Jag bläddrar sida upp och sida ner, maniskt som i sömn. Önskar att jag silade ord mellan tänderna, inte bara tid mellan fingrarna. Handskas hänsynslöst med tempus, missbrukar mina möjligheter med att göra ingenting för att sedan befinna mig i utmarkerna till Ingentinget. Vet att jag själv orsakat skotthålen i mitt timglas, att jag är ansvarig för att vaska ut guldet, men jag har inte ork till det. Använder inte ens undanflykter nu, bara öppna flyktvägar och nödutgångar.
Detta att gång på gång sticka kanylen (pennan) i armen, misslyckas med att hitta skrivarådran. Jag skulle gärna leka med stereotyperna och leva det såkallade författarlivet. På ett sätt gör jag det. Vänder slantar och kappor och dricker dyra koppar kaffe. Det här är långt ifrån så bra som det skulle kunna vara. Det var inte såhär jag hade tänkt mig våren. Våren är förvisso inte här än. Vintern kan inte bestämma sig för om den ska komma eller gå rent metrologiskt, men det ha redan hunnit gå två månader sedan jag satte min fot i fosterlandet. Jag borde hunnit längre. Om du synar min hud noga, kan du bara se svaga spår av blyerts.
Jag är inte trogen någonting. Klipper inga band, men låter dem töjas ut så långt det går. Tänk om jag aldrig kommer tillbaka, tänk om jag faktiskt gått vilse i dimman? Det går en vecka mellan tillfällena jag skriver. Dagar som är som ett helvetesgap, medan jag själv är på tryggt avstånd. Jag sörjer det något fruktansvärt, naturligtvis sörjer jag. Tappar språket och de få och tunna röda trådar jag har haft, men jag trivs i min vinterdvala. Vill inte återvända till vardagen ens när jag tvingas till det. Att vara onsdagsbarnet med orden är min fastaste punkt, det mest strukturerade. Då finns det finns ramar; ett vitt papper och ett tangentbord, men det smärtar mig att bläcket mist sin färg. Det blir som att jag skriver med osynlig skrift, och vem är du att röja mina hemligheter? Rutinerna som grundläggande premisser för att jag ska fungera, plötsligt nödvändiga. Ändå orkar jag inte kravla ur min grotta, jag orkar lyfta på huvudet, vända mig om, mardrömma igen, aldrig resa mig upp och vandra vidare.
Har tappat den magiska gulddublonen, eldat upp kartan till Skattkammarön, glömt den enkla vägbeskrivningen till Neverland. Underlandet är på god väg att förvandlas till Underjorden igen. Jag hatar att jag låter det hända. Borde klä om till hjältedräkten, borde dra svärdet ur stenen och söka upp ångesten i dess håla. Borde dräpa alla drakar som inte är vänligt sinnade, för det finns så många stigar jag ännu inte prövat. Finns så mycket jag lovade mig själv. Bokpärmarna, staffliet, färgerna, symaskinen. Jag vet att jag borde vara i full gång med att tråckla fast vingarna vid mina drömmar, men jag kommer inte längre än att försöka trä nålen. Jag misslyckas, sticker mig i fingret, somnar tillbaka in i törnrosasömnen. Snön ligger i spridda spindelnät över mina landmärken. Jag ger mig sällan på att röra vid den, vandrar inga gator. Inte så mycket för att jag räds den faktiska kylan, som för att jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att det skulle leda till att jag brände fel föremål bara för att hitta någon sorts glöd igen. I stort sett allt frusna stenlandskap.
Jag är så trött på presidentval och kungabröllop och morgontidningar. Dessa ting tillhör inte min värld. Mina prinsessor bär kronor och längtar till trolska tjärnar. Så trött på folk som frågar och skrattar. Jag tillhör inte den här världen. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. När ska ni förstå det? Jag är inte ens gjord av kropp och själ, bara älvdamm och enhörningsblod.
Någon tackar för sig och lämnar avskedsbrev, kyssar och farväl till någon annan. Det sliter sönder mig för jag hade just insett vem hon var och hur mycket jag behövde henne. Jag är otroligt konservativ. Förändringar gör mig ont och hon fattas mig. Hon fattas mig något så förbannat. Hennes ord var som öknar, stränder, stäpplandskap och rödsvarta fotografier. Nu har jag bara att sätta in dem i ett album och vårda hennes minne. Gravskötsel har blivit som en vana.
Jag blir svartsjuk, svår och bitter. Och just när jag gör mig redo att sänka garden, är hennes tunga kluven igen. Mitt hjärta är svart silver och kanske mer infekterat än någonsin förut. För jag ville aldrig känna såhär. Vad som helst men inte det här. Utanförskapet är det största och tyngsta. En gång en annan lyssnare och jag talade om Honungspojken, jag sade att han odlade sitt. Nu ser jag allting som en del av mitt och det öppnas avgrunder mellan mig och omvärlden.
Det finns så mycket att göra; skaffa barn, rusa ut för ett stup, möjligheterna är oändliga. Jag skriver i det tysta och skriker i öppna och karga landskap. Gråter mestadels offentligt. Ingen kan råna mig på min bitterhet. Jag saknar Pepparkakshjärta mer än jag vill erkänna för någon, men jag sörjer inte min andra förlorade syster särskilt djupt. Inte längre. En del måste offras på vägen. Min vackraste soldat finns fortfarande kvar, väntar på mig vid fronten, men jag är upptagen med att känna mig sviken, upptagen med att slicka mina sår. När tungan inte smakar järn längre ska jag skriva hennes brev.
Även sjukdomen vilar. Kan inte lasta över något ansvar på den. Ibland måste de fortfarande bryta sig in i min puls, tappa mig på lite tid, vagga mitt blod till sömns. Jag behöver att någon stryker mig över håret och kysser min panna tills jag somnar. Jag har Honungspojken och för det är jag tacksam. Han kommer alltid stanna kvar.
Fyra år, skrattade vi, blir det ett femte, skrattade vi.
Vi har överlevt Karthago och med lite tur kan finnas ett slut på 1676, jag vågar bara inte förutspå hur länge efterskalven kommer vara. Kanylen som en seismograf i min hand. Även för tomheten skall det finnas bot. Jag måste vänta ut mina veckor först. Tid tar så fruktansvärt mycket tid. Himlen hinner mörkna.
Låter den här texten vara lanternan. Jag kan inte se fyren än för jag är så långt ifrån hamnen. Vet inte hur havet kunde öppna sig så mycket, vilka irrbloss jag måste följt, och vilka sjöjungfrur jag låtit mig luras av. Men jag är här. Surrar fast mig vid masten för att förhindra att skeppet sjunker. Jag är inte ute efter att offra mig själv, den här gången ska jag försöka undvika det, men alla mina skatter faller överbord. Vem ska dyka efter dem? Vem ska hitta mitt undervattensskratt och föra det tillbaka till mig? Vem ska göra mig hel igen? Vem ska göra mig lycklig?
Om inte lyckan kräver perfektion undrar jag varför den envisas med att bete sig som en utopi. Jag längtar efter Shangri-La och Atlantis, alla hemliga förlorade länder. Ibland tror jag att jag faktiskt närmar mig land, men det är svårt att se såhär i dimman. De flesta stormarna har bedarrat.
Jag är onsdagsbarnet. Utanför ser skyn ut som fabriksrök och jag vet att romanen är min enda möjlighet till frälsning från mitt förflutna. Jag måste skriva den för att kunna skriva någonting annat. Mitt älskade hatade skötebarn.
Jag önskar mig liknelser. Jag önskar mig en albatross med vingar utbredda av vind, jag önskar att bläcket ska pumpas snabbare i mitt blod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar