How to kill a unicorn

Jag skriver nu. Mest om havet, sjöjungfrur, skepp och pirater, att fäktas med svärd, beslöjade spådamer, albatrossar och hämndens pris. Jag har ett sigill, gyllene lack och nya brevpapper. Tiden tar sjumilakliv och det mörknar fort omkring mig. Jag tänker på krig, att vara kallhjärtad, stenhård, generalen utan nåd. Tänker att jag kanske aldrig varit sådan, att jag mest varit den som gått på knä och bett om förskoning, men också att jag levt efter den uråldriga principen, kom hem som segrare, kom hem på båren eller inte alls. Det finns krig vi inte kan vinna, som istället måste vinna oss. Mina läppar är sargade och jag ger inga kyssar, försöker urskilja stjärnor i det här svarta, men de slocknar så fort, de slocknar så fort. Om kvällarna hör jag dödens hesa andhämtning och viskningar. Jag är vilse i labyrinten och minotauren är efter mig. Ni förstår inte att jag inte har några skenande hästar. Jag går till fots nu, alltid till fots. Jag har lagt ner mina vapen. Jag förstår inte tystnaden, men ändå är det den jag ger om man inte tilltalar mig. Den här gången en helt annan typ av strid, det kalla kriget. Det handlar inte längre om att vinna någonting, utan att behålla det man har, att segra är endast att ha livet i behåll.

Jag vet inte vad jag vill, alltså vill jag vad jag vet; ingenting.
Pull my heart out och allt det där, de där marionettsträngarna som brukade få mig att dansa efter andras vilja, de ger inga toner ifrån sig längre, ingen bitterljuv musik, såg du aldrig hur jag brast, gång för gång? Hur jag fick använda mina egna vingpennor för att kunna skriva poesi, all min kärlek och allt och inget för dig. Jag faller i fällorna, kaninhålen grävda överallt i min egen verklighet och att jag lever är tack vare att andra försöker bära mig, lånar lånad tid och ingen timvändare kan förändra någonting. Ibland kan jag inte ens känna något annat än tomrummet som ekar inom mig och mina ögonbryn blir tunna streck igen, mer rum för tårar, mer rum för förtvivlan, benen blodiga i rävsaxar någon lagt ut i skogen för att fånga vargar, men de fångade mig, de fångade mig. Endast jungfrun kan locka enhörningen till sitt knä för att dekapitera den. Mina kjolar fläckade av flytande silver.

Så skjut startskottet nu. Jakten kan börja.

"Det finns de som finner tröst i historier och berättelser om förbjuden eller omöjlig kärlek, som finner det vackert. Jag finner det vackert att trotsa sitt eget öde."

Erised

September är som våren, är som en fågel fenix som plötsligt fattar eld, doften av löv och rök, änglarna som faller. Ibland tänker jag att detta är att se svärtan i vitögat, det mörkaste av allt. Ibland hittar du mig hopkrupen med pennan och blocket, vågar inte störa, och jag vågar inte säga att det bara är ett gömsle, en billig ursäkt till att låtsas fungera. För faktum är; kapar du trådarna kan marionetten inte dansa, inte skratta, inte leva, dockan ligger livlös på marken, golvet, kullederna som inte ens rullar.

Jag minns fågelkadavret. Hade jag lyft upp det för att bära det med mig hade mina fingrar kanske sprakat till vid beröringen, som om fågeln försökt suga ur mig mitt liv för att desperat rädda sitt eget. Men jag lät inte mina händer fläckas av död. Jag lät det ligga. Jag lät det ligga.

Du stirrar dig blind ut genom sovrumsfönstret. Lägger tillslut inte märke till omgivningen utanför, inte ens regnet som slår mot rutan längre, bara själva glaset, inte smutsen. Vid smutsen är du van. Smutsen har gjort dig van. Och framför helkroppsspegeln kan jag inte se något annat än mig själv, för den kan bara visa mina drömmar, och jag, jag kan bara drömma om mig själv, mitt hjärtas innersta önskan, jaget det jag allra mest begär.

Olyckssyster som en flyttfågel, lämnar detta landets färger för andra. Jag håller henne i min famn, kammar hennes hår med fingrarna, vill alltid hålla kvar. Du var där när ingen annan var det. Du var där. Farvälgråten och dagarna efter blir det oktober, frånvaron sjunker in, skär in. Men vid nästa Samhain är du hos mig igen. Vid nästa Samhain är du hos mig. Igen.

Skisser av sommaren

Och vidare,

A secret in your kiss, and a comfort in your heart;

Syster saknar mig när jag gömmer mig i Badlands igen. Minnena jagar ikapp mig, men somliga stunder kan jag låtsas annat. Vi vevar ner rutan och jag lyssnar på Thunder Road, naturligtvis. Jag tänker på Autobahn som om det var min handled och den var uppskuren, sjunger hest och utan röst, stänger ute allt annat. Jag letar efter min deleteknapp, för jag vill bara börja om. Tidigare i tiden vandrar vi vingliga tillbaka till huset i skogen.

Mellantinget; vi fann ett kadaver vid ubåtsvraket. Min älskade skrattade och hade jag varit någon annan hade jag lyft det och med pekfingret sökt efter en längesedan försvunnen fågelpuls, men jag är inte någon annan, knappt ens mig själv. Är den rödhåriga såhär års som han älskar och saknar och jag längtar västerut, men är samtidigt räddare än någonsin för att jag inte ska kunna leva upp till kärleken. För att jag fortfarande är sjuk, aldrig varit något annat.

Och i augusti skriver Soldatsyster om det första höstregnet och jag förstår inte, för nyss var det ju sommar och nyss tog den ju fart .Tusen skisser som lämnats ute i det där regnet och förstörts för alltid. Jag kan teckna identiska för nästa juni, men det är fortfarande inte samma skisser. Min frånvaro i den här världen märks allt för tydligt och jag gör försök till rivstarter, en motor i mig som spinner som en katt när den går igång, men somnar som alltid sedan. En flicka kan allt hon vill, men jag hinner aldrig ens halvvägs till mållinjen.

Hades räcker mig pennan för att förnya vårt avtal och mina händer bara skakar; jag kan inte stava mitt eget namn.

vildvittror, elektrakomplex

Tre år sedan min vitaste klänning och den lika vita mössan som kastades i luften. Tre år har jag lämnat bakom mig sedan dess och mina fötter smutsiga av törnen och jord. Ingenstans i sagorna blir prinsessan tjock, hon blir bara lycklig, och ändå vill jag vara en saga. Jag säger att jag ska skriva, men fördriver mina dagar med Ingentinget, tänker mest av allt på detta att min enda mening alltid varit kärlek, hur övertygad jag varit om Korinthierbrevet 13:1s sanning, men tänk om jag hade fel? Tänk om jag alltid tagit älskandet för någonting större än det i själva verket är?

Det kanske inte finns någon evighet. Det kanske inte finns kärlekspar som älskar varandra så djupt att de efter sin död lyfts upp till stjärnbilder, för att kasta sitt ljus över oss. Detta mitt tvivel är någonting min omvärld sår i mig, som om jag inte bar samma starka. Var människa en skärva och det kan göra ont när vi ska smidas samman, men samman ska vi smidas. Jag vet förstås ingenting, men ingen kan ta ifrån mig min rätt att definiera min egen värld.

Har en konstant hunger och alla de ord som kan tänkas sluta på -lös. Ögnar gamla fragment och ser mitt eget sargade inre landskap, den skämda jorden, de korrupta varelserna  som varit efter mig. Det finns dagar då jag äger hela himlen och det finns dagar då jag inte äger någonting alls.

Så du lyssnar på Thunder Road om och om igen och känner en rivstart i dina ådror, bensinen i ditt blod som ger ifrån sig en välbekant stank. Du längtar efter Amerika. Du längtar efter din förlorade motorväg. Du längtar efter Cosmogirl, hennes ärrade händer, en laddning kaffe till. Natten är Moulin Rouge och månförmörkelser. Du behöver en transfusion, du behöver någon som greppar dina handleder och bjuder dig till dans, Svartrama tjärn och hinkvis med glitter. Och du kan inte säga det, men vem fattar din hand? Vem vakar vid din sängkant som en uråldig ängel? Vem förutom din sorg?

Du sa (som i ett annat du) att det som skaver är mitt Elektrakomplex och den far som aldrig var. Och han ringer mig och lilla Ronja svarar men hon lägger på när hon hör vildvittrorna. Jag nämner flyktigt min sorg, detta att aldrig ha tillhört, bortväljandet, det som mitt brev för år sedan ville förklara. Han förstår fortfarande ingenting, trevar om kattsvansar och hästryggar och jag ryggar tillbaka, det är för mycket. För oss båda. Vi hörs inte sen dess.

Midsommar klunkar jag utan att veta det vatten ur Styx. Blir mer maktlös än någonsin av att vara maktlös, bortom kontroll. Jag har sällan varit så rädd för att vara en fara för mig själv. Det mörka kalla skrämmer mig, eftersom jag valde att ta avstånd från det, trots alla gånger det ropat mitt sanna namn efter mig. Händer smeker mina skuldror och agerar vindrutetorkare för tårarna. Inte en särskilt vacker metafor, men åtminstone en metafor. Och sen rinner den här sommaren ur mig som vatten som spolas ner i rännstenen, avloppet, asfalten som inte minns att den ens funnits.

Men något finns och det är jag. Jag måste finnas.

"ett slarvigt hopsytt exemplar till flicka"

Mars som april som är som jag och sjukhusnätter när det är vinter igen, svälja snöflingor och pojken som ligger mellan landstingsfiltar och aldrig någonsin har sett det ur den synvinkeln. Jag vågar inte självutlämna längre och min vackraste är så upptagen, håller på att leta sig ett liv och jag som plötsligt upptäcker att jag inte vet vad som blivit av mitt eget, vad det blivit av mitt eget. Får som bråttom, är inte manisk, men jagad när jag skriver ett kort brev till Cosmogirl, inte kan somna utan det vita på tungan, bläddrar gamla dagböcker och försöker hitta det som de linjerade arken beskrev, detaljerna, glöden Vart tog den där elden vägen?

Redan innan maj blommar magnoliorna. Jag går hundpromenad med Susan och livet vackrare igen när vi räknar sorterna och min älskade skriver och saknar mig, när han knappt velat veta av mig i nästan två veckor. Så jag lever i det. Jag kysser terapin adjö och låtsas vara segergudinnan igen, den duktiga flickan, den som upprätthåller fasader. Och jag ska vara ärlig. Det är snart sommar och vissa dagar vill jag inte Underjorden, vissa dagar flörtar jag inte med Hades. Jag har mina sjöfåglar precis utanför balkongrutan, kan nästan röra vid dem, albatrossfotografiet på mitt skrivbord. Vi fick en vacker första majnatt, vi var vid en stuga vid en sjö, gillade och älskade över ett överkast på en smal säng med stearinljus omkring oss. Nästan som i forntiden, nästan som i en saga, men stillheten förljugen, för allt därefter vill han sedanåterkalla till en lögn. Att vi stagnerat, trampar vatten till ingen nytta. Jag har valt att inte skriva sånt här. Nu skriver jag det ändå. För jag måste skriva. Jag vägrar låta mig själv eller någon annan begränsa mig. Jag ska tillbaka nu, jag ska tillbaka. Kosta mig vad det kosta mig vill, orden är allt jag någonsin velat.

Det kalkyleras och talas om att stryka bokstäver ur mina papper. Jag är återigen victorian inför det, samtidigt som det väcker en viss oro. Jag har lobotomerat en del av mig, sorgmodet som inte gett vika, men mörkret som tycks närma sig ett slut. Jag har någonting som skaver i mig. Jag och lyssnaren snuddade vid det de sista gångerna vi sågs, om hur jag varit Ronja Rövardotter, och en vän från förr som säger att jag alltid haft den där rädslan, att den alltid synts, att jag inte klarar av att vara föremål för andras ilska. Jag visste knappt om det själv. Nu vet jag. Gör det skillnad?

Renar lägenheten med rökelse. Vädrar ut gamla lakan som bär spår av sex och tårar, tänker på körsbärsblom, bär vitt, håret rött som skökans igen, femuddstjärnan kring halsen. Juni är en av årets farligaste månader, en av dem som jagat mig mest. Jag vill inte se mig själv sådan igen. Jag vill älska med honom i en lövskog, jag vill vara sjöjungfrun i vattnet. Jag har simpla, men ändå storslagna drömmar. I närheten av regnbågen plockar jag vykort att sända till Cosmogirl. Skriver ett av dem, läser sagor, vattnar blommor som om jag för en gångs skull kan få vara någon som för med sig liv. Mitt hus doftar som magnolior.

Sommar nu. Det här kalla kriget måste ta slut. Sommar nu. Med allt vad det innebär.

Tänka med hjärtat.

Har du ord är de dömda att skava mot dina lungor. Februari, skrapar hjärtan med tåspetsen i isen, sagorna som syns igenom där den är som tunnast, som klarast. Bleka gestalter som sträcker sina armar mot mig, magrade fingrar. De vill så gärna att jag ska befria dem. Jag vill så gärna befria dem. Jag låter dem vistas en stund i solen var dag. Jag är rädd att inte kunna skilja dem från vattuväsen som vill mig illa, inte vill något mer än att gripa efter mina anklar och dra mig med sig neråt, sömmarna som spricker i deras leenden.

Mars tar sin början med vårdoft och fågelsång i vintermorgonen, mitt hår över hans kuddar och att vilja stanna i att älska, se morgonen komma som en karavan marknadens första gryning. Bära hans ring som om jag hade varit en yngling med en blomma av glas i mitt knapphål, rocken som vänder vinden.

Att aldrig tänka med något annat än hjärtat.

Rester av December

Hur kan jag vara både kniven i min älskades bröst och den som vrider om?

Jag skriver aldrig här i december. Jag förväxlar målbrottspojkar och sjöfåglar och världen mjuk av fjädrar eller snö som reducerar språket till blanka papper. Det som göms i snö kommer upp vid tö men jag har längtat efter islossning så länge nu. Men känn, känn isen i mina ådror och hur den inte längre skaver sig ut. Du är i mig och jag bunden till dig som en ringmärkt fågel, den tunna tunna guldlänken mellan oss som skavt kring min vrist de nätter jag velat slå mig fri. Jag slår mig inte fri. Jag kretsar kring dig och trasslas närmare. Vargavintern över oss och jag vet inte mycket mer än min älskades famn och aldrig mer akvareller över min hud. Mitt hår luktar rökelser och magnolior.
Jag pulsar genom snön med värjan i högsta hugg. Avrättar emellanåt fredsbegreppet. Freden är ett faktum när han rör sig i mig, över mig och ibland känns det som att jag inte får skriva något annat än det, men ibland väntar jag på att det vackra bara ska visa sig vara en hägring. Krigsslut, efterkrigstid och tusen kärleksförklaringar som faktiskt får lov att nå fram.

Öknen som ersätts av svartvita fotografier. Min längtans spår snöas över och jag vill inte mycket mer än att få stanna här, här, just där jag är. Jag har irrat efter frälsaren så många gånger längs dessa gator och alltid återvänt med smutsiga kjolar och strumpbyxor. Så märkligt att jag egentligen inte behövde gå någonstans. Bara vänta och sedan vara Kali, den destruktiva kraften för att därefter kunna läkas i en värld jag själv krossat. Det måste vara så. Kärleken är mänsklighetens första och största atombomb. Den tillintetgör allt, slutligen också sig själv. Vad om kärleken är giftet som pumpas runt i ditt blod, agerar cancersjuk kropp och bryter ner sig själv? Jag är min egen frälsare och inför det nya året bär jag nya kläder, är Valerie i leopardkappan med lila kängor, nattlinne och bara knän för
man kan leta sniglar trots att det är vinter.

Diskvattenshåret som krusar sig kring ansiktet och stympas av i nacken. Nästan som om jag flugit för nära solen, sträckt ut mig under vatten efter lyckan, jag skyr sällan elden. Landar i tomheten som återstår när mina ord bara är medicinernas och jag formar drömmar som skulle varit sömn och inte sagor. Min poetiska ådra en upphakad skiva, fastar över älskade älskade stannar där älskade når inte älskade längre än så.
I dina tjärnar kan jag andas under vatten. I dina tjärnar mer än transparent plankton. Jag har slutat dyka djupare för att finna några skatter. De finns just där, vid vattenytan, glitterkaskaden när jag dyker in i dig, stannar där, somnar i ditt hjärta. Som du sa. Och som jag sa:


Tack vare dig såg jag ljuset.