Bifrost

Vistas så sällan med orden att de jag vill veta av har kommit att sky mig. De som kommer i närheten är sådana som spelar Månskenssonaten med knivar. Märkligt nog var kärlek inte svaret på gåtan, den kunde inte bota allt utom kroppen. Hur mycket ni än sliter och drar i mig kan ni inte flytta foten från där den är belägen; över kanten. Även om förmiddagarna ligger solen på som mjukt strålkastarljus dit jag går och dit jag inte går. Önskar mig en burk av färgat glas att fylla med sol att bära med mig. Önskar att jag kunde få fatt i fållen på den ljusa sommarklänning som poesin är iklädd året om. Önskar jag fick se hennes leende igen.

Vilddjuren tycks vildare och vildare. Har ingenting jag kan slänga åt dem för att stilla deras hunger, så jag låter dem hållas. Låter dem riva tills det rinner blod ur munnen på mig. Försöker le till trots, men det blir ett skräckinjagande grin. Jag letar överallt längs husväggarna för att hitta en magisk port, söker igenom mina fickor gång på gång, men hittar ingen krita att öppna en egen med. Kommer hem med händer och knän smutsiga av jord, ansiktet av besvikelse. Sagovärlden skjuter mig längre och längre ifrån sig. Min kjol trasas sönder, rosetterna rivs av och jag tas gång på gång ifrån mig min krona. Jag vet inte varför jag är olycklig. Vet inte varför det måste vara såhär. Vet inte varför jag inte bara kan ta din hand och vandra över regnbågen tillsammans med dig. Dra stråken över din underarm och ge mig någonting som kompar den här oroskänslan. Jag känner för att dekorera bröstkorgen med pärlor och låta dem skava sönder den istället för att intigheten gör det. Det måste verkligen vara svårt att älska min rastlösa själ, men Honungspojken gör det gång på gång. Trots vinglasskärvor, trots damm, trots hunger & ovilja, trots törst & mörker. Trots att jag är den jag är.

Har undvikit att svara på breven sedan jag vet inte när. Klarar inte av varesig gliter eller sorg. Klarar att ligga stilla. Mer blod än vatten rinner under broarna och tankarna luktar simhall, vardag, övergångsställen. Allt jag önskar att jag hade. Ingentinget och tomheten har ersatt allt som fanns inuti mig, allt utom burarna och odjuren, vill säga. Det jag tar i mina händer förvandlas till jord & mull, avföring, jag är en inverterad Midas, en Gud som gång efter annan måste förkasta sin skapelse. Det duger inte. Det duger inte. Inte ens som mat åt vargarna. Hur bryter man ytspänningen? Vem bär nyckeln till mysteriet? Jag orkar inte leta, så bara ta min hand och visa mig vägen, led mig över regnbågen.