Valerie.

Ska vi tala om mitt hjärta? Låt oss tala om mitt hjärta, den svullna svarta kristallen i bröstkorgen. Alla män tycks drömma om Amerika och när jag känner efter vill mina ökendjur dra även mig dit. Att rida genom heta dagar, isande nätter i en Mustang. Röd öken, svart öken, vit öken. Allt för mina fötter. Jag längtar inte längre än så just nu. Jag längtar något så fruktansvärt. Jag behöver bort från dessa regnnätter. Jag sitter vaken i soluppgången bara för att se alla väderstreck snurra bort, somna om. Det är Badlands igen. Det är krig, röda floder, vita alternativ. Styx har inte glömt mitt namn och jag springer genom regnet bara för att stanna upp och sluta. Hjärtat skenar vidare. Mitt hjärta är en svart vildhäst med en stjärna av blod i pannan. Mitt hjärta är en onyx, en midnattens kristall. Mitt hjärta är mer pretentiöst än någonting annat. Mitt hjärta är paradoxen, sommaren som är förrutnelsen, lägger mitt levande lik sju fot under jord. Jag trivs sju fot under jord.

under jorden: underjorden
jag är den som dömer
de avlidna fäster sina blommor
i mitt hår

Är jag sjutton år eller sexton? Är jag femhundra eller tjugoett? Det är sommar nu och sommar innebär ensamhet och överdoser, sommarnätter under stjärnor kom och jag springer intill min rädsla som ständigt hinner ikapp. Jag springer längs regniga gator ett Göteborg är ett Göteborg är ett Göteborg och jag kommer inte ifrån det som gör ont. Jag kommer inte ifrån att vara arton år med självmordslockar en

mamma som håller mitt hår och hur jag yrar att jag vill dö utan att ens veta varför. För inga stormar än i våra sinnen bo. Jag minns stormarna, att skruva upp volymen, motvinden, sen sitta osynlig i korridorer på andra tredje våningen jag minns det men jag minns det inte med Marilyn Monroe. Hoppet är vår vän och vi dess löften tro, jag trodde aldrig

att jag skulle sluta såhär

jag trodde aldrig

att jag skulle sluta

såhär.

Jag är sexton år och midsommarafton mellan sjukhuslakan jag är nitton år

lägereldar och Nangilima som enda alternativ. Jag är nitton år och dör för det finns en kärlek så stor att man inte överlever den om den inte varar för alltid jag är

död i två dygn

sedan en fågel fenix som återuppstår, jag

lever ett helt nytt liv kysser

nya män tar oskulder ger bort dem igen.

Jag är tjugo år och mitt hjärta har svartnat. Jag är tjugo år och jag kommer inte tillbaka. Jag kommer aldrig någonsin tillbaka.

Coyotes och vita alternativ, svarta, svarta ögon. Jag är vilse i öknen och jag hittar aldrig någonsin hem. Prinsarna ställer sig på rad för att låta giljotinen falla, prinsessorna och nymferna skyggar bakom träden i skogen och jag kysser gevärsmynningen, revolvermunnen jag

vet att det är det enda som kan fylla hålet mellan mina läppar. Jag är tjugo år och jag ylar med prärievargarna. Du kan inte höra skillnad på mitt skratt och deras. Och Cosmo, älskling, Valerie dog, hon också.