Fågel Fenix

Jag är berömd för hur fort jag kan dö och återuppstå. Det är på ett sådant sätt att det inte kan fångas med kameran. Detta är mitt sjätte sinne. Jag är mer än Sylvia Plath och Lazarus. Jag är Fågel Fenix. Tänder eld på mig själv, går under. Återuppstår sedan skimrande ur askan och borstar den av mig innan någon hunnit blinka. Det är därför jag aldrig hinner skriva, aldrig rapportera fullt ut om vad som händer. Och jag kan inte styra mina händer. De darrar och skapar om vart annat. Det talas om mina beteendemönster. Själv talar jag mer om Victorior, segergudinnor, hur vi alltid försöker nå fram till den rollen. Hur djupt vi kan förnedra oss för det. Hur leriga av sorg våra mantlar är, nej, våra mantlar är just detta; sorg. Och när vi inte själva ser oss som soldathoror, är det omgivningen som gör det. De som inte inser hur mycket fågeln kan älska sin bur och sitt samsara. Så vi blir madonnor eller krigsgudinnor. Jag undrar om det är i andras ögon, annat än i stunder då vi ses i ett dimmigt kvälls- eller morgonljus som kom av blind kärlek.

Så vi drar sorgmantlarna tätare omkring oss. Drömmer om svarta fjärilar som lyfter från rubinröd mark, lika lätt som själen lämnar den döda kroppen. Jag mer öppet än du. Jag ställer ut min melankoli för allmän beskådan och besiktning. Den är öppet accepterad. Ändå är det många som rör sig nära inpå min husknut som inte ser. Och som vanligt förvånar det mig hur ärlig jag lyckas vara. Hur mycket mer än jag anat, som kommer i dager när jag tänder mina stearinljus. Jag planerar framtid, sagoslut och ska sluta idissla det när jag väl är där.

Det finns begrepp jag inte förklarar; femtonåringen kröp in i en puppa eller kuvös. Jag har inte samma behov att öppna hela världens ögon för hamartias hela innebörd och vad som faktiskt menas med helig, avskild. En gång fick jag en text rubricerad "ödestro." Mitt sett att se börjar bli alltmer deterministiskt. Alltmer uppenbart att jag är marionett, att någonting högre spelar in i mitt liv. Ni kan kalla det astrologi, säga någonting om Venus Hus, Saturnus whatever. För ett par år sedan skulle jag svalt allt det där. Nu är det nya förklaringar jag sväljer, nya sanningar, nya satser sperma. I språk är det ytterst svårt att se skillnad på sådant. Ni kan säga att jag är offer för psykologin. Jag tror fortfarande på den fria viljan. Jag tror att det handlar om såväl Freud som om Gud.

Plötslig flört med ett förflutet jag inte ens tänkt på. Plötslig brådska. Vackra klänningar, vita mössor. Jag önskar jag kunde se mig själv där i vimlet. Ramlar inte med mina höga silverklackar, men förlorar ändå all värdighet som i ett trollslag. Som vid tolvslaget. Som när vagnen anländer och förvandlas till en pumpa rätt utanför Grand Hotel. Som när mina vita hästar blir vita möss, gråa råttor. Vi kanske ses någon gång. Vi kanske aldrig ses igen. Hur många kommer jag kindkyssa och samtidigt i örat viska: memento mori, kom ihåg att du ska dö, hur bitter får man vara i lyckans tidevarv? Champagnen får en helt annan innebörd. Den blir symbolen för alla lögner och all falskhet. Jag behöver någon som håller mig i handen tills det här tillståndet går över. Min mamma kastade sin mössa i luften för x antal år sedan. Hon var bara sjutton. Det sköts med salut, hon rullade guld runt sitt ringfinger. Jag står på trappan snart, sväljer skärvor av glaset, fast kanske inte just då. Jag vinkar som en drottning om X antal timmar. Ändå är jag minsta barnet. Idag ringde Tantalos och frågade om han var välkommen. Jag visste inte vad jag skulle svara.

det finns krig
vi inte kan vinna
som istället
måste vinna oss.

Den blomstertid nu kommer

Se så magnoliorna blommar.

Framtiden är fortfarande ett giftigt djur. Fortfarande en siren som sjunger vackert, men kan döda oss. Och hon sjunger högre, kommer närmre. Nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror.

Blottar armar och ben, som vore det ingenting. Och det är ingenting, bara solen som en potentiell fiende, i bokstavlig bemärkelse. Blir kallad ms. Monroe och rodnar. Kletar läppstift på servetter. Staden blir sällan vackrare än såhär och jag hatar att jag inte kan foga samman mina världar, att allt i mitt liv är olika böcker. Alice, Peter, Narnia, Lejonhjärta.

Kvällarna är ljumma och det är mycket vi ska hinna med innan majblommorna vissnar i våra knapphål. Men nästa gång jag går ut har körsbärsträden redan abdikerat, ett efter ett. Jag vet inte hur det är med magnoliorna och har varken Nangijala eller Neverland.
Kan vi ändå sluta som psalmen slutar?

Hejdå Hades

Sällan tid att stanna upp, sällan ork att skynda vidare. Jag kan inte se mig i sammanhang, inte skapa dem. Mina oavslutade meningar på högsta nivå, aprilromantiken däremot avstängd. Hur lockarna fortsätter falna i vinden, falla fel och hur det får mig att falla isär. Studenten kommer närmare, men vår framtid, älskade, är som ett öppet sår, vårt nu bara skråmor och jag tror att jag kommer le, slå i tänderna och slå sönder både leendet och champagneglaset, svälja skärvorna, Jag är så rädd för att växa ur det jag tycker är vackert och jag kommer gråta för att åren bara går. Jag kommer gråta för att tiden stannade för tre vårar tidigare, en skolavslutning där jag är den enda äkta gråterskan, jag den enda som förstår att det måste sörjas. Skrattet kommer blandas med tårarna, som gift i samma jävla champagneglas och jag kommer svälja det, naturligtvis kommer jag svälja det. Jag tar alltid min medicin, jag lär mig alltid min läxa. Och jag vet ingenting. Jag anmäler mig till språk annat än mitt eget och dumpar Freud trots allt. Mina nätter är inga insomnia, bara samma gamla krigsförklaringar. Jag har lärt mig att skatta sömn högre än någonting annat, bara den är evig.

Punkterna är alltid lögner, oavsett hur slutgiltig meningen tycks vara. "Ibland är en lögn det finaste man har" men oftast finns det ingen trankilitet i den, bara en grovt skissad förtvivlan, existensiell vilsenhet och i brist på bättre ord och synonymer: sorg, Kerberos morrar påminnande och hugger efter våra hälsenor och du skramlar med nycklarna. Jag vill så gärna vara dina vingar, Ikaros. Vill så gärna älska dig, Akilles, men allt som känns är ängslan över du förblöder av hundkäftarna.

Jag har ingen livsstil, bara misär. Nästan konstant ett dödläge där jag hoppas på att få känna. Dagboken där jag använder min egen handstil blir stundtals axeln att luta sig mot, men lika ofta glömmer jag den. Lika många gånger finns bara kaos och inga ord. Självbegrägeriet och mytomanin drabbar mig och de jag berättar för, men aldrig den om vet mer sanning än jag. Smutsiga fjädrar, tomma timmar, ekande. Jag för brev mot bröstkorgen, hjärtat, men tillslut sviktar även de papperna.

Köper klänningar, drömmer om att heta Marilyn Monroe, elelr möjligtvis Askungen. Bejakar min femininitet med allt jag har, men förmanligar gärna känslolivet ett snäpp. Kanske förändras allt snart. Det känns lite så, men kanske har jag bara stängt av. Du var tom och jag var tom i aprilsolen. Låt mig behålla riktningen jag har nu. Jag vill inte ha stillaståendet, där jag inte kan bestämma vilket håll jag ska gå, eftersom jag förlorat min fria vilja, där allt som kan kallas lycka fortfarande bara är självbedrägeri, där akvarellregnbågen dränks i för stora mängder vatten,
poesin bara drunknar i alla sår.

Peter Pan

Snaror, Styx, vita duvor, det senare både som en sorts hallucination, metafor och som något som förespråkar fred. Detta med att sjukna in av mörkret och paniken. Konsekvensetik. Jag begraver mig själv i uppdrag

Treårsdag, inte champagne men en kanna vitt vin. En halv. En snabb genomgång av fotografier i en smal säng för två. Andra kvällar läsrösten, kladdkakor, Alfapet tills jag nästan är mitt gamla avskyvärda jag igen, men jamar slutligen som en katt bakom varje hörn i huset.

Odi et amo,
fan ta dig Catullus för att du aldrig ger dig av.

Men sen levde vi lyckliga i alla våra dagar.

” Sagor samlas runt lägerelden i min handled”

Studierna bantar. Jag kommer hem, äter av julens sista pepparkakor och januari är snart slut. Min neutralitet beror troligtvis på att alla månader blev lika grymma. Att säga att den är värre än någon annan vore att ropa varg en gång för mycket. Tunnelseendet byter riktning konstant, som om det var en kikare eller ett kalejdoskop. Det är så jag fungerar. En del lär sig leva med sig själv innan de försöker sig på andra. Jag är inte sån och jag är alltmer rädd för att hänga ut det här i konsthallen. Mitt liv är inte konst, min mening är konsten; mitt liv har ingen mening. Jag är otrogen med och mot varje känsla jag kommer åt. Stöter på. Jag träffar häxor i skogen och gör misstaget att följa dem hem. De ger mig trollbrygder jag utan ifrågasättan sväljer ner. Pepparkakshus att må illa av.

Till underjorden håller de aldrig låst. Frågan är om de portar jag tror att jag reglar bakom mig, ens existerar. Passagen är mycket enkel och sker ibland omärkligt. Jag behöver inte ens någon athame, tvåeggad kniv, för att gå mellan världarna. Jag är shamanen. Anledningen till att jag sällan längtar därifrån är att jag vant mig vid att se Hades som mitt hem. Kalla mig Kore eller Persefone för mitt känsloliv och kalla mig Sherezade för mitt ständiga berättande. "Kalla mig vad du vill, mitt riktiga namn får du aldrig veta."

Jag kan bara tala i bilder. Mitt liv är den oändliga historien. Kalla mig Sherezade och jag ska ge dig tusen och en saga varje natt. Ingentinget äter allt här runtomkring. Jag tror snart att jag förvandlas till ett svart hål. Jag tuggar sönder pennan och skär upp munhålan på stickorna. Scribo, ergo despero.
Jag har inga historier mer att berätta, så kalla mig Sherezade och stöt kniven i mitt bröst.

Viska mig nya sagor.
Skjut mig i huvudet.
Ta mig åtminstone närmare horisonten.

Jag misstar alla fåglar för fredsduvor eftersom det är den enda jag kan namnet på, men jag är fortfarande ute i fält och fortfarande ropar de ofta varg när jag tror att hornen kallar mig hem. Jag har bröstkorgen full med rovdjur. Jag skriver brev för det är det enda sättet jag tillåter mig att älta på. Det finns varken klarspråk eller talspråk. Det finns ingen struktur.
Oavsett adressat har alla brev samma signatur:

det är det här som är att leva
& lida
för konsten.

1677?

Det behöver inte vara en så stor sak att kyssas under tolvslaget. Tårar & champagne och färgsprakande utlösningar över himlen. Det behöver inte vara någonting särskilt, men likväl gör vi det till det. Vi älskar våra andra chanser, anledningar till att starta om. På nyårsafton finns ingen möjlighet att skjuta upp längre, men vi älskar tanken att karman är som ett vitt blad. Alla gärningar överslätade, för nu ska vi bannemig bättra oss. Och jag är väl inte bättre än någon annan. Jag spår också om förändring. Särskilt som jag inte längre generaliserar januari. När regnet kommer om nätterna och sveper bort snön associerar jag den inte direkt till blod. Månadsnamnet är inte bespottat det här året. Framsteg? Mina nätter är te och brev som aldrig tar slut. Jag behöver nya frimärken. Jag behöver något nytt överhuvudtaget, och när det blev 2008 fanns det 366 dagar att hoppas på. Nu har tiden ändå gått. Jag disciplinerar mig tillräckligt för att planera i grova drag, sätta ut små markeringar, parenteser i almanackan. Allt jag vill ha är våren. I alla bemärkelser. Vita mössor och farväl. Jag vill ha en sommar fylld av färger och utan vita självmordsalternativ. Jag är innerligt trött på sextonhundrasjuttiosex. Kan jag få en ny tidsepok nu? En ny era? Kan jag få en höst utan krig? Jag tror att jag just börjat göra mig av med den, att den rinner ur mig, som snön härutanför. Vet inte hur det är med honom, eller dig, men jag. Du kan få kalla mig Petrus om du faller. Och om du är vacker, ska jag kalla dig Uriel. Om vi kunde lägga bort det här hatet, så vore jag tacksam.
Jag var magsjuk hela 2007. Titta på mitt språk. Jag kunde inte skriva, jag kunde bara spy. Jag är inte tömd än, men jag hoppas på lite ro i all den här orkanen. Jag ska hålla käften med mina inledningar, okej, enough said.
Nystarter fungerar inte utan avslut. En bok måste ha en sistasida och ett kapitel en punkt. Så här har ni det, ett snabbt avhandlat december:

Jag jagar de nyutgivna skivorna redan på releasedagarna. Öppnar brevlådan flera gånger om dagen, sliter upp paketen och försöker sedan upprätthålla den ritual som de första tonerna brukade kräva, då när jag föll på knä i blind dyrkan för allt vad de sa. Mina idoler är inte längre mina gudar, har kanske aldrig varit, men jag har alltid velat be dem vara min religion. - I brist på annat.

Texthäftet tappas bort bland alla andra papper jag samlar på mig. Var författarna valt att sätta stor bokstav betyder inte så mycket längre, men pliktskyldigt låter jag mig svepas med och trycka på repeat. Jag upprepar refränger som mantran. Vissa melodier läggs som strypsnaror kring min hals, det tar tid innan jag förstår vad de vill göra med mig, någon annan är en blixtsnabb misil. I ett par sånger utrotar varje ton mig. Jag måste nästan skrika. Men de var fler förut. Jag har ingenting som är heligt.

Det finns bara två ämnen att tala om: frälsning eller krig; så låt oss börja med krig.
Gärna kalla sådana. Is, diamanter, snö. Andra välbekanta bilder. Att sätta tungan mot en frostig lyktstolpe, fastän jag aldrig försökt. Ja, den här metaforen kan vi vidareutveckla. För det börjar ju som något lite poetiskt och lockande. Slutar med blod och ajaj. Oj, förlåt, lämnade jag mitt språk? Övergav jag mitt skötebarn ute i skogen? Jaha, så trevligt då. Jag är växelvarm som ett kräldjur.
Vi måste gräva tämligen djupt i psykoanalysens spypåse för att hitta rätt. Det är dear friend Freud och jag. Blaha blaha, barndom och sexuella spärrar. Jomenvisst. Litteraturen är en hora, men hon avvisar mig. Nej, förresten, jag är aldrig säker på mina bilder. Tvärtom kanske. Läsaren en hora som tar till sig bok efter bok. Nej, det håller inte. Ingenting håller. Jag håller inte samman.

Det ska bli förbannat skönt när det här är över. När jag inte är lika beroende av löften som är lögner och andra upprepningar. Men ingenting tar slut. Mitt liv är ett cirkulärt kretslopp, samma gamla vanliga rutiner. Kriga, dö, kriga dö. Ibland också födas på nytt. Den här gången har jag lärt mig att det finns saker jag inte kan skriva om. Men naturligtvis kommer jag att skriva också om dem.

Tillsammans med någon jag delar blodsband med, blir jag nominerad till en tävling större än något annat. Det är lycka och skolan börjar naturligtvis hångla med mig igen. Skolan lägger sina händer över hela min jävla kropp och visar upp mig för allmänheten. De är så stolta så.
Men på fritiden klipper porrmodellerna ut sig själva till verklighet och lägger sig att vänta i din säng. De puttar ner mig på golvet med sina silikonbröst. Jag lägger mig under sängen. Ynklig, ömklig, äcklig, värdelös. Jag skadar mig på dina spikar. Streckkoder överallt, inte för att du äger mig, utan för att jag varit en ting, objekt, ersättningsbar. Jag hatar att det är så.
Sedan ska vi läka allting. Det hinner gå en månad och det är vackert ibland. Min älskade reser till USA, Amerika och jag dristar mig oftare att lyssna på drömmar. Med honom på tusen mils avstånd vågar jag. Får sen glimtar av hur han mår, över Atlanten eller vilket hav det nu är når de fram, startar friktionen. Jag är aldrig orubblig. Ibland undrar jag om jag uppfann ordet ambivalens. Att avsäga sig makten över sitt eget mående är både en lätthet och fruktansvärt. Lätt att skylla på någon annan, säga att man inte är delaktig. Svårt att tackla att man inte kan vara balanserad när man vill. Att skrattet är något som kan brytas i skärvor och användas mot dig.

Vill du tvunget tala om frälsning? Den här gången har det inte spelat någon huvudroll. Den här gången hade jag slutat be och stuvat in alla biblarna i bokhyllan. Först under de senaste dagarna har de flyttat fram igen. Först nu har de återfått sin yttrandefrihet.
Och det finns fortfarande Playboy. Det finns fortfarande internetsidor där flickorna har större bröst och vackrare kroppar än jag. Nersläckta rum och bilder på din näthinna. Nu när november försvinner lyses gatorna fortfarande upp av vår sorg. Jag skulle så gärna sminka om mig. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ha några masker och ändå befinna mig i fel tillstånd.

Det kommer brev på posten. Kuvert med fina stämplar. De kallar mig vinnare. Så jag reser till nya, okända kontinenter. Jag ler mot blixtrande kameror, jag går upp för scentrappor i höga klackar och springer inte ifrån journalisterna. Som om fjärilen förvandlats till en rosa eldfluga, suger jag åt mig av mina femton minuters rampljus, som blir en månad, som blir två. Som bara fortsätter. Människor jag sett på TV börjar prata med mig om vad jag skapat. Jag signerar böcker åt etablerade författare. Det är fruktansvärt vackert. Och fruktansvärt ensamt. För första gången inser jag vad självutlämnande innebär. Hur ska jag kunna förklara fiktion för dem? Allt jag skriver om mig själv är fiktion, och skriver jag renodlad fiktion, handlar det alltid om mig själv. Jag har bara en verklighet att formulera.

Det här börjar bli lite för långt, eller hur? Blahablaha, tonår och textuella spärrar. Det är väl dags att sätta punkt igen, men punkter är inte riktigt min grej. Det är januari nu och snart finns inte ens den månaden kvar. Hästarna rusar vidare med törnen under hovarna- Jag har mängder av sidor, kompendier med ofärdigheter och jag är född till att vara soldat.

"Jag ville hitta Söndermarken"

Här med försenad skiva och tårar jag inte kan avgöra om jag passat tiden till.
Vi hade Narniamorgon, drack chai med mjölk & socker för första…
är det år nu?
Och den här låten som ger kvällen på repeat, vi grät
sådär igen nästan som om vi var förtvivlade för varandra, nästan som om vi var sexton. Det är sånt som jag kommer minnas som både vackert och fult, vad gör det att vi
måste förskjutas ett år när vi snart förlorat oss i varandra under tre? Vad gör det att han älskat någon annan, att jag känner drömmarna dö så snart de nått läppen? De retoriska frågorna gnager sig in i mig och letar efter ett svar som jag äntligen hade tänkt att ge, men jag ändrar uppfattning i sista stund, ångrar mig. Ambivalens. Återigen. Min vän.

Allt mer tydligt att jag måste skapa dem ett skyddsrum, löftena, ett sätt att odla en mening som växer ut till den biografiska livslånga texten. Ge mig ett pappersark, en skrivmaskin. Ge mig öde landskap och tusen mil att gå. Ge mig varenda tanke du någonsin tänkt. Låt mig omvandla den till något som är värt något. Låt mig veta vad som är värt något.
Nästan som såpbubblor trots oktober. De är i den formen att de bildar en glaskupa kring mig. Jag glömmer allt, för ett tag. En helg passerar utan att jag konstant tänker på att jag inte vill. Veckoslutet fungerar som kanylen med bedövning som min poetiska ådra krävt. Bara ibland är det som dagarna innan.
Återvänd känner jag hur det rinner ur mig, tappar sin verkningskraft. Lämnar mig utan honom igen. Och utan orden.


"Det känns som andra sidan jorden"
Där borta lär han sig leva. Tillämpar andra filosofier än jag själv. Allra mest de som jag skyr. En dag i taget. Det avskyvärda i att inte få kartlägga framtiden. Jag känner hur jag mister min delaktighet. Han kommer resa till sitt Amerika. I dubbel innebörd. Jag följer inte, har inte någonting med drömmen om det att göra.
Det är inte för mig han skrattar och läser poesi.

Jag måste sublimera till och med själva sublimeringen. Lidandet som blir konst transformeras åter tillbaka till lidande. Ribban höjs inte, ingen sträcka förlängs, men istället för att börja ta sats, tittar jag upp, fram. Svindlar. Kräks. Jag är ensam här, ingen ser, men jag funderar på att ge upp och gå. Gräva ner mig och multna bort. Aldrig lyfta pennan mer.

Läser inte längre. Tappar böcker av alla typer i golvet. Försöker undvika att krossa mina tår. Undviker dem alltså. Det är koncentrationen som jag tappat från början och den skapar mina tjusiga onda cirklar. Jag kan inte skriva en fullständig dikt eller text heller. Bara fragment som för det mesta åldras och dör ut.


"Säg till Viola att hon lyser"
En flicka dog och jag kände henne aldrig. Hon fyllde sexton år i samma stund som hon drunknade. Hon var en vän till mina vänner och har fått mig att inse vidden av ett dödsfall. Fan, hon bara dog. Hon dog ifrån Kent och hon dog ifrån gymnasiet och sitt födelsedagskalas och alla presenter och helvete hon dog ifrån allt. Det finns inget språk för det här, det finns inget språk överhuvudtaget. Det hade kunnat vara jag. Utan farvälbrev och utan någonting. För ett år sedan hade jag vatten i mina lungor, men inte på samma sätt. Jag fick tag i syre trots allt. Jag gråter alltid. Jag undrar hur hennes vänner överlever, hur de kan gå till skolan, skratta, andas, fortsätta finnas när världen slagits ur led. Jag hade inte kunnat. Skulle Pepparkakshjärta kunnat om det varit jag?
Min far föll av hästen och bröt sin handled. Tänk om det varit nacken. Tänk om tänk om Evelina. Det kunde varit du det kunde varit du. Reaktionen på rösten i telefonen kan jag bara spekulera över. Vore det han vore det tomhet. Trots att han är min pappa nu. En vän då? En vän vore kanske änmer frustration och 'jag vill inte leva mer.' Det kan fortfarande inträffa. Ingen av oss är oförstörbar. Jag kanske inte förstår det helt. Vänner som vill ta livet av sig kan mycket väl göra det. En vän som dödar en del av sig själv, utplånar sitt förflutna, kan lika gärna döda sin framtid. Det är svindlande. Och skrämmande.

Johanna, märker du också hur hösten plötsligt börjar huttra, fäller upp det svarta paraplyet, vänder sig mot oss och säger att det är vi som gör henne så våt?

Och Älskling, du vill nå ditt Amerika och jag kanske vill följa med dig. Men mest av allt vill jag hitta Söndermarken.