En fågelbur i Nagasaki

Fågel Fenix fångad i bur, omgiven av aska. Jag använder konstant bilder som liknar varandra, kanske för att befästa dem, kanske identitetssökandet återigen.Jag vet inte. Jag vet egentligen ingenting, och det vet jag att ni vet. Dagarna nu är ett hål i tiden, en klippskreva jag kliver in i, men ibland är det också just den plats där vargarna väljer att husera. Det förvånar mig naturligtvis inte. Det förvånar mig naturligtvis inte alls. Väggarna tränger sig närmre, jag får varken rum eller ro att skriva, men jag gör det ändå. Fattar inga pennor, fingrarna faller apatiskt ner mot tangentbordet och söker orden igen. Jag finner dem inte för mer än sånt här. Och fortfarande ingen rapport. Fortfarande har jag inte berättat om självmordssommaren, att det här året på ett sätt ändå blev sextonhundrasjuttiosju, den där majdagen då han gick ifrån mig. Men det är svårt att definiera när metaforerna kan tolkas på flera sätt. Svårt att ge bilder när de föreställer mer än ett ting, eller när det är nästintill omöjligt att se vad de föreställer. Antar att det innebär en enorm frihet, att jag är tillåten att använda samma perifras om och om igen, men med olika syftningar. Samtidigt stör det mig. Jag vill ha en fast karaktär, en oföränderlig ikon.

Näckrosdammen tillhör mig om nätterna, om så bara i tanken rör jag mig dit ner och doppar fötterna i vattnet. Det är det närmaste jag kommer mina sagotjärnar, och just nu det närmaste jag kommer sagor överhuvudtaget. Det finns ingen prins med gyllene hår och vit springare, finns ingen Peter Pan, ingen Honungspojke, ingen Spindelman, ingen Uriel. Alla de rollerna har han frånsagt sig, och ändå vill han på något sätt fortsätta att vara min räddare. Mina silverbojor skaver kring handlederna, jag lever dagligen med smärtan och därför har den bedövat mig. Ibland är det mer intensivt. Ibland märker jag fortfarande av att jag har ont. Annat vore väl märkligt. Jag har gått igenom ett krig och det har varat nästan hela mitt liv. Allt innan honom var upptakten, sen bröt det ut. Men ingenting är enbart hans fel. It takes two to tango, you know. Jag borde inte säga det, men han har kysst min ryggrad och han minns fortfarande mina akilleshälar. Vissa saker går inte att förtränga, eller så har han helt enkelt inte velat. Om han skulle vilja hitta tillbaka till mig måste jag först hitta tillbaka till Neverland, för vill han vara hos mig måste jag vara lycklig.

Det är aldrig rätt tillfälle att svämma över, och han tycks tycka att jag väljer de sämsta. Vi är en hemlighet och vi blev det för tidigt, men det är ingenting att göra åt annat än att försöka agera efter situationen. Försöka, detta underbara ord som ursäktar det mesta. Jag försöker, men jag kan inte hjälpa att jag misslyckas ibland. Så lätt att säga och genast bli rentvådd från skuld. Det är åtminstone så det borde vara. Visst lyckas jag ibland. Det kommer tillfällen då jag faktiskt inte går sönder, men jag måste nog erkänna för mig själv att jag aldrig står ut när det stormar som värst. Då försöker jag alltid ta mig in igen, knackar på hans ytterdörr, bankar, slår när han inte kommer för att öppna. När han inte klarar av att släppa in mig dyblöt. Jag skriver inte tillräckligt målande för att vara tillåten att skriva, men jag har ändå ett behov av att göra det. Ett behov som kräver något mer än låsta dagbokspärmar. Jag hoppas han förlåter mig för det. Han är fortfarande för sårad för att dra ut i några krig, och jag förstår det, men jag är för sårad för att kunna hantera hans vapenvägran och jag önskar att han kan förstå det han också. Mina ärr har inte bleknat tillräckligt mycket för att jag ska kunna slåss ensam, inte egentligen, men det måste jag göra om jag vill att någonting ska finnas kvar av oss. Så tills vidare får jag stå ut med tvåfrontsstrider, hur mycket det än tär på mig. Det finns alltid mer att förlora, men jag vet också hur mycket jag har att vinna.

Fågel Fenix fängslad, och jag vill komma ut mellan guldgallren, men jag vill inte tappa mina fjädrar, inte ännu en gång. Jag är fångad för att jag ska kunna flyga. Jag måste härda ut. Utan fjäderdräkt har jag ingen möjlighet att bli fri, bli en albatross, påfågel, någonting som skimrar. Någonting som känns. Allra helst: mig själv.

Hiroshima eller Jag älskar dig

Han säger att hösten har kommit, och det kommer som ett sorgbesked. Jag har hunnit hata honom och vi har inte hittat tillbaka till varandra. Så mycket som händer, och så lite ork att rapportera från mina fronter. Jag har alltid röksmak i munnen och den här gången är det inte bränder det handlar om, inte i någon form. Det är min egen handling. Jag har ingen vardag, men heller inget glitter. Hur dagen blir förbrukad när det blir kväll och jag suttit ensam i timmar med bara artificiellt sällskap. Hur han fortfarande sover hos mig ibland och hur det gör mig lugn, men panikdrabbad av att han måste gå ifrån mig. Vi är varandras hemlighet, även om jag mer är hans än han min.

Detta att jag inte har något hjärta, bara ett stort, svart hål efter atombomben och hur du inte vågar närma dig det eftersom du vet att du kommer sugas in och bli en stjärna igen, bli en galax, hela min världsbild. Det tar så lång tid att bryta vanor, våga vandra nya stigar, och jag vet att du var tvungen, men är du tvungen till det nu? Varför inte bara kasta hjärtat över hindret och de var det hamnar? Men du är skrämd nu, du har fått blodad tand och bränt barn skyr elden. Bara brända barn som hon och jag sitter kvar i askan och väntar på att antändas ännu en gång.

Det skulle kunna vara enkelt som det är nu, om det inte vore för att jag saknar när sommarnätterna var promenader ner till havet nära ditt hus, sommardagarna dagar i solen i din trädgård. Jag saknar att vara en stolthet och inte en hemlighet. Nuet är kravlöst för oss båda, men ändå kräver det att jag håller mig i skinnet, låter bli att kväva dig. Ger du mig för mycket, ger du mig några löften alls, bygger jag luftslott av dem, och stormen kommer ta dem. Ännu en gång. Och vi ska aldrig mer tala om kärlek.

vivere militare est

Tomma svarta pappersark vart blicken än når. Jag har en inrökt lägenhet och ett hål i mitt hjärta. Det matchar hålet i mitt huvud där andarna slipper in. Mitt hjärta är av sot och sår och det som en gång var slipade diamanter däri har blivit för vasst, har haft sönder mig och sedan förvandlats till kol. Ingen vet om det finns en framtid och ifall jag måste vara ensam. Jag står inte ut med att vara ensam. Jag står inte ut med att inte stå ut. I solskenet och han kysser mig trots att vi inte är tillsammans, men han kysser mig inte av tvång. Han håller om mig och tar mina händer och jag tyr mig till honom som alltid. Jag är det övergivna djuret igen och han har varit min grundtrygghet, den som man måste ha i sig själv om man inte ska förstöra allting. Och jag förstörde allting. Jag fick honom att gå, välja en plats i solen framför att vältra sig i mörkret med mig. Jag förstår honom och jag vet att jag måste lära mig att använda de ben jag faktiskt har istället för att hålla mig fast vid andras vingar. Jag måste det här. Jag valde det inte, men jag måste. Hade jag fått välja hade jag inte valt någonting, troligtvis inte ens att försöka mig på ett liv. Hösten är min förhoppning. Om det är augusti, september eller oktobersol vet jag inte. Och jag vet inte om han kommer vilja finnas där. Han vet inte heller. Han vill att jag hoppas, för har jag hoppet kommer jag försöka springa, gå eller krypa. Jag kommer ta mig framåt. Har jag det inte har jag Hades och samma trampade jord.

Jag skickade iväg mina ord neråt landet, jag trodde att en plats skulle bli given mig, att jag skulle få en tillhörighet av språket. Jag fick det inte. Jag fick ett brev som sa nej och jag fick ingen förklaring. Nu vet jag ingenting och det kan ta sönder mig. Först var han allt jag visste, sedan skrivandet, vad kommer härnäst? Det måste vara mitt liv, men det kräver en kamp och jag är trött på strider. Jag vill välja mina strider och jag vill att det ska handla om att välja bort dem, att jag ska kunna vara stark nog att göra det. Men detta mitt vivere militare est börjar gå mig på nerverna. Jag klarar det inte. Jag måste koppla bort alla mina tankar, all min oro, allt hot mot mig själv. Det är ironiskt att mitt psyke fungerar exakt som min kropp, att det stöter bort sig själv. Jag är självutplåning personifierad på alla plan utom de positiva.
Jag vill inte skriva här för jag sublimerar inte längre, jag gör ingen konst av mitt liv, spyr bara galla. Mitt hår är blått som sorg och jag planerar att göra något åt det, men inte än. Inte förrän jag kysst mörkret adjö, åtminstone för en stund.

Ebenholtshjärtat

Detta eviga Sorgmodets träsk börjar gå mig på nerverna. Jag är som täckt av osynliga angripare, kan inte skaka av mig känslan av obehag. Var glänta är ett snår och jag går vilse i växande inre labyrinter. Allt som räknas är vitt siden täckt av blod. Kan inte rå för, kan inte rå bot, inte stilla mitt lidande eller min längtan. Min hy är vit som snö, men mitt hjärta och blod svart som ebenholts. Sagorna blir min ljuva bittra död; jag har dem som krav för att vilja leva.

Himlen kan vänta, men inte Hades. Hades gör ständigt anspråk på den eller vem det vill åt. Jag är alltid i farozonen. Vet inte varför, men vet att det är så. Vill gärna sjunka ned på mossan i skogen och låta mig berusas av grönskan. Istället betongväggar och laminatgolv. Språklig ångest. Intet nytt under solförmörkelsen. Det förvånar mig egentligen att jag ens får för mig att skriva. Det finns ingenting värt att förtälja. Trött på att ständigt vara havande med sorgen. Trött på det mesta.

Vi har redan talat om Törnrosasömnen, men än har inte hundra år passerat, jag måste fortsätta slumra. Oavsett aprilsol tror jag aldrig våren kommer. Står upp till knäna i gyttja, sekunden efter över magen, brösten, axlarna, upp till halsen. Sväljer Midgårdsormar när de letar fel på mig, finner som vanligt ingenting. Min sjukdom vet att ta på sig osynlighetsmanteln. Jag tror att jag har rovdjuren inspärrade, torde veta att inga galler någonsin är nog och att de lätt kan kalla till sig sina gelikar. De höjer sina gula blickar mot månen och skär sönder tystnaden. Just när jag trodde mig ha situationen under kontroll, just när jag trodde mig vara säker. Ibland istället jag som i vemod och förtvivlan ylar mot månen. Det krävs ett utlopp, avlopp. Människan är inte konstruerad på ett sådant sätt att hon kan förbränna all sin sorg. Det är fruktansvärt, men sant.

Svårt att älska någon som bär rustning. Naturligtvis. Ibland är han förstående och ibland är han det inte. Själv skör som snäckskal får han inte ens visa någonting av hur han känner. Men det ska ju inte handla om honom här. Inte längre. Någonsorts lobotomi måste ske, jag måste avskärma de olika aspekterna av min tillvaro, för att kunna vara i någonting som är jag själv. Det är svårt, det där. Betydligt enklare att definiera sitt jag genom andra, inte sant? I vart fall är det så för det här jaget. Det här jaget som aldrig riktigt kan hålla käften och ständigt orerar i spyor om sig själv. Jag hatar mig, men jag älskar att hata mig. Vårdar mitt självförakt och mitt människoförakt med mer glöd än för någonting annat. Det är sorg, men sant. Allt är sorg. Allt sant är sorg, finns ingen sanning som inte är en giftpil rakt in i min vänstra skuldra.

Jag ger råd på avstånd i krig jag inte deltar i och jag vet inte om de överhuvdtaget kommer lystras till och efterföljas, men när allt är över kommer hon kanske till mig på knä, hon kanske kysser mina fötter. Hon kanske kysser mina kinder och säger att jag hade rätt. Vi dyrkar varandra som Gudinnor och vågar inte vara krossade inför någon annan än varandra. Jag är ledsen att jag tappat greppet om allting. Vill säga förlåt, men klarar det inte. Jag klarar ingenting. Bara drömmarna om djupa tjärnar, vita slott och gömda skatter.

Den vita valen

I leksakskrigen står jag som segrare, enväldig härskare, men vid minsta strid med orden har jag svansen mellan benen. Jag vill hitta en fungerande relation med språket, men det tar plötsligt emot att öppna upp sig. Trodde inte min bröstkorg blivit så ointaglig, så intakt. Antar att min pansar består, eller att jag måste bida tiden, men det känns som att allt för mycket blod runnit under broarna. Jag är inte där jag ville vara, men jag är närmare nu än någonsin, samtidigt som distansen ökar konstant.

Vad är det jag saknar? Gyllene ringar? Skratt och visioner om barnagråt? Egentligen har jag inte svikit vad jag trott på, men mitt psyke svek min kropp. Jag lever inte som jag lär. För tillfället är jag försvunnen i dimman, jag hittar inte hennes hand och om jag gör det kan jag inte känna av någon värme. Hon halsar fostervatten som ett serum och jag kan inte låta bli att gråta när jag försöker ta mig upp mot rälsen igen. Ibland är även jag barnet i hennes livmoder. En inventerad evolution, embryoutveckling. Jag vecklas tillbaka, är en origamisvala som viks ut igen, förlorar konturer och slätas ut till skrynklat papper. Lättast att söka henne när jag förtvivlar, men ibland gör det för ont. Att ersätta ett beroende med ett annat beroende, ett lidande med ett annat lidande. Hon fortsätter kalla mig Lillasyster och vi talar om aprilsolen. Utanför ler våren och jag vet inte om det är av medlidande eller i hån.

Om ni undrar om Pärleporten är den låst och övervuxen. Likaså med Neverland. Jag har en skyddande hinna omkring mig, men är livrädd för att födas ur den. Någon dag ska alla skinn ömsas och det är inte svårt att räkna ut att jag räds det varje dag. Vi talar sällan om Gud och lika sällan om krig. Det kanske borde vara en lättnad, men en gång fanns det ingenting annat att tala om. Jag lovade min soldat att aldrig sluta, men när jag kysser min älskade godnatt och godmorgon är de ämnena tabu. Vi måste leva på våra villkor, och våra villkor är nuet och bara nuet, jag kapitulerar för hans carpe diem och det gör att ha ibland kan gå med på min framtid.

Drar mig för att rapportera när jag inte har förmågan att sätta det svarta mot det vita. Är vaken sent igen, men det finns inte samma magi i sömnlösheten. Jag har aldrig tillräckligt med ord för att de ska kunna lysa upp natten. Stjärnorna och drömfångaren hänger kvar i taket i mitt flickrum och väggarna viskar fortfarande om allt som hänt. Vänner och familj väntar mig med öppna armar, men väl anländ håller jag mig reserverad. Jagar inte lika desperat för att knyta presens till förflutet. Nålarna går varma i mina händer, men jag sticker dem inte i mig själv längre. Regnet om nätterna känns som ett förlorat sådant, vid uppehåll sjunger fåglarna, men här finns inga näktergalar. Jag är på jakt efter prinsessor och prinsar, Honungspojken håller sig nära trots den fysiska Atlanten och det är han som försöker andas mig i örat över alla milen, jag som ska besvara smekningarna.

Revbenen blir plötsligt värjor. Den mörka fanan hissas och jag får svårt att andas. Det är mer sällan det händer nu, stormarna är färre, havet mer stillsamt, men jag har fortfarande för fullt upp med att hålla skeppet upprätt för att kunna segla mot mina mål. Jag kanske måste tillbaka in i smärtan för att minnas hur man tar sig därifrån, hitta kartan till Skattkammarön igen. Har ännu inga eldar som klarar att brinna tillräckligt starkt för att mota bort vilddjuren. Menageriet är begränsat, flockmedlemmarna har minskat i antal, men oavsett hur många gyllene galler jag kan räkna, skrämmer de mig ständigt. Jag har lärt mig att aldrig mer ta för givet.

Inuti mig en enorm öken. Jag har sand i mina ögon och över alla mina papper. Jag borstar bort, men den blåser över dem igen. Skrivkrampen är förlamande och jag som alltid avfärdat den, jag som alltid sagt att den sortens epidemi är imaginär. Hur beväpnar man sig när bläckhornet vägrar fyllas? Jag frågar, men bryr mig inte om de svar jag får.

Vill undvika att skriva om kärlek samtidigt som jag vill brista ut i lovsånger om hans öronsnibbars mjukhet mellan mina tänder. Han kommer tillbaka, april kommer, solen kommer. Mörkret i dess följe. Milda kvällar får mig att tänka att nuet ändå kan vara vackert, att varandet kan återfå den tillfredsställelse det emellanåt har haft, men istället finner jag mig i en situation då jag inte ens vill längre. Ingentinget slår ut allt annat. Jag faller i dvala mer än jag förstår, den blir till ett fysiskt tillstånd och bara när jag flyr kan jag emellanåt finna frid, aldrig konstant, alltid utan garanti.

Kaos visar aldrig någon någon nåd. Snör bara kängorna hårdare, härdar stålhättorna över öppna eldar tills de glöder. Jag står rådlös, harmlös, orkeslös. Främst av allt ordlös. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig. Går man vilse ska man stanna där man är. Så jag stannar. Dimman ligger tät som en filt kring mina axlar, visar inte minsta tecken på att skingras.

Soldaten håller kanske stånd på sitt håll, men tar alltmer avstånd och själv har jag fortfarande inte besvarat några brev. Hon vet ju hur vargarna vägrar tyglas och hur svårt jag har för det. Jag ställer fram sadel och seldon om kvällen, men oavsett från vilket håll jag försöker bestiga dem, kastar de av mig, sparkar bakut. Svarta vargar, vita vargar, silvervargar. Jag bär öknen i mitt skratt, hostar sand. Du kan beundra mina bilder, men om du visste vem jag var skulle du inte längre le. Du lägger handen mot din hals för att uppleva hur den täcks av blod. Älvan som tömt dig är närvarande, landar kokett i min hand och trippar runt med sylvassa klackar, lämnar fotspår i mitt kött. Var gång du vänder huvudet kommer sorgen att vända det tillbaka, tvinga dina läppar mot sina. Svårare än så är det kanske inte.

yami yori mo kowai no wa kodoku

Måste våga dokumentera vardagen för att kunna ta mig in i fantasin igen. Sanningen är en jävligt bitter form av sperma. Svart som synden, som aktivt kol, fruktansvärd som mina självmordssomrar. Du ville inte veta av mig då men det fick jag inte riktigt veta. Nu är långa morgnar med dagar som spårvagnsräls. Vaknar och känner att det finns så många vägar jag kan ta, men väljer ingen alls. Stannar kvar som om det inte var värt att rikta sig mot någon destination, som om det dög gott att stanna kvar där jag är. Det gör det inte. Stannar jag där jag är blir jag kvar för alltid eller för stunden. Vad jag än gör måste jag förhindra stagnation, förstening. Jag kommer sluta som staty om jag inte slutar stå stilla. Och det är så lätt att fortsätta skjuta lyckan framför sig, göra morgondagen till frälsare när ingen annan finns att finna. Men fortfarande är enda dagen idag. Mitt liv är inte min revolution, som jag så gärna ville påstå. Långt långt ifrån.

Kvällspromenader jag sällan tar erbjuder en mild köld som jag inte kan låta bli att falla för. Lyssnar på musik och får bilder av clowner och glittriga trapetser. Önskar de kunde komma lite närmre så jag kunde röra dem. Gripa tag och svinga mig iväg, ut över stupet, sätta fötterna i marken på andra sidan helvetesgapet. Önska kostar ingenting men allting har sitt pris. Strör silverglitter över rummet. Allting har åtminstone inte förlorat sin innebörd. Låter mig gärna luras att förändringar ska komma, försöker fila på framtidsvisionen & nuet. Slutar med nedslipade naglar, uppfläkt hud. Jag är alltid Ikaros. För nära solen såfort mina drömmar äntligen bär mig. Vingarna av vax smälter oftast redan i hans händer och visst; endast hans kyssar längs min ryggrad gör mig lugn, men oftast hjälper inte ens de.

Överlevnadsstrategierna har onekligen blivit färre på sista tiden. Spelar hellre död än fäktar illa eller flyr. Huvudet i sanden som min vanligaste kroppsställning. Systrarna som talar mitt språk skriver sina smärtor och sår, men ingenting når riktigt in. Jag hatar min pansar innerligt och visst vore det väl tid att ömsa den nu kan man tycka. Den sortens förändring kräver dock engagemang; en egenskap som jag saknar. Det kan inte vara det här som är verkligheten. I verkligheten är vi alla prinsessor med silverkronor. Jag har en onyx i min, du en rubin röd som mitt hjärta i din. Mitt hår luktar alltid av rökelse, men i verkligheten ska inte mina kinder vara täckta av tårar. Inuti bara blomstrande ängar, dansande älvor.

Vill riva himlen i bitar, stöta den till pulver att inhalera. Få något i mig som faktiskt känns. Vill väl inte blod mot vitt kakel, men det ligger närmast. Håller andan, dyker under ytan. Ser undervattensväxter slingra sig till flätor i ditt hår. Du är så vacker och du är så fjärran. Jag önskar jag var hos dig, önskar jag kunde hindra dina vattenbleka handleder för evigt från att ta skada. Känner fortfarande ryckningar från krampen ta över mina händer, hålla mig ifrån att skriva dina brev. Det finns så många nätter som aldrig hinner få en adressat. De flesta mardrömmer jag mig igenom, men du ska veta att jag saknar dig, du ska veta att jag saknar dig. Månljuset som en evig teaterscen som vi kunde erövra gång på gång. En burk av regnbågsfärgat glas står på skrivbordet, locket avskruvat. Den skulle rymma solljus och gjorde det en gång, men nu är den sedan länge tom. Jag har hål i håven som används till att fånga det, pixies, fjärilar och eldflugor i. Tappat trollspöt och spillt ut allt fairydust. Det är verkligen som att händerna inte vill att jag ska skriva, som om de gör allt för att hindra mig från att sträcka mig efter språket.

Spänn upp dygnen som en målarduk åt mig. Jag behöver det badly. Glöm heller inte att sätta penseln i min hand, för jag har glömt allt om hur man gör. Vrid om nyckeln i min ryggrad så ballerinan kan dansa igen. Lika vackert som aldrig förr.

Bifrost

Vistas så sällan med orden att de jag vill veta av har kommit att sky mig. De som kommer i närheten är sådana som spelar Månskenssonaten med knivar. Märkligt nog var kärlek inte svaret på gåtan, den kunde inte bota allt utom kroppen. Hur mycket ni än sliter och drar i mig kan ni inte flytta foten från där den är belägen; över kanten. Även om förmiddagarna ligger solen på som mjukt strålkastarljus dit jag går och dit jag inte går. Önskar mig en burk av färgat glas att fylla med sol att bära med mig. Önskar att jag kunde få fatt i fållen på den ljusa sommarklänning som poesin är iklädd året om. Önskar jag fick se hennes leende igen.

Vilddjuren tycks vildare och vildare. Har ingenting jag kan slänga åt dem för att stilla deras hunger, så jag låter dem hållas. Låter dem riva tills det rinner blod ur munnen på mig. Försöker le till trots, men det blir ett skräckinjagande grin. Jag letar överallt längs husväggarna för att hitta en magisk port, söker igenom mina fickor gång på gång, men hittar ingen krita att öppna en egen med. Kommer hem med händer och knän smutsiga av jord, ansiktet av besvikelse. Sagovärlden skjuter mig längre och längre ifrån sig. Min kjol trasas sönder, rosetterna rivs av och jag tas gång på gång ifrån mig min krona. Jag vet inte varför jag är olycklig. Vet inte varför det måste vara såhär. Vet inte varför jag inte bara kan ta din hand och vandra över regnbågen tillsammans med dig. Dra stråken över din underarm och ge mig någonting som kompar den här oroskänslan. Jag känner för att dekorera bröstkorgen med pärlor och låta dem skava sönder den istället för att intigheten gör det. Det måste verkligen vara svårt att älska min rastlösa själ, men Honungspojken gör det gång på gång. Trots vinglasskärvor, trots damm, trots hunger & ovilja, trots törst & mörker. Trots att jag är den jag är.

Har undvikit att svara på breven sedan jag vet inte när. Klarar inte av varesig gliter eller sorg. Klarar att ligga stilla. Mer blod än vatten rinner under broarna och tankarna luktar simhall, vardag, övergångsställen. Allt jag önskar att jag hade. Ingentinget och tomheten har ersatt allt som fanns inuti mig, allt utom burarna och odjuren, vill säga. Det jag tar i mina händer förvandlas till jord & mull, avföring, jag är en inverterad Midas, en Gud som gång efter annan måste förkasta sin skapelse. Det duger inte. Det duger inte. Inte ens som mat åt vargarna. Hur bryter man ytspänningen? Vem bär nyckeln till mysteriet? Jag orkar inte leta, så bara ta min hand och visa mig vägen, led mig över regnbågen.