Jag går ut,
vill känna både solstrålarna och den sjunkande temperaturen. Och jag är lika förtjust som du i höstlöv, slitna koftor, kinaskor och grälla färger.
På samma skolgård som jag och Karl XII-boken står, röker blondinerna. De skrattar fult och smiter på rökpaus mitt i lektionen. Jag är mitt emellan två, har nästan hål. Jag vill dra dem i håret, skrika åt dem att klippa av det, färga tills de får en identitet som är värd någonting. Jag är evinnerligt trött på all den här tomheten i deras ansikten. Att de inte har någon respekt för någonting. Jag är trött på blickarna, allt i dem som skvallrar om att deras vackraste sätt att se världen är genom alkoholslöjorna. Eller ska vi säga alkohål?
Att tillsätta någonting för att göra det äkta. Jag har aldrig varit berusad, och ändå
är jag den av oss som kan namnet på Dionysos; den enda gud jag antar att de skulle kunna tänka sig att tillbe.
Nämner jag Jesus skyr de mig. Som om de var alltför mättade på teologi. Som om det var något att göra korstecken åt. Jag antar att de aldrig ens öppnat bibeln.
Jag tror inte att den författare som inte har styrkan (eller ska vi säga den dåliga vanan?) att ständigt vara beredd på litterär utvikning, och detta inför andra, har någon som helst chans att ta sig framåt. Personer i min omgivning fasar över, att ens under pseudonym, visa upp sina fiktioner och foster. Det är blondinerna igen, de som väljer Litterär gestaltning, bara för att slippa plugga, för att undvika prov.
"Men det är ju jättebra, då får de lära sig att skriva" utbrast något spån till vän när jag beklagade mig. Förstås det inte att lärandet är inte vad det handlar om, utan utvecklandet? Hon tror att jag inte behöver den kursen, eftersom jag har erfarenhet. Jag kan. Det är jag fullt medveten om. Däremot läser hon den själv. Hon vill också lära sig.
Jag prostituerar mig. Den här meningen är dessutom någonting jag massproducerar, vilket ger den dubbel innebörd. Ser jag minsta antydan glimt i någons öga, när det gäller litteratur, står han eller hon sekunden senare med en bunt papper i handen. Påpackad eller tacksamt mottagande. Spelar ingen roll. Oftast rör det sig om ofärdigheter. Jag misstänker starkt att jag förlorade min förmåga att sätta punkt under den här långa skrivarprocessen. Jag har skrivit regelbundet i cirka sex år. Egentligen önskar jag att jag kunde skryta om ett längre tidsintervall, men det räcker trots allt. Jag har försprång.
Staffeten börjar nu. Det är bara jag på banan. Jag har en hel bok av boktitlar att ta mig igenom. Det är en utmaning som inte ens tar emot att axla, även om jag tycker det är svårt. Jag är sex år gammal. Eller fem. Det är som att börja om på nytt, jag har inte lärt mig. Tittar på orden som om de vore främmande varelser, mystiska tecken. Och det är de ju.
Jag tar sats,
men plötsligt går det som en vissling, och den går bara genom mig. Meningen försvinner. Jag suckar, slår igen boken. Kan inte skicka brev för jag vet inte vem jag ska formulera mig till. Jag tvättar håret och oroar mig. Ser färgen mattas och det äcklar mig. Jag kväver mina författardrömmar, puttar ut dem för ättestupan. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag är bra både när jag vill och inte vill, men det här går inte. Får oförstående ansiktsuttryck till tack när jag pressat ur mig vad som är på tok. Jag döper mina känslor en efter en. Klarar inte av att dräpa dem, Slavar hellre, eftersom det är det enda som finns att göra. Bryter naglar och tar det som ett omen.
Jag har ingenting. Jag hänger inte samman. Mina ord är spretande, skrevande små horor. De är blodiga och sticks. Det finns ingen röd tråd, ingen nyans eller regnbåge. Jag har tvåtusen dikter i min dator. De fyller min hårddisk. Än sen. Än sen. Ä-N S-E-N.
Inte ens här finner jag utrymme nog att formulera det. Jag har ingen mening med mitt skrivande ergo jag har ingen mening med mitt liv. Är inte sorg, är apati. Förhatligt, men det är så.
Säger hejdå till mina vänner, eftersom det börjat gro rastlöshet och panik i mig. Kommer hem. Stillheten i ensamheten uteblir. Jag är bara ensam, och det här växer i mig. Ringer upp älskling. Han ska läsa poesi ikväll och de kommer älska honom och jag är inte där. Han säger till mig att jag kommer klara det. Egentligen menar han att han kommer göra succé. Först efteråt när han är euforisk och underbar. kommer han förstå hur det är fatt. Han lägger på och går upp på scenen. Jag lägger mig ner på golvet och gråter.
Det finns ingenting. Ingen början, inget slut. September skulle bli avstampet till någonting vackert. Jag drömde om ringar runt mitt finger. Jag ville förlova mig med den här hösten. När jag var yngre tänkte jag alltid satsa på att bli utgiven innan arton. Jag är arton år och tjugotvå dagar. Jag kanske inte vill bli utgiven överhuvudtaget längre. "Jag vet inte vad jag vill, alltså vill jag vad jag vet; ingenting." Om det blir fredag kommer jag att vara i hans famn. Jag vill bara somna. Klockan 20:09 sätter jag på ’Väck mig inte imorgon’ och slutar sluta sätta punkt
söndag, september 23, 2007
fredag, september 14, 2007
Tro, hopp & kärlek
Första september; det är min artonårsdag och jag är genomförkyld och det är skivsignering och han sjunger "ja må hon leva." Bara för mig, bara för mig. Jag handlar mintte och honung och min mamma lagar mat. Någonting händer och hon får svårt att andas. Attacken ebbar ut, det lugnar sig. Släkten kommer.
Det är min artonårsdag och mitt i tårtan åker mormor med mamma till akuten. Det är min artonårsdag och jag är leende värdinnan som torkar spyor. Men det är okej. Först i följe med ensamheten innan jag somnar, kommer chocken.
Det är min artonårsdag och mitt i tårtan åker mormor med mamma till akuten. Det är min artonårsdag och jag är leende värdinnan som torkar spyor. Men det är okej. Först i följe med ensamheten innan jag somnar, kommer chocken.
Jag har passerat gränsen nu. Det är som att förflyttas till en ny plats i sömnen, nej det är samma plats, fast mer förtrollande, varmare. Som om sommaren kommit över en natt. Utplånat allt med den kalla, mörka senhösten, utom minnena och vetskapen om årstidens existens. Ibland upptäcker jag att jag plötsligt bara skrattar. Det är kontrastlöst vackert.
Sen vänder vinden. Den för mig inte med sig, men den drar rätt igenom mig. Jag uppmärksammar hans gråskala tillräckligt länge för att låta den fläcka min egen livssyn. Jag gråter knappt, men är rädd att krigen aldrig tar slut. Ni bad mig nog aldrig att ta fram papperet mitt i stormen. Jag gjorde det ändå, för jag ville att ni skulle vilja det. Jag behövde få rapportera mig själv. Måla nya porträtt av mörkret. Och sorgen.
Vinden vänder. Igen.
Det är allra svårast att skriva det här. Det är känsloskiftningar jag själv inte hinner följa. Nyanser. Och vill ni ha en diagnos så ska jag inte kasta den mot er. Jag lämnar över den i era öppna händer. Det är min typ av regression, raringar. Mitt sätt att resa i tiden. Vuxenskapet är att börja ta förgivet. Jag vill aldrig ta förgivet igen. Det handlar om detaljer. Jag ska inte ens nämna mina arketyper. Det är bara så det är. Och ju större mängd textmassa, desto mindre banalt. Just nu handlar det kanske mer om handlingen, än om gestaltningen. Men det är okej. Det går över.
Och snart ska jag ta mig samman. Snart lindar jag halsduken och går ut. Postar breven och väntar, bara väntar på ett svar.
Vi ses i lövhögarna i parken. Vi ses över en kopp te. Ibland innebär klichéerna en sådan skönhet. Det spelar ingen roll att alla vill samma sak. Jag väntar. Brevkniven jag önskat mig så intensivt blänker silver och jag älskar det här.
Vi ses i lövhögarna i parken. Vi ses över en kopp te. Ibland innebär klichéerna en sådan skönhet. Det spelar ingen roll att alla vill samma sak. Jag väntar. Brevkniven jag önskat mig så intensivt blänker silver och jag älskar det här.
söndag, augusti 26, 2007
Vi Två, 17 År
Hur långt är det till underjorden?
"Alltid närmre än du anar och om horisonten sliter sig från sitt fäste?
- Aldrig någonting annat."
Det här är Barnets sista ord, men bara på personbevis heter det så. Min ängel berättar om en lättviktig akrofobi och önskar sig inte en luftballong. Ingen tror att jag fyller vuxen när jag köper en ballong till mig själv, klistermärken och kinderägg, trots att mina första 365 dagar som förlorare, bevisligen är räknade. Min pappa säger att han inte känner mig när jag går tillbaka i tiden på det viset. Min pappa har aldrig känt mig. Det här är efter att det tagit mig ett år att skriva ett brev och honom tid i ensamhet att läsa det. Men jag antar att det var värt det. För en gångs skull. Hans telefonsamtal samma kväll som visade att han fortfarande finns. Att han äntligen äntligen finns.
Kärleken är densamma. Brevlådan i Göteborg svämmar över av kuvert med mitt namn och jag förtjusar mig när glitter faller ut och ner på golvet. Korset hänger antingen runt min hals eller slängs in under sängen. Var annan kväll ber jag och varannan odlar jag blåmärken. Min älskade tål inte det här, han utvecklar allergi mot min ambivalens. Jag hämtar honom ur sagorna han läser och han är liten med mig. Vi ligger sked och kramar gosedjur. Ibland är den enda karusellen jag behöver den virvlande spegelbilden av hans ögon i såpbubblorna, men samtidigt vet jag att den hand som smeker är samma som slår. Hans kind som tar emot allting, sen vänder han den andra till.
Jag viskar fortfarande fler hemligheter till honom än till Jesus.
Avskedet är inte döden men när bussen kör in över skånegränsen sker det i samma sekund som låten jag lever i når sitt klimax, sin skärningspunkt. Thåström skriker ’jag vill inte ha’ och det börjar bli det där med att hatälska, för jag har sprakat så häftigt för den stjärna som är min hemstad. Jag har älskat och älskat och inte riktigt hatat, men förbannat milen i söder.
Jag älskar fortfarande samme pojke. Det är naturligtvis inte den hejdlöst hetsiga förälskelse som vi hade för mer än tusen år sen, men vi har en eld med jämnare låga. Det kan vara så mycket värme och lugn och trygghet och visst finns det passion också, men det får stå mellan raderna, liksom att jag även vet hur han skulle reagera i en flygplansolycka.
Jag har ylat med vargarna och sovit med knivarna, raring. Jag har förnekat allt jag någonsin hållit kärt, förkastat det och hällt vatten över varenda sak jag brunnit för.
Jag har kapitulerat för mig själv för att attackeras igen. Det obevekligt opålitliga jaget.
Jag släpar mig själv i smutsen. Det är någonting med att ha smak och tycke på fel sida om floden. Jag måste älska det hårda, grymma, kalla, samtidigt som jag är flickebarnet med rosa rosett om halsen. Jag blir arton och min mamma kommer ge mig en prinsesskrona.
Det jag länge längtat efter är ett trovärdigt lugn, ett som inte ljuger mig rätt upp i ansiktet. Hånflinar åt mig när jag genomskådat det, suckar, skriker, vänder och går därifrån. Jag längtar efter Gud mer än jag klarar av att erkänna. Mer än jag inser själv, orkar med att leva ut . Men Han vet.
Och är jag inte svårare att förstå än såhär, så skjut mig. Och vet du att jag alltid bryter mina löften eftersom jag inte kan låta bli att känna efter hur starka de är, så skjut mig.
Hela sommaren ryms egentligen i det här, för det är vad den har lett till. Stillaståendet, som inte är en överväldigande trankilitet, men likväl gör mig trygg. Jag tar inte en dag i taget men jag tar varje dag som den är.
Som en förvuxen femtonåring planerar jag den kommande hösten. Jag vill känna regnets ursinne mot paraplyet, pärlornas trygghet när de träffar tråden, Pepparkakshjärtas hand och en kopp te. Hans nakna hud nära, även om jag litterärt sätt inte brukar strippa av honom så. Doften när löven blivit perfekt spröda. Jag vet att ni vet exakt vad jag menar.
Men det finns ingen garanti att det som har ett värde nu kommer ha det ens augusti ut. Det finns aldrig någon garanti för någonting,
Ändå planerar jag, och det som stundar näst är att på lördag passera den osynliga gränsen. Då äger jag mig själv. På söndag håller jag i barnkalas. Det blir tårta, ballong, serpentiner och en jävla massa rosa. Precis som jag vill ha det.
fredag, juni 22, 2007
En av sju sorters blommor.
Midsommarafton, året senare. Tabletterna inlåsta i almogeskåpet från 1800-talet någongång. Sju sorters sill. Det är jag som är blomman. Nej, åtta sorters sill. Och dagen som började lugn, i ett stillastående, vänds med kvällen mot meningslöshet. Jag är osminkad och hittar så mycket asymmetri och fulhet jag vill i mitt ansikte. Ett litet snitt för att försäkra smärtan om att jag fortfarande är där. Ett rop på hjälp.
Hjälp.
Hjälp.
Hjälp.
Skrik som när det hörs och besvaras inte är till någon nytta. Ingen kan göra någonting. Och när det verkligen behövs, är det inget som hörs. Erkännandet att jag inte är kontroll, att jag fortfarande befinner mig på gränsen mellan människa och kaos. Att det fortfarande finns mig. Jag balanserar. Mitt på linan. Jag gör det inte särskilt vackert, förutom ibland. Vid enstaka tillfällen. Ett litet snitt bara, precis som när man borrar ett hål i huvudet för att låta demonen slippa ut. Jag snittar igen, trots min lättnad.
Jag vet att det inte gör någonting att jag inte låter mig läkas vacker. Tillsammans med tusentals andra tonårsflickor designar jag om min hud och låter den skrika. Men det är inte så farligt. Så sent som igår såg jag någon som var värre. Så sent som igår var jag fortfarande fast i det där någorlunda rofyllda stillaståendet, då det inte spelar roll hur mycket jag blundar. Då behöver jag inte tänka på Gud. Eller framtiden. Eller någonting annat än att jag snart reser iväg igen. Övervinner mina hatade 26 mil för, är det 23 eller 24 gången?
Dagarna med honom och skrivandet var han min beskyddare. Gick iväg med mig när det fanns en särskild närvaro som jag inte klarade av, som skar sig med min existens. Vi klättrade kullar och låg i solen och dog aldrig. Jag letade upp honom när han stod och skrek åt vågorna, lät honom skrika åt mig. Trots att allting kunde hållit sig stabilare, var det uthärdligt. Åtminstone för mig. I det här fallet är jag aldrig honom.
För hans skull borde jag verkligen börja försöka. Inte dessa halvhjärtade som bara skett med högerhanden, utan helt och fullt. Också när det finns motgång. Men så väl känner jag mig själv, att jag hellre är den som är svag. Som då, när han var stark och sade att han inte skulle lämna mig. Aldrig ska han lämna mig.
Det väntar jordgubbar. Som för att ära klichéerna är de röda som blod. Det väntar jordgubbar och jag äter ingen glass och fryser och täcker allt med pärlor.
Hjälp.
Hjälp.
Hjälp.
Skrik som när det hörs och besvaras inte är till någon nytta. Ingen kan göra någonting. Och när det verkligen behövs, är det inget som hörs. Erkännandet att jag inte är kontroll, att jag fortfarande befinner mig på gränsen mellan människa och kaos. Att det fortfarande finns mig. Jag balanserar. Mitt på linan. Jag gör det inte särskilt vackert, förutom ibland. Vid enstaka tillfällen. Ett litet snitt bara, precis som när man borrar ett hål i huvudet för att låta demonen slippa ut. Jag snittar igen, trots min lättnad.
Jag vet att det inte gör någonting att jag inte låter mig läkas vacker. Tillsammans med tusentals andra tonårsflickor designar jag om min hud och låter den skrika. Men det är inte så farligt. Så sent som igår såg jag någon som var värre. Så sent som igår var jag fortfarande fast i det där någorlunda rofyllda stillaståendet, då det inte spelar roll hur mycket jag blundar. Då behöver jag inte tänka på Gud. Eller framtiden. Eller någonting annat än att jag snart reser iväg igen. Övervinner mina hatade 26 mil för, är det 23 eller 24 gången?
Dagarna med honom och skrivandet var han min beskyddare. Gick iväg med mig när det fanns en särskild närvaro som jag inte klarade av, som skar sig med min existens. Vi klättrade kullar och låg i solen och dog aldrig. Jag letade upp honom när han stod och skrek åt vågorna, lät honom skrika åt mig. Trots att allting kunde hållit sig stabilare, var det uthärdligt. Åtminstone för mig. I det här fallet är jag aldrig honom.
För hans skull borde jag verkligen börja försöka. Inte dessa halvhjärtade som bara skett med högerhanden, utan helt och fullt. Också när det finns motgång. Men så väl känner jag mig själv, att jag hellre är den som är svag. Som då, när han var stark och sade att han inte skulle lämna mig. Aldrig ska han lämna mig.
Det väntar jordgubbar. Som för att ära klichéerna är de röda som blod. Det väntar jordgubbar och jag äter ingen glass och fryser och täcker allt med pärlor.
lördag, juni 16, 2007
"Summer is going to take the pain away" (ett år senare)
Juni nollsju. Upprepningar. Det är en ny tid nu, en ny era. Mitt sextonårsjag går igen i allt; i mitt desperata skiftande av hårfärg, i mina tidigaste sommarplaner. Men som jag sa, det är en ny tid nu. Jag skyr inte solen. Inte för något av vad det innebär.
Även om det jag just skrev är lögn så vill jag att det ska vara så. Jag skyddar min hud, och jag stänger ute Gud.
Om sanningen ska fram (och det ska den alltid när det är jag som har ordet), så har jag ingen
överlevnadsstrategi för det här. Jag blundar, och därmed känner jag ljuset över mina ögonlock. Eller solen, eller Gud om du föredrar att kalla det vid ett på samma gång konkretare och abstraktare namn. Det rätta. Ändå är Gud den jag gömmer mig för. Eftersom jag inte klarar att krypa, springa eller närma mig Honom upprätt, gömmer jag mig som jag alltid gömde mig för tomten förr om åren. Fastän han var snäll. Fastän jag vet att Gud är det egentligen. För jag vill inte att någonting ska göra ont mer.
Det finns ingen heder. Jag har förlorat all respekt för mig själv, och därmed låter jag även andra göra det. Kapabel att göra vad som helst i mina värsta stunder. Mina ensammaste. Jag tänker att jag borde lämnas ensam just för att jag inte kan, inte klarar. Jag såg inte när det där hoppet jag hade vändes till ångest eller när allt okänt plötsligt blev hotfullt och jag försökte gå till angrepp innan det själv gjorde det. Solen är ett tummat mynt; vänd på den så har du ditt mörker.
Juni nollsju. Trasiga nätstrumpbyxor som lägger allt i skugga. Alla bilder som jag gör mig, men det är skillnad på illusioner och visioner. Det är skillnad på att vilja och längta, att glöda för att man tar fyr och att glöda för att man slocknar. Jag ska aldrig slockna. Brinner fort och förvandlar mig till den där sprakande regnbågen nu. Färgar alla tankar rosa och glittrar lagom. Fast inte lagom, aldrig denna begränsning. Glittrar. Tillräckligt. Och vad det är ändras med tillfället och stunden.
Snart ger jag mig av. Dessa resor. Att leva för orden och musiken och det behövs inte mer ord än så för att beskriva det. Det finns dessutom för många känslor att redigera, för många osäkerheter att övervinna.
2007 föddes bland kadavren av 2006, men det gör dem inte till samma. Revan tiger, gör inte nämnvärt många uppmärksammade på dess existens. Jag skäms inte längre. Det finns inget lättare än att döpa den till krigsskada. Inget mer sanningsenligt.
På skolavslutningen stämplas ett stort MVG över mitt bröst. Alla ämnen utom ett; det som handlat om avstånd, om att mäta styrkan i vulkanen och stormen. Utan att det är en poetisk bild. Skolan fungerar så. Där ledde mina ord inte mig rätt i hamn, för jag har varit alltför upptagen med mina egna naturkatastrofer. Fast det är inte så. Jag har gjort vad jag har kunnat, jag har kunnat vad jag har gjort.
Samma lärarinna ligger bakom stipendiet i min hand. Och äntligen gör jag mina närmaste stolta.
Juni nolllsju. Det är inte längre döden jag väntar på, utan födelsen. Jag tror att det är den som måste komma, men först ska jag få upptäcka att det påstående jag tänkt på, i själva verket är fel. Det om att Gud är en sadist i vackra kläder. Allt som oftast är jag rädd. Allt som oftast är jag trött på att vara en sån som aldrig kan prata om något annat än religion. Vi lägger bort det för ett tag. Men det går inte ens att säga så, det finns inga sätt att häva kontraktet. Jag skrev mitt namn och jag bad om kärlek. Den största. Så många människor säger mig att den som söker ska finna, men när mörkret faller är jag inte den. Jag vill inte treva i intigheter och svarta hål. Det är som om Gud byter skepnad och lockar mig längre iväg, gör så att jag inte kan återvända. Min älskade försöker hålla min hand, men den här resan måste jag göra ensam. En dag ska jag skratta och säga att det var värt det.
Så be för mig, det är allt jag kan begära.
Saying it’s gonna be okay
summer is going to take the pain away.
Även om det jag just skrev är lögn så vill jag att det ska vara så. Jag skyddar min hud, och jag stänger ute Gud.
Om sanningen ska fram (och det ska den alltid när det är jag som har ordet), så har jag ingen
överlevnadsstrategi för det här. Jag blundar, och därmed känner jag ljuset över mina ögonlock. Eller solen, eller Gud om du föredrar att kalla det vid ett på samma gång konkretare och abstraktare namn. Det rätta. Ändå är Gud den jag gömmer mig för. Eftersom jag inte klarar att krypa, springa eller närma mig Honom upprätt, gömmer jag mig som jag alltid gömde mig för tomten förr om åren. Fastän han var snäll. Fastän jag vet att Gud är det egentligen. För jag vill inte att någonting ska göra ont mer.
Det finns ingen heder. Jag har förlorat all respekt för mig själv, och därmed låter jag även andra göra det. Kapabel att göra vad som helst i mina värsta stunder. Mina ensammaste. Jag tänker att jag borde lämnas ensam just för att jag inte kan, inte klarar. Jag såg inte när det där hoppet jag hade vändes till ångest eller när allt okänt plötsligt blev hotfullt och jag försökte gå till angrepp innan det själv gjorde det. Solen är ett tummat mynt; vänd på den så har du ditt mörker.
Juni nollsju. Trasiga nätstrumpbyxor som lägger allt i skugga. Alla bilder som jag gör mig, men det är skillnad på illusioner och visioner. Det är skillnad på att vilja och längta, att glöda för att man tar fyr och att glöda för att man slocknar. Jag ska aldrig slockna. Brinner fort och förvandlar mig till den där sprakande regnbågen nu. Färgar alla tankar rosa och glittrar lagom. Fast inte lagom, aldrig denna begränsning. Glittrar. Tillräckligt. Och vad det är ändras med tillfället och stunden.
Snart ger jag mig av. Dessa resor. Att leva för orden och musiken och det behövs inte mer ord än så för att beskriva det. Det finns dessutom för många känslor att redigera, för många osäkerheter att övervinna.
2007 föddes bland kadavren av 2006, men det gör dem inte till samma. Revan tiger, gör inte nämnvärt många uppmärksammade på dess existens. Jag skäms inte längre. Det finns inget lättare än att döpa den till krigsskada. Inget mer sanningsenligt.
På skolavslutningen stämplas ett stort MVG över mitt bröst. Alla ämnen utom ett; det som handlat om avstånd, om att mäta styrkan i vulkanen och stormen. Utan att det är en poetisk bild. Skolan fungerar så. Där ledde mina ord inte mig rätt i hamn, för jag har varit alltför upptagen med mina egna naturkatastrofer. Fast det är inte så. Jag har gjort vad jag har kunnat, jag har kunnat vad jag har gjort.
Samma lärarinna ligger bakom stipendiet i min hand. Och äntligen gör jag mina närmaste stolta.
Juni nolllsju. Det är inte längre döden jag väntar på, utan födelsen. Jag tror att det är den som måste komma, men först ska jag få upptäcka att det påstående jag tänkt på, i själva verket är fel. Det om att Gud är en sadist i vackra kläder. Allt som oftast är jag rädd. Allt som oftast är jag trött på att vara en sån som aldrig kan prata om något annat än religion. Vi lägger bort det för ett tag. Men det går inte ens att säga så, det finns inga sätt att häva kontraktet. Jag skrev mitt namn och jag bad om kärlek. Den största. Så många människor säger mig att den som söker ska finna, men när mörkret faller är jag inte den. Jag vill inte treva i intigheter och svarta hål. Det är som om Gud byter skepnad och lockar mig längre iväg, gör så att jag inte kan återvända. Min älskade försöker hålla min hand, men den här resan måste jag göra ensam. En dag ska jag skratta och säga att det var värt det.
Så be för mig, det är allt jag kan begära.
Saying it’s gonna be okay
summer is going to take the pain away.
söndag, juni 03, 2007
"Offret kan enbart älska sin bödel."
Så gör den återbesök, sorgen. Kontrollerar hur jag klarar mig utan den och säger ’hej, visst saknar du mig? du behöver mig för att känna dig hel.’Och jag är ett mycket litet barn. Jag vill inte vara med. Förstår allt mer och framtiden är inget monster, den är ett skyggt, giftigt djur med taggarna utåt, alltid vass när jag kommer för nära, alltid utom räckhåll.
Går jag barfota gör jag det över glas, men jag tar även på mig sjumilakängorna och jagar Jesus. Slitna Converse och hans tecken nära hjärtat. Det betyder ingenting ännu, är mest än välkänd symbol och fortfarande är Gud bara någonting som får mig att gråta. Väcker någonting smärtande till liv, men det sägs att också detta är en längtan.
Såren blir alltid större än vad man gör dem och raringar, här visar jag ännu en sanning:
jag är ambivalensens drottning, sorgens älskarinna, men det är inte ömsesidigt längre. Börjar alltmer känna mig utnyttjad, som att jag inte hittar någonstans att vara trygg och ifred innan hon är där, knackar mig på axeln och knycker med huvudet. Ett leende. "Det är dags att följa med, Evelina."
Hon har klätt sig i så vackra kläder. Sorgen är ett skogsrå. Förtrollad av hennes masker, glömmer jag att se efter bakom ryggen, fastän jag vet att det inte är en myt. Det har blivit en plikt att konstant axla hennes mantel. Och hon är som döden. Jag vet aldrig egentligen vad hon vill. Bli en del av mig, ta över mig.
Och quod me nutriut, me destruit. - Det som när mig förstör mig, Jag dog i igår, förlorade mitt namn. I forna tider fanns det någonting som kallades heder och man skulle vara försiktig med vem man gav sitt namn. Det är som en tävlan på liv och död och allra mest död. Vi sticker svärden i varandra, snabbt, kallt och brutalt med känslan som ett frisläppt skri,. Det gäller att inte såras, men att visa sina sår. Eller egentligen är det kanske just detta, att själv vara offer. Men det är min roll, den är tillskriven mig. Jag tycker mig ha rätt till den. Och det är ett sjukt resonemang. Det är någonting destruktivt. Vad om kärleken är kniven och kniven det jag vill dö för? Jag blir bara ärligare och ärligare och jag kan inte vara mer sanning än såhär. Han är hos Gud ikväll. Jag försöker tackla ilskan och övergivenheten och sätter möbler för dörren. Ingenting ska få komma in och bryta min ensamhet. Den gör luften till kristall.
Och han är min vackraste bödel.
Går jag barfota gör jag det över glas, men jag tar även på mig sjumilakängorna och jagar Jesus. Slitna Converse och hans tecken nära hjärtat. Det betyder ingenting ännu, är mest än välkänd symbol och fortfarande är Gud bara någonting som får mig att gråta. Väcker någonting smärtande till liv, men det sägs att också detta är en längtan.
Såren blir alltid större än vad man gör dem och raringar, här visar jag ännu en sanning:
jag är ambivalensens drottning, sorgens älskarinna, men det är inte ömsesidigt längre. Börjar alltmer känna mig utnyttjad, som att jag inte hittar någonstans att vara trygg och ifred innan hon är där, knackar mig på axeln och knycker med huvudet. Ett leende. "Det är dags att följa med, Evelina."
Hon har klätt sig i så vackra kläder. Sorgen är ett skogsrå. Förtrollad av hennes masker, glömmer jag att se efter bakom ryggen, fastän jag vet att det inte är en myt. Det har blivit en plikt att konstant axla hennes mantel. Och hon är som döden. Jag vet aldrig egentligen vad hon vill. Bli en del av mig, ta över mig.
Och quod me nutriut, me destruit. - Det som när mig förstör mig, Jag dog i igår, förlorade mitt namn. I forna tider fanns det någonting som kallades heder och man skulle vara försiktig med vem man gav sitt namn. Det är som en tävlan på liv och död och allra mest död. Vi sticker svärden i varandra, snabbt, kallt och brutalt med känslan som ett frisläppt skri,. Det gäller att inte såras, men att visa sina sår. Eller egentligen är det kanske just detta, att själv vara offer. Men det är min roll, den är tillskriven mig. Jag tycker mig ha rätt till den. Och det är ett sjukt resonemang. Det är någonting destruktivt. Vad om kärleken är kniven och kniven det jag vill dö för? Jag blir bara ärligare och ärligare och jag kan inte vara mer sanning än såhär. Han är hos Gud ikväll. Jag försöker tackla ilskan och övergivenheten och sätter möbler för dörren. Ingenting ska få komma in och bryta min ensamhet. Den gör luften till kristall.
Och han är min vackraste bödel.
tisdag, maj 15, 2007
Matteus 6:23
Det finns ett val;
svart eller vitt, det berömda talesättet, men jag döper om det nu. Jag säger: Rakblad eller Jesus, och ni får tycka och tro vad ni vill. Det är sällan jag är så precis som nu.
Låt mig börja där jag en gång slutade. Jag vet att läsaren älskar med kronologin, sambandet, även om det är så lätt att gå förbi det när man passerat epoker. Låt oss börja med sorgen, låt oss vandra tillbaka:
Man vaknar och man känner inte. Kommer på sig själv med att söka både solen och mörkret i samma rörelse. Jag har alltid varit en hora för lyckan. Ibland har jag låst om mitt hjärta och glömt var nyckeln ligger gömd. Allt har varit för att skydda mig. Jag låter mig aldrig mer vara det ärliga offret, för jag har blivit för rädd för att såras. Jag bygger murar och tar på mig masker, men likväl älskar jag att visa upp min svaghet. Ett substitut för en identitet.
Det finns inte mycket att säga. Den här karusellen gör mig allt för yr och illamående för att jag ska ha ambition till något annat än att stå på mina ben. Jag skulle leva ett liv. Jag gör som jag vill. Får Mvg på mina prov och vet att jag inte räcker till. Är plötsligt idealbilden av den perfekta eleven, för oavsett hur sjuk jag har varit, har jag ändå lyckats. 18,5 i betygssnitt är något som också friska människor eftersträvar. Ibland till och med mindre.
Men vi känner igen det här. Att låta sig förföras av våren och upptäcka att naturen sakta förvandlas till en palett med allt klarare färger. Vi vet ju hur man använder dem, om vi bara tänker efter.
Att inse innebörden av sin egen egoism. Att man blivit mer tillgiven den än sin kärlek. Det värsta som kan hända, händer gång på gång.
***
Man måste möta Gud som ett barn, och jag lever som bakåt i tiden. Hejdar aldrig mitt skratt när jag låtit det komma ut, köper såpbubblor att blåsa över vänners sängöverkast och förtjusar mig ständigt över rosa.
Alla sjunger om smärta och jag är medveten om att den alltid är i mig, att min lycka är en strävan efter någonting som dövar. Men nu börjar sorgen synas igenom, får allting att spricka upp. Jag kan inte längre låtsas.
Oräkneliga är de tillfällen då jag förnekat min far och än har jag inte slutat. Han hämtade mig, tog mig med sig och jag ville bara därifrån. Frös som alltid av vinden över de öppna fälten, ville ersätta den salta doften med någonting annat. Värme, en hals för mina läppar.
Jag kom hem med enbart gråt i bagaget. En natt tog slut och när den var över visste jag vilken förlovning jag var tvungen att bryta;
den med smärtan som jag berättat för alla om.
Jag bytte pyjamas för att skyla min kropp och kröp upp bredvid mamma. Somnade inte, för hon är inte tryggheten längre. Ständigt detta behov av den älskades famn.
En liten vetskap om att nu eller aldrig och mer än någonsin. Svart eller vitt/ rakblad eller Jesus. Jag valde det som låg mig närmast. Det är snudd på olagligt att rapportera någonting ärligare än det här jag försöker förmedla. Snudd på lögn när det är så mycket uppriktighet.
Jag är en duktig flicka som försöker lära mig att klara mig själv, fylla ut tomheterna med mer än bara hans stämma, för den räcker inte. Också det starkaste jag har är sprucket, svagt. Jag vill inte att han ska tappa rösten på grund av mig. Och raring, ännu än gång är det metaforer. Även om jag alltid formulerar exakt vad jag syftar på, är det kanske svårt att skilja på när det är bokstavligt eller bara bokstäver. Det händer att jag tappar bort också mig själv, men jag ser det inte som någonting allvarligt.
De här krigsskadorna fortsätter pryda min kropp. Skitsamma att det inte är dekorativt och skitsamma att någon kan se. Det är sån här jag har blivit och det ligger en makt i att angripa sig själv. Jag både skadar och förför. Naturligtvis kommer jag att förändras, växa. Men här är jag idag.
Och alla beslut är mina egna att fatta. Ingen psykolog, präst eller ens vän kan säga åt mig att jag ska vara lycklig, att nu kommer förändringen. Det är en insikt jag måste komma till själv, möjligtvis med stöd från andra, men inte enbart tack vare dem. Detta är, vad jag hoppas, den första strimman ljus. Jag är så mycket lugnare nu, så mycket tryggare.
Det kommer en dag då allt vänder. Då jag plötsligt inte längre sjunker. Är ingen sten, är människa. Och jag står emot.
Men att läsa månadsgamla ofullständiga anteckningar är som att gräva i sår som läkt fel. Jag ska sluta upp med mina blodiga liknelser snart, ska bara bli hel först. Revan i min arm (som numera egentligen bara är en skåra) är ett monument över min ålder. Den berättar om hur det är att vara sexton-sjutton, eller vadsomhelst. Smärta är någonting så individuellt att det inte kan jämföras, mätas, nedvärderas. Sorg är sorg, och hör sen.
Det existerar inte någonting sådant som självklarhet. Jag tar inte för givet att framtiden och nuet håller varandras händer, men inte heller att de hugger av dem. Vänta utan att vänta, ha förtröstan. Det stagnerar om man inte vänder blicken mot annat för stunden. En dag i taget, och varje dag som någonting bra.
Se det såhär:
förklaringar är någonting som ni kräver med era medlidande eller oroliga blickar. Sneglande. Någonting som jag reser mig upp för, borstar bort dammet, höjer min röst och ger. Sen står ni fortfarande och rycker i min rockärm. Hulkar. Förstår inte riktigt. Tittar på mig som om det skulle vara ni som är barnet och jag som använt för svårt språk. Eller beordrar mig att ordna upp mina problem. Gör det lite lätt för er.
Ger jag er ett enkelt litet tvåstavigt ord som Lycka, måste ni alltid plocka sönder det. Bryta det i bitar för att förstå hur det är uppbyggt, vad det består av. Det gudomliga lugnet, det trankila, är inte svar nog. Det måste finnas en anledning, en orsak. Men jag vill helst inte att vi gräver i den här gravjorden mer. Jag träffar psykologen fler gånger än jag vill. Säger att nu säger vi farväl. Men för att lugna även honom ber jag om ett samtal om några veckor. Han skriver in det i sin kalender. Alltför snart.
Det här är en rörig sammanfattning. Det måste alltid bli så. Tid går för snabbt, just eftersom det inte finns. Nätterna kommer fortfarande och skövlar. Sorgen söker min hand när jag släcker lampan, men jag tar inte dess.
Jag är ingen soldat längre, långt ifrån. Utan vapen, utan någonting, naken och med en vilja att få födas. Jag är påväg hem. För första gången någonsin.
svart eller vitt, det berömda talesättet, men jag döper om det nu. Jag säger: Rakblad eller Jesus, och ni får tycka och tro vad ni vill. Det är sällan jag är så precis som nu.
Låt mig börja där jag en gång slutade. Jag vet att läsaren älskar med kronologin, sambandet, även om det är så lätt att gå förbi det när man passerat epoker. Låt oss börja med sorgen, låt oss vandra tillbaka:
Man vaknar och man känner inte. Kommer på sig själv med att söka både solen och mörkret i samma rörelse. Jag har alltid varit en hora för lyckan. Ibland har jag låst om mitt hjärta och glömt var nyckeln ligger gömd. Allt har varit för att skydda mig. Jag låter mig aldrig mer vara det ärliga offret, för jag har blivit för rädd för att såras. Jag bygger murar och tar på mig masker, men likväl älskar jag att visa upp min svaghet. Ett substitut för en identitet.
Det finns inte mycket att säga. Den här karusellen gör mig allt för yr och illamående för att jag ska ha ambition till något annat än att stå på mina ben. Jag skulle leva ett liv. Jag gör som jag vill. Får Mvg på mina prov och vet att jag inte räcker till. Är plötsligt idealbilden av den perfekta eleven, för oavsett hur sjuk jag har varit, har jag ändå lyckats. 18,5 i betygssnitt är något som också friska människor eftersträvar. Ibland till och med mindre.
Men vi känner igen det här. Att låta sig förföras av våren och upptäcka att naturen sakta förvandlas till en palett med allt klarare färger. Vi vet ju hur man använder dem, om vi bara tänker efter.
Att inse innebörden av sin egen egoism. Att man blivit mer tillgiven den än sin kärlek. Det värsta som kan hända, händer gång på gång.
***
Man måste möta Gud som ett barn, och jag lever som bakåt i tiden. Hejdar aldrig mitt skratt när jag låtit det komma ut, köper såpbubblor att blåsa över vänners sängöverkast och förtjusar mig ständigt över rosa.
Alla sjunger om smärta och jag är medveten om att den alltid är i mig, att min lycka är en strävan efter någonting som dövar. Men nu börjar sorgen synas igenom, får allting att spricka upp. Jag kan inte längre låtsas.
Oräkneliga är de tillfällen då jag förnekat min far och än har jag inte slutat. Han hämtade mig, tog mig med sig och jag ville bara därifrån. Frös som alltid av vinden över de öppna fälten, ville ersätta den salta doften med någonting annat. Värme, en hals för mina läppar.
Jag kom hem med enbart gråt i bagaget. En natt tog slut och när den var över visste jag vilken förlovning jag var tvungen att bryta;
den med smärtan som jag berättat för alla om.
Jag bytte pyjamas för att skyla min kropp och kröp upp bredvid mamma. Somnade inte, för hon är inte tryggheten längre. Ständigt detta behov av den älskades famn.
En liten vetskap om att nu eller aldrig och mer än någonsin. Svart eller vitt/ rakblad eller Jesus. Jag valde det som låg mig närmast. Det är snudd på olagligt att rapportera någonting ärligare än det här jag försöker förmedla. Snudd på lögn när det är så mycket uppriktighet.
Jag är en duktig flicka som försöker lära mig att klara mig själv, fylla ut tomheterna med mer än bara hans stämma, för den räcker inte. Också det starkaste jag har är sprucket, svagt. Jag vill inte att han ska tappa rösten på grund av mig. Och raring, ännu än gång är det metaforer. Även om jag alltid formulerar exakt vad jag syftar på, är det kanske svårt att skilja på när det är bokstavligt eller bara bokstäver. Det händer att jag tappar bort också mig själv, men jag ser det inte som någonting allvarligt.
De här krigsskadorna fortsätter pryda min kropp. Skitsamma att det inte är dekorativt och skitsamma att någon kan se. Det är sån här jag har blivit och det ligger en makt i att angripa sig själv. Jag både skadar och förför. Naturligtvis kommer jag att förändras, växa. Men här är jag idag.
Och alla beslut är mina egna att fatta. Ingen psykolog, präst eller ens vän kan säga åt mig att jag ska vara lycklig, att nu kommer förändringen. Det är en insikt jag måste komma till själv, möjligtvis med stöd från andra, men inte enbart tack vare dem. Detta är, vad jag hoppas, den första strimman ljus. Jag är så mycket lugnare nu, så mycket tryggare.
Det kommer en dag då allt vänder. Då jag plötsligt inte längre sjunker. Är ingen sten, är människa. Och jag står emot.
Men att läsa månadsgamla ofullständiga anteckningar är som att gräva i sår som läkt fel. Jag ska sluta upp med mina blodiga liknelser snart, ska bara bli hel först. Revan i min arm (som numera egentligen bara är en skåra) är ett monument över min ålder. Den berättar om hur det är att vara sexton-sjutton, eller vadsomhelst. Smärta är någonting så individuellt att det inte kan jämföras, mätas, nedvärderas. Sorg är sorg, och hör sen.
Det existerar inte någonting sådant som självklarhet. Jag tar inte för givet att framtiden och nuet håller varandras händer, men inte heller att de hugger av dem. Vänta utan att vänta, ha förtröstan. Det stagnerar om man inte vänder blicken mot annat för stunden. En dag i taget, och varje dag som någonting bra.
Se det såhär:
förklaringar är någonting som ni kräver med era medlidande eller oroliga blickar. Sneglande. Någonting som jag reser mig upp för, borstar bort dammet, höjer min röst och ger. Sen står ni fortfarande och rycker i min rockärm. Hulkar. Förstår inte riktigt. Tittar på mig som om det skulle vara ni som är barnet och jag som använt för svårt språk. Eller beordrar mig att ordna upp mina problem. Gör det lite lätt för er.
Ger jag er ett enkelt litet tvåstavigt ord som Lycka, måste ni alltid plocka sönder det. Bryta det i bitar för att förstå hur det är uppbyggt, vad det består av. Det gudomliga lugnet, det trankila, är inte svar nog. Det måste finnas en anledning, en orsak. Men jag vill helst inte att vi gräver i den här gravjorden mer. Jag träffar psykologen fler gånger än jag vill. Säger att nu säger vi farväl. Men för att lugna även honom ber jag om ett samtal om några veckor. Han skriver in det i sin kalender. Alltför snart.
Det här är en rörig sammanfattning. Det måste alltid bli så. Tid går för snabbt, just eftersom det inte finns. Nätterna kommer fortfarande och skövlar. Sorgen söker min hand när jag släcker lampan, men jag tar inte dess.
Jag är ingen soldat längre, långt ifrån. Utan vapen, utan någonting, naken och med en vilja att få födas. Jag är påväg hem. För första gången någonsin.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)