Måste våga dokumentera vardagen för att kunna ta mig in i fantasin igen. Sanningen är en jävligt bitter form av sperma. Svart som synden, som aktivt kol, fruktansvärd som mina självmordssomrar. Du ville inte veta av mig då men det fick jag inte riktigt veta. Nu är långa morgnar med dagar som spårvagnsräls. Vaknar och känner att det finns så många vägar jag kan ta, men väljer ingen alls. Stannar kvar som om det inte var värt att rikta sig mot någon destination, som om det dög gott att stanna kvar där jag är. Det gör det inte. Stannar jag där jag är blir jag kvar för alltid eller för stunden. Vad jag än gör måste jag förhindra stagnation, förstening. Jag kommer sluta som staty om jag inte slutar stå stilla. Och det är så lätt att fortsätta skjuta lyckan framför sig, göra morgondagen till frälsare när ingen annan finns att finna. Men fortfarande är enda dagen idag. Mitt liv är inte min revolution, som jag så gärna ville påstå. Långt långt ifrån.
Kvällspromenader jag sällan tar erbjuder en mild köld som jag inte kan låta bli att falla för. Lyssnar på musik och får bilder av clowner och glittriga trapetser. Önskar de kunde komma lite närmre så jag kunde röra dem. Gripa tag och svinga mig iväg, ut över stupet, sätta fötterna i marken på andra sidan helvetesgapet. Önska kostar ingenting men allting har sitt pris. Strör silverglitter över rummet. Allting har åtminstone inte förlorat sin innebörd. Låter mig gärna luras att förändringar ska komma, försöker fila på framtidsvisionen & nuet. Slutar med nedslipade naglar, uppfläkt hud. Jag är alltid Ikaros. För nära solen såfort mina drömmar äntligen bär mig. Vingarna av vax smälter oftast redan i hans händer och visst; endast hans kyssar längs min ryggrad gör mig lugn, men oftast hjälper inte ens de.
Överlevnadsstrategierna har onekligen blivit färre på sista tiden. Spelar hellre död än fäktar illa eller flyr. Huvudet i sanden som min vanligaste kroppsställning. Systrarna som talar mitt språk skriver sina smärtor och sår, men ingenting når riktigt in. Jag hatar min pansar innerligt och visst vore det väl tid att ömsa den nu kan man tycka. Den sortens förändring kräver dock engagemang; en egenskap som jag saknar. Det kan inte vara det här som är verkligheten. I verkligheten är vi alla prinsessor med silverkronor. Jag har en onyx i min, du en rubin röd som mitt hjärta i din. Mitt hår luktar alltid av rökelse, men i verkligheten ska inte mina kinder vara täckta av tårar. Inuti bara blomstrande ängar, dansande älvor.
Vill riva himlen i bitar, stöta den till pulver att inhalera. Få något i mig som faktiskt känns. Vill väl inte blod mot vitt kakel, men det ligger närmast. Håller andan, dyker under ytan. Ser undervattensväxter slingra sig till flätor i ditt hår. Du är så vacker och du är så fjärran. Jag önskar jag var hos dig, önskar jag kunde hindra dina vattenbleka handleder för evigt från att ta skada. Känner fortfarande ryckningar från krampen ta över mina händer, hålla mig ifrån att skriva dina brev. Det finns så många nätter som aldrig hinner få en adressat. De flesta mardrömmer jag mig igenom, men du ska veta att jag saknar dig, du ska veta att jag saknar dig. Månljuset som en evig teaterscen som vi kunde erövra gång på gång. En burk av regnbågsfärgat glas står på skrivbordet, locket avskruvat. Den skulle rymma solljus och gjorde det en gång, men nu är den sedan länge tom. Jag har hål i håven som används till att fånga det, pixies, fjärilar och eldflugor i. Tappat trollspöt och spillt ut allt fairydust. Det är verkligen som att händerna inte vill att jag ska skriva, som om de gör allt för att hindra mig från att sträcka mig efter språket.
Spänn upp dygnen som en målarduk åt mig. Jag behöver det badly. Glöm heller inte att sätta penseln i min hand, för jag har glömt allt om hur man gör. Vrid om nyckeln i min ryggrad så ballerinan kan dansa igen. Lika vackert som aldrig förr.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar