"jag trodde jag höll på att lära mig att leva, jag lärde mig att dö"

Höstsol och skimmer utanför. Hans ögon är som tjärnar när jag ser in i dem när vi väntar på spårvagnen. Vi skiljs aldrig åt länge, och kanske är det farligt, kanske kommer det att göra mig illa, men någonting i mig vill ha det så. Hur lätt har jag inte för att försätta mig i situationer där jag själv blir lidande? Allt för lätt.

Han gör vad han kan för att läsa av seismografen och det var längesedan någon sade att han ville vara rädd om mitt hjärta, utan att samtidigt hantera det som motsatsen. Det gör mig ont att det inte känns mer än så här, men samtidigt gör det mig trygg. Mitt avtrubbande tillstånd är min rustning och sköld. Har jag ingenting inpå huden kan det inte skada mig. Har jag ingenting innanför huden att förlora, kan jag ingenting förlora.

Den här hösten ger intoxer i blodet, de vita riddarna gör uppror och prinsessan är uppsprättad, lobotomerad, glömd. Hur kunde jag falla så långt ifrån? Hur kunde jag dra med mig skrivandet i mitt fall? Ärr läker aldrig, de väljer att implodera under skinnet, och jag har bölder över hela kroppen, alla ord jag inte lät komma ut när jag inte kunde hantera smärtan.

Vi älskar för första gången och vi gråter båda efteråt. Han är rädd att göra mig till horan och jag kan inte lova honom något alls. Rovdjuren lämnar sina klösmärken igen och jag förstår knappt varför. Börjar ana sprickor i kupolen, revor i kokongen och vet att jag inte är redo för någonting alls. Jag är inte redo att bli älskad.

De sätter en stämpel i min panna, och jag läser in mig på den problematik som klassas som min, åtminstone på papper, för syns skull, stundens. De tar upp allting, visar upp de skelettdelar och civilisationsskärvor jag redan själv grävt fram, de visar upp dem i upplysta montrar.

Han känner försiktigt över min rygg, nuddar stumparna där vingarna en gång suttit. Jag har kvar askan av dem än. Knölarna som bildats av att jag låtit bli mitt språk, min litterära andeutdrivning, det vackraste av både självhjälp och självskadebeteende.

Det finns inget före eller efter. Finns bara demonernas svarta kranier, mina texter, i jorden. Jag har alltid lovat att vara skoningslös och vika ut mig emotionellt, aldrig någonsin dölja något med språket, men samtidigt har jag velat skydda de jag älskat. I nuläget kan jag inte leva med någon jag måste skona, men likväl vill jag ha honom och likväl måste jag skona honom från allt det svarta.

Han ser mig snitta upp armen, och han säger ingenting. Han ser mig halsa hallonvodka som om det vore vatten och han säger ingenting. Hur länge kommer det dröja innan han ropar varg, jag död och han springer ifrån mig? Jag är fullständigt medveten om att den dagen kommer, och jag har sett allt och gjort allt, därför blir han nästan naiv när han hoppas på förändring.

Vissa dagar är jag redan ljusår ifrån allt det här. Jag kan inte säga tusentals år, för jag älskade någon i tvåtusen år och den kärleken blev Jesus på korset, den kärleken blev tvungen att offras. Vissa dagar är jag sexton år igen och dör i smala armar gång på gång. Och vad hände med hoppet om den här hösten? Vad hände med mitt krigsslut, mitt sextonhundrasjuttiosju? Vad hände med att jag äntligen, äntligen var fri?

Prinsessan eller draken

Måstena har minskat. Inte längre några krav som rycker mig i rockärmen, och kärleken blev tillsist en fågel, flög till Sydafria, Italien, försvann någonstans där på vägen. Ensamheten kommer i tystnad och tomhänt, men tar alltid med sig något när den går. Inget blod på den rosa kappan, inget blod på de vita skorna, inget blod på klänningsfållen, men jag har inte stoltheten som ett riktmärke den här gången. Jag har en pojke som har en ögonfärg som inte går att definiera, men oron flackar under hans ögonlock eftersom han vet att jag är kapabel att falla. Jag har gjort honom införstådd med underjorden, men det gör inte att han förstår vad det innebär att ha mig där.

Alla fåglarna har flyttat. Jag borde insett att det skulle hända. Jag som alltid haft mitt lyckliga slut i skogen och döden i handen. Ändå är det svårt att förstå att jag faktiskt förlorade honom. Och var jag någonsin soldat om jag inte kunde vinna det viktigaste av krig? Det enda som återstår nu är det om mig själv. Kanske kommer solen en dag ner för att göra allt till guld. Han skrev så, om guld och silverbeströdda diamanter att ge till mig. Tills dess har jag någon annan, och en ny kärlek är som en nyss påbörjad berättelse, jag vet aldrig vart den kan föra mig. Om det är en saga eller ett skräckscenario, och om jag är prinsessan eller draken. Den här gången.

Et omnia vincerant amorem

Känslan infinner sig före sömnen. Det är ökendjuret som gör sig påmint, vill ut och rastas i mörkret. Om jag somnar vet jag att det försvinner. Om jag somnar är jag förlorad. I sömnen har jag mardrömmarna, insekterna, de vassa skärvorna. I sömnen är jag ett kadaver och när jag vaknar upp ur den är jag alltid ett levande lik. Jag skriver knappt längre, och det är ingen nyhet. Man kan inte höra öknen i mitt skratt, bara den här regniga staden. Och utanför är allt färdigt för höstens triumftåg. Kvällarna ger långdragna elegier av regn mot rutor och gator, och jag som inte har något hjärta känner allt för väl hur vinden viner i hålet i bröstkorgen. Nog talat om det, nog talat om sorg, men jag får aldrig nog. Jag önskar jag hade såväl ro, som ork, som rus om dagarna, men det blit sena eftermiddagar, det blir kväll och inte ens då kaffedoft i mitt hår. Jag rör mig långsamt, som en maskin, ett kräldjur och det finns så mycket att uppleva, men samtidigt ingenting.

Jag har en pojke som kysser mig när skymningen faller, och han har redan fallit för mig. Han är ingen honungsprins, ingen Uriel, och ändå är han allt jag önskar att jag ville ha. Jag vågar knappt berätta eller rapportera, jag kan inte känna efter, för jag har min pansar. Jag har alltid kastat hjärtat över hindret, och jag gav inte upp, jag bara bytte riktning. Oktberdimma över tårfyllda ögon, och dränera ut kanalerna nu, gör upp en ny eld. Askpelaren växer sig allt högre, och jag tänker på hur månaga lik av mig själv jag fått kliva över. Alla dödar jag fick genomleva. Jag borde vara lättad över att vår destruktiva kärlek slutligen fick ett skrivet slut, en faktisk förintelse, men jag föredrar att inte tänka på det, för det gör för ont att någonting som aldrig fick dö ändå dog. Det gör för ont att barnen vi såg i varandras ögon bara blev missfall och aborter, tårar. Jag antar att han saknar mig ibland, eller att han kommer göra det. Jag antar att precis som att en viss kärlek är så stor att man inte överlever den alls, så finns det en kärlek så stor att man inte överlever den om den inte varar för alltid. Vi överlevde inte alls. Vi mot världen och tillslut vi en del av världen, vår egen fiende, den cancersjuka kroppen som bröt ner sig själv. Jag skulle önskat att det varit lika vackert som det var smärtsamt, men det var det enbart från min sida. Vi är inte sjutton år längre, och jag var den enda av oss som klarade av två motstridiga känslor samtidigt. Som kunde stå ut med hur de slogs i bröstet.

Kanske var kärlek bara en instinkt vi drev för långt, ett byte vi i desperation manade över ravinkanten. Bilderna kommer inte längre till mig. En dag ska jag greppa pennan som ett svärd igen, och skriva hennes brev. Jag hoppas den dagen är imorgon.