"Vi kunde ha den bästa tiden i våra liv men jag tror inte vi lever så länge till"

Jag har lämnat alla våra mil bakom mig nu. Byter stad, men inte hjärta. Den nya epoken tar fart, med mig på gränsen mellan människa och kaos. Mycket är nytt, men det känns inte så. Jag har sett allting förut. Fontänvatten som svett längs grekiska gudars ärgade bronskroppar, varm spårvagnsräls emellanåt, men mest bara jag och min älskade i ett väderombytligt väst. Aldrig har jag varit vare sig närmre eller längre ifrån honom och aldrig ska jag vara ifrån honom.

Jag har väntat på den här tiden i mer än tre år, när vi äntligen får vara tillsammans och när jag äntligen får vara min egen. Och nu när jag är här, är den naturligtvis inte vad jag väntat mig. Jag gör mig själv besviken genom att ännu inte skildra något lyckligt slut, men jag irrar fortfarande omkring i skogen. Hittar inte hem bara för att jag har ett att kalla mitt eget.
Drömmarna är satta på paus, inga berättelser föregår sömnen och jag får knappt rum att skriva, annat än när jag sätter upp det som en rutin. Vet inte längre om jag är i krig. Jag har så svårt att avgöra sådant ibland. Och ingen finns där att mäta mina skiftningar, ingen bryr sig om att avläsa seismografen.

Jag får post nästan varje dag; på olika sätt nycklar till staden, men det enda jag vill ha är de som enkelt för mig bortåt igen. Fortfarande är det omöjligt att sammanfoga mina världar och liv. Någon dag hoppas jag att jag ska kunna skriva dem så. Någon dag ska jag ge dig tusen nya sagor, men innan dess måste jag lära mig mitt eget namn.

Det är september och för det mesta är hösten här. Drar jag upp rullgardinen är det lika grått utanför. Än väntar jag på färgerna som jag vet att de kommer komma.
Somliga skulle säga att jag just nu är svårare än någonsin; en Rapunzel som klippt av sitt hår och låter prinsen klättra bäst han kan. Men han stannar åtminstone kvar. Håller sin mask så gott han kan och håller om mig när jag behöver. Jag har just lämnat avsatsen, eller cirkustrapetsen. Jag är mitt i luften. Katter har nio liv. Jag har inte räknat vilket i ordningen det här är, men jag vet att framtiden är nu, det är nu allting börjar.

Svart hav, vitt hav, grönt hav

Vi reser tillbaka. Jag ser havet och det morrar dovt åt mig. Varje kväll tar jag ut nätfönstret. Ibland ser jag efter om det fastnat nattfjärilar eller svart färg från himlen. Den lossnar i flagor.Det blir dag och jag lär mig skrapa bort gamla kalklager på husväggen. De reser sig på samma sätt som fuktskadade tapeter. Jag skrapar tills det snöar över mig, karvar in i lagren jag ska lämna kvar. Jag vill ta mig längre tillbaka i tid och tillstånd än vad som är nödvändigt och möjligt, funderar på att rista in ett av orden som slåss i mitt bröst, men bestämmer mig för att skona platsen från min förbannelse. Jag skriver död eller döden i sanden istället och minns inte om jag trampar sönder det eller inte.Om kvällarna är vattnet nära. Grönt hav, svart hav, pärlemor. Jag antar att man borde ha förtröstan. Skrattfågeln är bättre än skrikfågeln, som man säger, men jag är alltför medveten om att Hades portar står och slår i vinden. Ändå samlar jag musslor, för honom skulle de verka mycket mycket små, som människans lillfingernagel genom hennes åldrar. Jag behandlar dem ömt, som tappade mjölktänder, på vägen hem. Lämnar dem på spiselkransen och nästa gång jag ser dem kommer jag kanske inte minnas att de var mina. Innan vi ska resa hem igen forsar mörkret som tidvatten in i mig. Om dagar eller år ska jag hitta rester av det i vad som en gång var skotthål, sår och sprickor i min kropp. Vid det laget kommer det vara flera skikt fossil av svarta insekter. Tills dess måste jag försöka lära mig att leva. I ebb som i flod.

(Badlands) Vid Julebodaåns mynning

Jag skulle kunna skriva att havet är ljust, som det första lagret färg i akvarellen, men jag har inte ens varit där i år. Jag har skymtat det mellan träden, men jag har inte minsta spår av sand mellan tårna. Det heter faluröda stugor och om dagarna dränks min kropp i just denna färg. Lika gärna hade den kunnat vara blod. Jag är nämligen rätt säker på att ängen börjar få den färg som den alltid har såhär års, när vi blöder i kapp. Om kvällarna, innan jag somnar med duvor och dubbla budskap, hör jag att stridshornens outhärdliga brölande når hit även denna sommar. Jag skriker mig hes om fredsförhandlingar och kontrakt vi tecknat med mjuka röster. Ingen av oss är nöjd förrän stranden mot vilken de vita vågorna slår, är en drunkningsstrand och jag ligger ner med barr i hår och kläder, ylar ikapp med vargarna. Ändå trängs ömheten där bakom, som en fenixlunge i bur, den har inga fjädrar och den har brutit sina vingar mot gallren. Ändå trängs ömheten där mitt i det djupa hatet, som någonting vi trampat sönder och skjutit undan, alltför upptagna med fingrarna på avtryckaren för att ens reflektera över om det finns känslor med i den här kortleken. För ett mörker är inte en känsla. Vi växlar roller hela tiden; hjärter, spader, joker. Ikväll är han Hjärter Knekt på avstånd och jag är trött på att behöva rapportera sånt här.

Det måste finnas ett 1677, ett morgondis som inte är 99% krutrök. Måste komma en dag när vi upptäcker att vi tappat våra vapen, växt ur våra rustningar och dessutom; att vi inte har något behov av att smida oss nya.

"as the bruises turn to yellow"

Bländad av svärtan emellanåt. Jag spenderar tid utanför tid, men i hans pojkrum. Törnrosasömnen sviker mig aldrig: här vaknar jag inte förrän av äkta kärlek, om än med dåligt morgonhumör. Är tacksam över hur allt med mig dränks i rött, men inte blod. Jag ger mig själv lov till att göra ingenting; att förlora på kinaschack, men vinna monopol. Att dyrka honom förbihållslöst, var gång han är Poseidon. Sommaren rinner iväg, som sol mellan våra fingrar, gyttjig sand. Insiken att det här är ett avsked. Och var är jag? Jag tar inte farväl, jag befinner mig just nu i utkanten av min framtid. Jag håller hans hand mellan radhusen, villorna, pensionärslägenheterna. Står med honom och tittar ut genom fönstret i min egen. Egentligen borde jag vara hos Pepparkakshjärta, kvällarna målade i akvarell med hennes syster. Egenligen borde vi ta över staden en sista gång. Jag borde åtminstone låta någons brevlåda svämmas över av min sorg och min lycka. Men jag är så skicklig på att vara frånvarande, så ofta i luften att folk tror att jag flyger. Regn faller mjukt & hårt och förlåt mig, jag ska gottgöra er snart.

Fröken Julies grönsiska

Sagoprinsarna, jagaspekterna ställer sig på led för att bli avrättade i tur och ordning. Minns två somrar sen, snart i rätt tid. Hans kyss över mitt vänstra solglasöga, imman över linsen. Stenarna, min gula kappa i vinden. En skönhet som nu lyser med sin frånvaro. Det är morgon eller förmiddag. Jag vill inte veta av mitt liv. Vaknar och den första impulsen är att göra slut på det. Sen natt när han ringde, rullade sig i min aska, tog på sig den roll jag skulle haft, men nu slapp ifrån. Jag tror mig ha övertaget i det här, han nämnde att jag skulle förlåta imorgon som är idag. Sa att han hoppades. Själv sade jag inte så mycket. Det glädjer mig. När jag vaknar vill jag vara marmor och röda kanaler. Har den blå morgonrocken jag fantiserat om som hans. Det värker i underlivet och jag önskar att det var ett tecken på döda barn. Jag hatar lika mycket som jag älskar och hatar honom tillräckligt mycket för att vilja det just nu. Jag har övertaget, men jag väntar. Väntar på att se honom vara kräldjur, min älskade orm med kluven tunga. Han som försökte övertyga mig om att vi ska glömma igår kväll. Kvällen som fört mig längre tillbaka än någonsin i min evolution. Som om det var hans sak att säga, det han säger flera timmar försent. Jag är gudinnan nu, den romerske kejsaren. Jag har rätten över liv och död, min egen och vår. Jag vill föda hans barn, men mest av allt vill jag skicka honom till helvetet att brinna lika länge som jag just gjort. Han hör om mitt kaos ryktesvägen, ändå tycks han inte förstå, ändå tror han att ett förlåt räcker för att hala in mig i hamn. Det är en vecka och två dagar kvar tills jag sätter foten i det som skulle vara som vårt gemensamma gömsle. Vi dör i mig, mer intensivt än vad barnet någonsin hade kunnat göra om vi gett det möjlighet att finnas. Jag hade en insikt jag tänkt att dela med mig av, men nu är han inte värd den. Det sista jag hörde av honom var hur han urinerade utan att bry sig om att jag hörde och jag vill inte vara märkt som någons revir just nu. Jag föraktar honom för att han tror att han kartlagt mina beteendemönster. Idag är som aldrig förr. Jag är äldre än honom och det tycks han ha svårt att förstå, men jag har insett att någonting måste ta slut; antingen vi eller jag,

Fågel Fenix

Jag är berömd för hur fort jag kan dö och återuppstå. Det är på ett sådant sätt att det inte kan fångas med kameran. Detta är mitt sjätte sinne. Jag är mer än Sylvia Plath och Lazarus. Jag är Fågel Fenix. Tänder eld på mig själv, går under. Återuppstår sedan skimrande ur askan och borstar den av mig innan någon hunnit blinka. Det är därför jag aldrig hinner skriva, aldrig rapportera fullt ut om vad som händer. Och jag kan inte styra mina händer. De darrar och skapar om vart annat. Det talas om mina beteendemönster. Själv talar jag mer om Victorior, segergudinnor, hur vi alltid försöker nå fram till den rollen. Hur djupt vi kan förnedra oss för det. Hur leriga av sorg våra mantlar är, nej, våra mantlar är just detta; sorg. Och när vi inte själva ser oss som soldathoror, är det omgivningen som gör det. De som inte inser hur mycket fågeln kan älska sin bur och sitt samsara. Så vi blir madonnor eller krigsgudinnor. Jag undrar om det är i andras ögon, annat än i stunder då vi ses i ett dimmigt kvälls- eller morgonljus som kom av blind kärlek.

Så vi drar sorgmantlarna tätare omkring oss. Drömmer om svarta fjärilar som lyfter från rubinröd mark, lika lätt som själen lämnar den döda kroppen. Jag mer öppet än du. Jag ställer ut min melankoli för allmän beskådan och besiktning. Den är öppet accepterad. Ändå är det många som rör sig nära inpå min husknut som inte ser. Och som vanligt förvånar det mig hur ärlig jag lyckas vara. Hur mycket mer än jag anat, som kommer i dager när jag tänder mina stearinljus. Jag planerar framtid, sagoslut och ska sluta idissla det när jag väl är där.

Det finns begrepp jag inte förklarar; femtonåringen kröp in i en puppa eller kuvös. Jag har inte samma behov att öppna hela världens ögon för hamartias hela innebörd och vad som faktiskt menas med helig, avskild. En gång fick jag en text rubricerad "ödestro." Mitt sett att se börjar bli alltmer deterministiskt. Alltmer uppenbart att jag är marionett, att någonting högre spelar in i mitt liv. Ni kan kalla det astrologi, säga någonting om Venus Hus, Saturnus whatever. För ett par år sedan skulle jag svalt allt det där. Nu är det nya förklaringar jag sväljer, nya sanningar, nya satser sperma. I språk är det ytterst svårt att se skillnad på sådant. Ni kan säga att jag är offer för psykologin. Jag tror fortfarande på den fria viljan. Jag tror att det handlar om såväl Freud som om Gud.

Plötslig flört med ett förflutet jag inte ens tänkt på. Plötslig brådska. Vackra klänningar, vita mössor. Jag önskar jag kunde se mig själv där i vimlet. Ramlar inte med mina höga silverklackar, men förlorar ändå all värdighet som i ett trollslag. Som vid tolvslaget. Som när vagnen anländer och förvandlas till en pumpa rätt utanför Grand Hotel. Som när mina vita hästar blir vita möss, gråa råttor. Vi kanske ses någon gång. Vi kanske aldrig ses igen. Hur många kommer jag kindkyssa och samtidigt i örat viska: memento mori, kom ihåg att du ska dö, hur bitter får man vara i lyckans tidevarv? Champagnen får en helt annan innebörd. Den blir symbolen för alla lögner och all falskhet. Jag behöver någon som håller mig i handen tills det här tillståndet går över. Min mamma kastade sin mössa i luften för x antal år sedan. Hon var bara sjutton. Det sköts med salut, hon rullade guld runt sitt ringfinger. Jag står på trappan snart, sväljer skärvor av glaset, fast kanske inte just då. Jag vinkar som en drottning om X antal timmar. Ändå är jag minsta barnet. Idag ringde Tantalos och frågade om han var välkommen. Jag visste inte vad jag skulle svara.

det finns krig
vi inte kan vinna
som istället
måste vinna oss.

Den blomstertid nu kommer

Se så magnoliorna blommar.

Framtiden är fortfarande ett giftigt djur. Fortfarande en siren som sjunger vackert, men kan döda oss. Och hon sjunger högre, kommer närmre. Nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror.

Blottar armar och ben, som vore det ingenting. Och det är ingenting, bara solen som en potentiell fiende, i bokstavlig bemärkelse. Blir kallad ms. Monroe och rodnar. Kletar läppstift på servetter. Staden blir sällan vackrare än såhär och jag hatar att jag inte kan foga samman mina världar, att allt i mitt liv är olika böcker. Alice, Peter, Narnia, Lejonhjärta.

Kvällarna är ljumma och det är mycket vi ska hinna med innan majblommorna vissnar i våra knapphål. Men nästa gång jag går ut har körsbärsträden redan abdikerat, ett efter ett. Jag vet inte hur det är med magnoliorna och har varken Nangijala eller Neverland.
Kan vi ändå sluta som psalmen slutar?