inte ens som mat åt vargarna. Hur bryter man ytspänningen? Vem bär nyckeln till mysteriet? Jag orkar inte leta, så bara ta min hand och visa mig vägen, led mig över regnbågen.

Texten -lanternan

Jag bläddrar sida upp och sida ner, maniskt som i sömn. Önskar att jag silade ord mellan tänderna, inte bara tid mellan fingrarna. Handskas hänsynslöst med tempus, missbrukar mina möjligheter med att göra ingenting för att sedan befinna mig i utmarkerna till Ingentinget. Vet att jag själv orsakat skotthålen i mitt timglas, att jag är ansvarig för att vaska ut guldet, men jag har inte ork till det. Använder inte ens undanflykter nu, bara öppna flyktvägar och nödutgångar.

Detta att gång på gång sticka kanylen (pennan) i armen, misslyckas med att hitta skrivarådran. Jag skulle gärna leka med stereotyperna och leva det såkallade författarlivet. På ett sätt gör jag det. Vänder slantar och kappor och dricker dyra koppar kaffe. Det här är långt ifrån så bra som det skulle kunna vara. Det var inte såhär jag hade tänkt mig våren. Våren är förvisso inte här än. Vintern kan inte bestämma sig för om den ska komma eller gå rent metrologiskt, men det ha redan hunnit gå två månader sedan jag satte min fot i fosterlandet. Jag borde hunnit längre. Om du synar min hud noga, kan du bara se svaga spår av blyerts.

Jag är inte trogen någonting. Klipper inga band, men låter dem töjas ut så långt det går. Tänk om jag aldrig kommer tillbaka, tänk om jag faktiskt gått vilse i dimman? Det går en vecka mellan tillfällena jag skriver. Dagar som är som ett helvetesgap, medan jag själv är på tryggt avstånd. Jag sörjer det något fruktansvärt, naturligtvis sörjer jag. Tappar språket och de få och tunna röda trådar jag har haft, men jag trivs i min vinterdvala. Vill inte återvända till vardagen ens när jag tvingas till det. Att vara onsdagsbarnet med orden är min fastaste punkt, det mest strukturerade. Då finns det finns ramar; ett vitt papper och ett tangentbord, men det smärtar mig att bläcket mist sin färg. Det blir som att jag skriver med osynlig skrift, och vem är du att röja mina hemligheter? Rutinerna som grundläggande premisser för att jag ska fungera, plötsligt nödvändiga. Ändå orkar jag inte kravla ur min grotta, jag orkar lyfta på huvudet, vända mig om, mardrömma igen, aldrig resa mig upp och vandra vidare.

Har tappat den magiska gulddublonen, eldat upp kartan till Skattkammarön, glömt den enkla vägbeskrivningen till Neverland. Underlandet är på god väg att förvandlas till Underjorden igen. Jag hatar att jag låter det hända. Borde klä om till hjältedräkten, borde dra svärdet ur stenen och söka upp ångesten i dess håla. Borde dräpa alla drakar som inte är vänligt sinnade, för det finns så många stigar jag ännu inte prövat. Finns så mycket jag lovade mig själv. Bokpärmarna, staffliet, färgerna, symaskinen. Jag vet att jag borde vara i full gång med att tråckla fast vingarna vid mina drömmar, men jag kommer inte längre än att försöka trä nålen. Jag misslyckas, sticker mig i fingret, somnar tillbaka in i törnrosasömnen. Snön ligger i spridda spindelnät över mina landmärken. Jag ger mig sällan på att röra vid den, vandrar inga gator. Inte så mycket för att jag räds den faktiska kylan, som för att jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att det skulle leda till att jag brände fel föremål bara för att hitta någon sorts glöd igen. I stort sett allt frusna stenlandskap.

Jag är så trött på presidentval och kungabröllop och morgontidningar. Dessa ting tillhör inte min värld. Mina prinsessor bär kronor och längtar till trolska tjärnar. Så trött på folk som frågar och skrattar. Jag tillhör inte den här världen. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. När ska ni förstå det? Jag är inte ens gjord av kropp och själ, bara älvdamm och enhörningsblod.

Någon tackar för sig och lämnar avskedsbrev, kyssar och farväl till någon annan. Det sliter sönder mig för jag hade just insett vem hon var och hur mycket jag behövde henne. Jag är otroligt konservativ. Förändringar gör mig ont och hon fattas mig. Hon fattas mig något så förbannat. Hennes ord var som öknar, stränder, stäpplandskap och rödsvarta fotografier. Nu har jag bara att sätta in dem i ett album och vårda hennes minne. Gravskötsel har blivit som en vana.

Jag blir svartsjuk, svår och bitter. Och just när jag gör mig redo att sänka garden, är hennes tunga kluven igen. Mitt hjärta är svart silver och kanske mer infekterat än någonsin förut. För jag ville aldrig känna såhär. Vad som helst men inte det här. Utanförskapet är det största och tyngsta. En gång en annan lyssnare och jag talade om Honungspojken, jag sade att han odlade sitt. Nu ser jag allting som en del av mitt och det öppnas avgrunder mellan mig och omvärlden.

Det finns så mycket att göra; skaffa barn, rusa ut för ett stup, möjligheterna är oändliga. Jag skriver i det tysta och skriker i öppna och karga landskap. Gråter mestadels offentligt. Ingen kan råna mig på min bitterhet. Jag saknar Pepparkakshjärta mer än jag vill erkänna för någon, men jag sörjer inte min andra förlorade syster särskilt djupt. Inte längre. En del måste offras på vägen. Min vackraste soldat finns fortfarande kvar, väntar på mig vid fronten, men jag är upptagen med att känna mig sviken, upptagen med att slicka mina sår. När tungan inte smakar järn längre ska jag skriva hennes brev.

Även sjukdomen vilar. Kan inte lasta över något ansvar på den. Ibland måste de fortfarande bryta sig in i min puls, tappa mig på lite tid, vagga mitt blod till sömns. Jag behöver att någon stryker mig över håret och kysser min panna tills jag somnar. Jag har Honungspojken och för det är jag tacksam. Han kommer alltid stanna kvar.
Fyra år, skrattade vi, blir det ett femte, skrattade vi.
Vi har överlevt Karthago och med lite tur kan finnas ett slut på 1676, jag vågar bara inte förutspå hur länge efterskalven kommer vara. Kanylen som en seismograf i min hand. Även för tomheten skall det finnas bot. Jag måste vänta ut mina veckor först. Tid tar så fruktansvärt mycket tid. Himlen hinner mörkna.

Låter den här texten vara lanternan. Jag kan inte se fyren än för jag är så långt ifrån hamnen. Vet inte hur havet kunde öppna sig så mycket, vilka irrbloss jag måste följt, och vilka sjöjungfrur jag låtit mig luras av. Men jag är här. Surrar fast mig vid masten för att förhindra att skeppet sjunker. Jag är inte ute efter att offra mig själv, den här gången ska jag försöka undvika det, men alla mina skatter faller överbord. Vem ska dyka efter dem? Vem ska hitta mitt undervattensskratt och föra det tillbaka till mig? Vem ska göra mig hel igen? Vem ska göra mig lycklig?

Om inte lyckan kräver perfektion undrar jag varför den envisas med att bete sig som en utopi. Jag längtar efter Shangri-La och Atlantis, alla hemliga förlorade länder. Ibland tror jag att jag faktiskt närmar mig land, men det är svårt att se såhär i dimman. De flesta stormarna har bedarrat.

Jag är onsdagsbarnet. Utanför ser skyn ut som fabriksrök och jag vet att romanen är min enda möjlighet till frälsning från mitt förflutna. Jag måste skriva den för att kunna skriva någonting annat. Mitt älskade hatade skötebarn.

Jag önskar mig liknelser. Jag önskar mig en albatross med vingar utbredda av vind, jag önskar att bläcket ska pumpas snabbare i mitt blod.