"Också de fördömda kan älska"

Se in i mina ögon och se pupillen svärta ut allting, eller se kärlekens uppriktighet i vitögat?
Du har aldrig sett mig såhär. Du har aldrig sett mig sadla vargarna och rida dem trötta istället för att attackeras av dem. Jag rider dem planlöst, jag rider dem så långt bort jag kan, till en ödemark där de inte ska kunna skada varesig mig eller någon annan. Du har aldrig sett mig se solen och styrkan i min röst förbryllar dig. Hur litar man till något man aldrig kunnat lita till?

Uppvaknandet;
de drog kanylerna ur mina armar för mer än ett år sedan, sa att jag var färdig att resa mig upp och gå, klara mig på egen hand, ingadropp, inga droger. Intravenös sömn i två dygn. Och så plötsligt spricker min skyddande hinna, min glaskupa, min bubbla och jag vaknar upp ur Törnrosadvalan jag existerat i under hela mitt liv. Lätt att säga den här gången, den här gången men den här gången är sannerligen den här gången. Jag måste lämna allt bakommig, välja vad jag vill ta med mig in i det nya landet, Söndermarken, Neverland, vad du nu vill kalla det, eller bara den verklighet jag själv väljer nu.

Det här är inte text längre, det här är inte sublimering, det här är hålet i huvudet jag behöver ha just nu. Ni får vänta med metaforerna, ni får vänta med de vackra orden, allt jag kan skriva om nu är att leva i den yttersta smärtan och den eviga lyckan, aldrig kunna nöja sig med mellanvägen. De kommer alltid kalla mig för en kvinna med känslor större än hennes lilla, lilla uppenbarelse, sådant förändras inte. men se mig nu, se det beslut jag har fattat och lita på att det är slutgiltigt. Kanske kommer vargarna alltid jaga mig till världens ände, men jag kommer alltid vändakappan mot vinden och vänta ut stormarna.

Lita till mig. Lita till mig. Också de fördömda kan älska.

Skotthåll

Det finns inga vita lögner. De vita alternativen leder alltid till de svarta, leder alltid till Helvetesgapet. Vodkan gjorde mig inte vacker, vodkan gjorde mig fruktansvärd och jag har inga vita lögner för honom att svälja ner som sanningar eller överdoser. Jag skulle aldrig ljuga för att försöka återfå hans tillit, för jag vet att det skulle vara dömt att misslyckas, hamartia all over again. Jag färgar håret svart som Döden i tarotleken. Döden är inte döden, döden är en förändring som kan vara slitsam men leda till det bättre. Jag har kvar en strimma rött för att fortfarande finnas kvar, men jag behöver den sortens markör, den sortens bevis på att jag väljer nytt. Gör om gör rätt och jag kan inte ta tillbaka mitt mörkaste misstag, men jag kan göra allt för att göra det rätt utifrån förutsättningarna. Jag har talat om att dräpa alla drakarna, och jag vet att jag kan det, om jag bara minns vilka vapen jag har. Härromkvällen ett återfall. Häromkvällen sa jag: Kärlek eller döden. Jag gör allt jag kan för att uppträda kompetent. Jag tar det hårt när jag misslyckas, men hittills har jag bara misslyckats den gången och enligt lyssnaren har jag gjort allt för att återupprätta det till vaddet var innan jag drogs ner.

Den fria viljan är var människas gissel. Den fria viljan gör att vi gör misstag. Den fria viljan var den värsta förbannelsen Gud kunde ge oss. Krig och frälsning har blivit synonymt. Frälsning genom krig. Du kan bara nå paradiset om du vandrat genom helvetet. Mitt fiktiva jag har rätt i det hon skriver i sin fiktiva roman:


När jag blir lycklig kommer jag vara den lyckligaste av er alla.

När jag blir lycklig kommer alla idisslande dumfånar vända sina blickar mot mig. När jag blir lycklig är jag Råttfångaren från Hameln, världens åttonde underverk. Det kommer inte finnas en idiot som inte kommer att följa mig. Nej, världens enda underverk, för ni kommer tillintetgöra alla de andra. Lutande tornet i Piza som får dåndimpen för att kyssa marken vid mina fötter.
Forskningsstudier gjorda på möss eller på människor visar att de med min “problematik” som får växa upp i en miljö med alla förutsättningar blir de bästa av dem alla.
När jag blir lycklig kommer jag vara så vacker att det övergår ert förstånd.

Jag har aldrig varit en mjölkko. Jag har aldrig tillhört flocken. Jag har varit något helt annat, men jag har aldrig vetat vad jag varit. En svan bland fula ankungar. Petitesser det där, någonting man växer ifrån men hur jag aldrig växte ifrån, bara fortsatte breda ut vingar som skilde sig från andras.
Ni kommer förstå när jag går i mål. Ni kommer förstå att ni stått på startlinjen hela era liv, aldrig ens vågat passera den och då har jag redan vunnit loppet.

Jag kommer alltid fortsätta springa tills jag inte har några ben kvar, tills knotor och senor flyger åt alla håll. Jag kommer alltid fortsätta springa. Jag kommer alltid göra allt för kärlek, även om den som älskar är dömd att gå under.

Jag ville hitta Söndermarken

Vargarna klonar sig och jag hör hans yla över milen. Emellanåt hör jag mina egna, men jag gör allt för att de inte ska komma åt mig. Jag har valt bort mörkret och alla dess lakejer. Inget kan styra vargarna, men det finns sådant som kan avvärja dem innan de hinner attackera. Ambivalensen är inte min längre. Minns hamartia, och jag spänner bågen, har målet i sikte. Jag kommer inte missa det, så länge målet inte flyttar sig, och då är det inte mitt fel.

Jag sjunger hans namn när jag sjunger Olyckssysters och min låt. Jag sjunger hans namn, att han lyser, att han var vackrare än sången och att jag önskar att jag skrev det. Det är natt igen och jag lägger undan akvarellådan, ändrar smssignal till larmsignal, ifall det skulle behövas. Jag kan inget göra, så jag gör allt jag kan. Jag såg att det fanns ett ljus vid tunnelns slut, och jag insåg att jag var beredd att vandra dit, jag insåg att jag har alla vapen som krävs för att dräpa alla drakarna på vägen. Prinsessan eller draken prinsessan och draken och dags att välja sida nu evelina dags att välja sida, och det har jag redan gjort. I love you but I have chosen darkness. Nej, aldrig igen. En gång sa någon i ett annat liv att "I may love you, but I choose life this time." Men allting är inte ytterligheter i mitt liv längre. Det är To be or not to be, men det handlade om att våga ge sig in i tunneln, och jag har tagit mig en bit in i den. Ibland flackar ljuset iväg från mig, ibland tror jag att jag aldrig kommer nå det, men ibland är det nästan inom räckhåll. Och Soldatssysters blogg som en gång hette Horan eller madonnan och mellantinget. Det finns en regnbåge som går mellan dag och natt. Stannar du upp i stunden, blickar ut från dig själv och uppåt kan du se den.

Söndermarken eller Sommarlandet eller den eviga lyckan. Det var därför jag alltid grät till den strofen när mitt hjärta spelade med i den. Och jag ville aldrig några brustna hjärtan, men jag visste inte hur jag skulle kämpa för den drömmen.

Jag är jägaren och jag har bågen spänd, alltid alltid spänd, utom när jag tappar fokus. Jag är jägaren och jag väntar på att bytet ska komma inom räckhåll, men jag tänker aldrig mer vara varesig bödeln eller offret.

Allt jag vill är att du ska älska mig. Jag vill hitta Söndermarken. Jag vill hitta hem igen.

Total eclipse of the heart

Turn around, bright eyes

Misstagets svarta sperma. Att göra något oförlåtligt och inte vara där. Tillbaka i Ingentinget, dinglar med fötterna över Helvetesgapet och förtjänar sju fot under jord. Kanske var jag aldrig Madonnan överhuvudtaget. Hades sträcker konstant ut sin hand för att erbjuda mig att ta den, men jag gör det inte. Jag har kallat det sorg och jag har kallat det mörker och jag har kallat det sjukdom. Alla namn har varit dess rätta och inget har varit det. Du vet vad som väntar om du glömmer regla dörrarna om nätterna. Mina vargar tog honom tillsist, men det var jag som släppte dem fria. Hundratals hål i hans hud.

Jag såg den bittra drunkningsdöden i hans tjärnar för ett par dagar sen. Jag såg honom slita sig ur min famn och kasta sig ut för Helvetesgapet. Jag hade aldrig ensamrätt på mörkret, trots alla gånger jag agerade som det. Att försöka skriva här är att försöka jaga iväg vargarna, men det är redan försent, de har redan slitit honom i stycken. Allt jag kan göra är att låta honom slicka sina sår. Det är ett dödläge, ett dödamigläge, ett fruktansvärt Ingenting av väntan. Jag brinner i Gehennas alla eldar gång på gång och jag vet att jag förtjänat det. Ingenting kan mäta sig med att jag svikit honom. Ingenting jag känner kan mäta sig med det han måste känna. Jag har legat intravenöst i två dygn, jag har rest 26 mil i förhoppning om att hitta hem, jag har suttit ensam i skogen och inte kunnat ta mig därifrån, jag har sett alla mina drömmar slås sönder som sandslott av vågorna och maktlöst låtit dem sila mellan mina fingrar. Jag har sett allt och gjort allt, utom just det här. Det mest fruktansvärda. Och ingenting, ingenting kan mäta sig med att se sin älskade dö för en klinga man själv vässat och som i sömn borrat in i hans bröst. Ingenting kan mäta sig med det.

And I need you now tonight

And I need you more than ever
And if you'll only hold me tight
We'll be holding on forever
And we'll only be making it right
Cause we'll never be wrong together
We can take it to the end of the line
Your love is like a shadow on me all of the time
I don't know what to do and I'm always in the dark
We're living in a powder keg and giving off sparks
I really need you tonight
Forever's gonna start tonight
Forever's gonna start tonight

Dagarna är år. Den här gången har jag inte rollen som offer, enbart bödel, men handlingar går aldrig att ta tillbaka. Det finns en kärlek så stor att man inte överlever den. Alls. Jag har sagt det förut, men först nu är det sanning, för jag har inte velat något annat än att hoppa efter honom. Han ligger inte sju fot under jord, han reste sin väg neråt landet, samma mil som jag övervunnit så många gånger. Och som jag önskar att jag kunde rädda honom för alltid, som jag önskar att jag kunde riva sönder allt det här som en sida ur romanen, men det finns inget jag kan göra. Eller, det finns något, och det är det största jag någonsin gjort. Jag kan lämna mörkret bakom mig. Jag kan övervinna det. För hans skull har jag den styrkan. En gång soldat, alltid soldat, trots att jag känt att jag börjat bli för gammal för krig. Det här, darlings, det här är 1677 om han kan klara av det. Om han har viljan att förlåta mig, viljan att försöka på nytt, inte igen, aldrig igen, för det här är ett blankt pappersark. Det är en del av en historia, men det finns inget blod som fläckar dessa rader, det finnsingen krigsrök runtomkring, det finns bara allt det där som skaver under huden. Och det kommer skava. Det kommer skava och skava och skava, men jag kan slåss för oss båda. Jag kan gå från kaos till människa och jag kan bestämma mig för att aldrig återvända till andra sidan, om han låter mig göra det, om han kan låta mig utkämpa den striden. Kan han det inte har jag inget att hoppas på, för om att förlora honom för alltid var vad som krävdes för att få insikten om hur man väljer sina strider och vilken strid som varit den enda rätta, så var det inte värt det. Då var det inte värt det någonstans. Fick jag välja skulle jag hellre välja att leva resten av mitt liv i mörkret med enbart honom som fackla, min hund mot natten, än att tillbringa det i ljuset, men där han inte var en del av det.

Once upon a time I was falling in love

But now I'm only falling apart
There's nothing I can do
A total eclipse of the heart
Once upon a time there was light in my life
But now there's only love in the dark
Nothing I can say
A total eclipse of the heart

Jag har inte valt mina ord väl den här gången, men jag har valt dem. Och väljer han mig igen kan vi aldrig någonsin förlora. Den dag då han kommer tillbaka är den dag då evigheten börjar.