Se in i mina ögon och se pupillen svärta ut allting, eller se kärlekens uppriktighet i vitögat?
Du har aldrig sett mig såhär. Du har aldrig sett mig sadla vargarna och rida dem trötta istället för att attackeras av dem. Jag rider dem planlöst, jag rider dem så långt bort jag kan, till en ödemark där de inte ska kunna skada varesig mig eller någon annan. Du har aldrig sett mig se solen och styrkan i min röst förbryllar dig. Hur litar man till något man aldrig kunnat lita till?
Uppvaknandet;
de drog kanylerna ur mina armar för mer än ett år sedan, sa att jag var färdig att resa mig upp och gå, klara mig på egen hand, ingadropp, inga droger. Intravenös sömn i två dygn. Och så plötsligt spricker min skyddande hinna, min glaskupa, min bubbla och jag vaknar upp ur Törnrosadvalan jag existerat i under hela mitt liv. Lätt att säga den här gången, den här gången men den här gången är sannerligen den här gången. Jag måste lämna allt bakommig, välja vad jag vill ta med mig in i det nya landet, Söndermarken, Neverland, vad du nu vill kalla det, eller bara den verklighet jag själv väljer nu.
Det här är inte text längre, det här är inte sublimering, det här är hålet i huvudet jag behöver ha just nu. Ni får vänta med metaforerna, ni får vänta med de vackra orden, allt jag kan skriva om nu är att leva i den yttersta smärtan och den eviga lyckan, aldrig kunna nöja sig med mellanvägen. De kommer alltid kalla mig för en kvinna med känslor större än hennes lilla, lilla uppenbarelse, sådant förändras inte. men se mig nu, se det beslut jag har fattat och lita på att det är slutgiltigt. Kanske kommer vargarna alltid jaga mig till världens ände, men jag kommer alltid vändakappan mot vinden och vänta ut stormarna.
Lita till mig. Lita till mig. Också de fördömda kan älska.
2 kommentarer:
jag har läst din andra blogg och gått miste om många inlägg, jag hade nästan glömt hur magiskt du skriver. Vi var små då jag läste dina nya dikter, nu ska jag återigen få trollas bort, kanske inte enbart av det du skriver utan av din kämparglöd, genom dig och det du skirev :) saknar dig!
Ditt mod är avundsvärt, och även om du inte skulle tro på mina ord så är det så det är. Avundsvärt.
Och så får jag väl också säga att jag känner mig smickrad över att du använde citatet jag nämnde... haha, silly me. Källan är, mot alla odds kanske, en Stephen King-roman. Rättare sagt "Det mörka tornet", sista boken.
Skicka en kommentar