syndafallet

Life taught me to die

Tillbaka samma jävla 26 mil. Jag kliver av bussen och jag svär att jag kan höra honom ropa mitt namn när jag försöker samla ihop mig själv efter atthasamlat ihop mina tillhörigheter. Han skriver Välkommen hem och jag tänker att det inte gälls, det gills inte, för han är inte där och tar mig i sin famn. Han är inte där och han kommer inte vara det. Hela vägen till bussen som ska ta mig till mitt lilla slott gråter jag. Tusen kilo packning och jag hade likagärna kunnat springa barfota och leta efter honom i hela staden. Istället skickar jag en bild fastänjag inte får och på bilden är jag liten i höstkläder, gråtande under min rosa lilla hallonmössa.

Vänner som sliter och drar i mig och jag som drar mig undan. Hur de säger att jag får komma tillbaka och stanna lite längre när jag mår lite bättre. Jag glömde dagboken i Göteborg och jag skrev inte i hans lilla bok med hjärtan. Jag undvek att ge anledningar till varför jag inte sov om nätterna. Jag saknade honom något så förfärligt.

Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll. Jag väntar fortfarande på att plötsligt överraskas, att han möter mig när jag kommer hem, men han har lämnat tillbaka sin nyckel. Att han står utanför min dörr, väntar på tåget från terapin, knackar på min fönsterruta. Att han plötsligt bara står där, säger
nu är jag här

och att han aldrig någonsin går igen.














Du lovade mig ett lyckligt slut.
Och jag vet att jag själv kastade bort det.

And I'm in Lund again and nothing's fixed that ever was broken

Vargarna är efter mig och felhörningen i refrängen jagar mig. Fråga krigarna i väst, var de gömde sina byten, se om nån av dem kom undan, de kanske lever av dem ännu och jag lever på min sparlåga, mitt undangömda krigsbyte jag inte visste att jag hade, urkraften som innebor var människa. Men all of a sudden all of a sudden should have seen this coming, börjar jag ta slut. Kroppen sparkar bakut åt sina egna behov. Jag glömmer äta och när jag kommer på att jag måste göra det, att jag har primärbehoven, får jag nästan inte ner någonting. Jag vill spy upp det jag just tvingat i mig. Inte för svällkroppen, inte för svältkroppen, helt enkelt en fysisk impuls. Lancelot säger att jag ser annorlunda ut och allt jag kan tänka är att jag kanske är mer utmärglad, mer en skugga av mig själv, den jag varit , den han älskat. Och jag kryssar DBT-färdigheter och får beröm som rinner av mig direkt utan att ta med sig någon av min smuts.

Faktum kvarstår: jag har alltid varit ett levande mirakel.
Att jag ens blev ett embryo är ett undantagsfall, min kropp har ett immunförsvar som förintar sig själv och jag har aktivt försökt att göra det. Jag har svalt hundratals tabletter, varit död i två dygn, återuppstått på den tredje, precis som Jesus, precis som Jesus.
Faktum kvarstår: jag vet inte hur mycket mer av det här jag klarar av.
Dagarna avrivna kalenderblad, blir kalendermånad sen han gick ifrån, blir större och större tomhet. Är inkallad i tusen krig samtidigt och mitt klingande jungfruskratt är ett eko jag inte längre hör. Min största rädsla är att vara Shiva förgöraren. Min största rädsla är att vara en förstörelsemaskin. Min största rädsla är att vara Horan och inte Madonnan eller ens mellantinget. Min största rädsla har alltid varit att aldrig någonsin bli lycklig och om och om igen har jag sett den porten stängas framför mig. Jag är fullt medveten om att för varje beslut och val en människa fattas föds en ny himmel, men har jag den inte inom räckhåll, eller om jag bara kan se stormen och åskmolnen och inte solen bakomdem har jag förnuft och känsla i konflikt och ingen visshet som kan trösta mig. Är bara maktlös inför sanningen, nuet och tålamodet en dygd men mest ett ok över mina axlar, mest den största förbannelse jag någonsin fallit under och det är jag själv som kastat den.
Imorgon reser jag söderut igen. Jag har inte mycket kvar att hämta där. Min handfull vänner sprids allt mer för vinden och jag jagar inte någonting från det förflutna längre. Mitt liv min saga men jag har vardagssysslor upp i halsen. Jag flydde den staden för att följa mina drömmar och alla mina drömmar finns fortfarande kvar här. Inga höstlöv eller fotografier. Ingen konst och bara lidande. Bara Mikael Wiehes Kärleken Vet och fler och fler melodier som sliter mig mellan hopp och förtvivlan. Låt mig sova i hundra eller tusen år. Låt giftet ge den verkan jag behöver. Låt mig vakna av den sanna kärlekens kyss. Every day I love you more and more. Det är bara Moulin Rouge och Ewan McGregor som skriker och fulgråter och mitt ansikte är förvridet och jag är inte hans prinsessa. Jag är inte det enda jag någonsin velat vara. Låt mig sova, i hundra år eller tusen. Låt mig vakna av hans kyss,hans leende. Låt mig vakna när jag får besvara den, dra honom tätt intill mig, fingrarna i hans hår. Låt mig vakna när han låter oss leva lyckliga i alla våra dagar.



I live life from dream to dream
and drab the day
when dreaming ends.

Narren

Att veta att vargarna är mina egna, att jag matat och fött upp dem till vad de har blivit. Mitt hår är ett spektra av färger och mina naglar är långa, svarta, vässade. Alla vapen som finns är mina att ta till. Förlåtelse är en dygd, förlåtelse är en dygd, förlåtelse är en dygd, men så är också tålamod. Tappar bort mig i språk och bläddrar genom boken av kärleksbrev till Lancelot. Jag skriver nya. Jag skriver rapporter från mitt hjärta, jag skriker ut dem till tomheten och tystnaden. Jag slåss med mina egna systrar. Jag är Narren i tarotkortleken. Jag kan skillnaderna på svart och vitt nu, jag vet att mellan dem sträcker sig Bifrost, den oändliga regnbågen.
All tid är vapen jag måste hitta motvärn emot. All tid är revolvern som riktas mot min tinning eller letar sig in som en kuk mellan mina läppar. Den hör inte hemma där. Inte längre. Jag vill inte vara bomärkt av varesig Hades eller Gud, vill inte vara någons. Jag vill tillhöra mig själv och dig, ingen annan. Hades har aldrig förståt vad han har rätt att göra anspråk på och vad som inte tillhör eller inte längre tillhör honom. Jag vet allt om Hades. Vi kan kalla honom för min far eller en av alla mina älskare. Vi kan bli metaforiska och fiktionella igen. Jag har aldrig haft många älskare, inte heller många älskade. Jag har älskat stort och många och det finns en kärlek så stor att man inte överlever den om den inte varar för alltid och det finns en kärlek så stor att man inte överlever den alls och jag har haft bådadera. Det är allt jag någonsin haft. Dina ögon som pariserhjul, älskling, irisarna roterande så fort att jag aldrig kunnat fastställa dess färg, eller kanske har de varit som den ring jag hade som barn som skulle kunna avläsa min sinnesstämning och ge mig beviset på den i dess färg. Jag har också skrikit åt havet att ta mig. Jag har druckit ur Styx så många gånger att mitt blod är förgiftat nu. Jag har dött många dödar, men ingen är som den här. Fågel Fenix, you say och visst är det sant. Visst är det sådan jag är och alltid kommer att vara. Jag är lilla lilla äckellarven och jag ska bli en fjäril, men du kan inte förändra någots sanna natur. Olyckssyster som talar om zebraflickorna och hur hon aldrig ett sig som en och zebran är ett randigt djur ränderna går aldrig ur, men ärr bleknar av solen, av åren. Du kan och du kan inte förvandla vatten till vin. Du kan lära en människa med starka känslor att hantera dem, men du kan inte ta ifrån henne hennes känslor. Och minns att det finns ingen richterskala, ingen termometer för lidandet. Smärtgränsen är individuell och relativ. Att klara av allt och sedan inget är inte ett oförutsägbart beteende, det är fullt naturligt. Ambivalensen väljer sina vänner väl och jag har alltid stått som en av hennes närmaste. Amat et odit. Fan ta dig Catullus, för du ger dig aldrig av. Minns ni att det är mina ord? Minns jag? Nej, du kan gå nu, du kan ge dig av för alltid. Jag tänker ägna resten av mitt liv till kärlek, men det betyder inte att jag inte kan hysa två motstridiga känslor samtidigt, så tills dess, lite Darling River:

Jag är barfota, min klänning är för tunn för årstiden och volangerna har för länge sedan förvandlats till grågula trasor. Natten, sanden, insekterna, vågorna och vildhundaarna som rör sig oberäkneligt i mörkret omkring mig. Jag är rädd att hundarna ska känna stanken från mitt underliv och komma närmare. Jag fryser, jag gråter, jag ångrar mig nu, mitt hår är tovigt och när jag rör vid det blir handen brun av lera, en fadd sirapsaktig doft, jag längtar tillbaka in i bilens värme, jag längtar hem till min kammare, jag rannsakar mig själv, jag är verkligen smutsig, jag är kriminell, jag är ett slarvigt ihopsytt exemplar till flicka.

To be or not to be, Knekt i bägare

Myntets två sidor. Janusansiktet, den nordiska dödsgudinnans. Den ljuva, smärtfria döden och så förruttnelsens långsamma gång, löven om hösten,att fullständigt förvandlas till ett skal. Hamlets monolog. Psykiatrins navelludd, deras gränser mellan sjukt och friskt, sunt och osunt, borderline eller inte borderline, to be or not to be.

Att vara borderline är att inte ha några gränser och att ständigt befinna sig där de skulle ha varit om de varit utmärkta på kartan, papperet, skissade i nålstunn blyerts, att vara på den tunna sytråden och tvingas dansa som ballerina. Att vara ett utställningsföremål,någon läkaren stämplar i pannan med bokstäverna BPS och sen forslas vidare, rinna ut med dödens fostervatten, nå Styx som slutdestination och inte kunna något annat än att igenkännande le tillbaka när Hades möter din blick. Att ständigt befinna sig på gränsen mellan människa och kaos, svart eller vitt, men i den sanna verkligheten finns heller inga gränser.

Ulula cum lupis, cum quibis esse cupis, men vill du inte vara tillsammans med vargarna, så yla inte med dem. Höj inte huvudet mot månen för att släppa loss ditt skri eller vansinnesskratt. Konceptet med den fria viljan gör att vi har ett fritt val i precis allt vi gör, det finns inga måsten, inget är predestinerat eller utilitaristiskt. Var människa formar själv sitt öde, det finns bara handling och konsekvens. Du kan aldrig läkas i en värld du aldrig krossat. Hur citatet får en helt ny innebörd: En verklighet som rasar samman framför dig och du som säger ”det var inte jag, det var aldrig jag” men du måste krossa de sista skärvorna om du någonsin vill kunna bli hel, lägga allting bakom dig.

Kärleken- den rosa psykosen.
Vad betyder den rosa psykosen, vad är den värd?
- Allt.


Myntets två sidor. Janusansiktet. Förlåtelse är en dygd. To be or not to be. Att inte förlåta är att vara förbittrad. Finns det kärlek finns det ingenting den inte förlåter, människan har bara mycket svårare för det än vad Gud har. Och förlåt oss våra skulder så som vi förlåta dem som oss skyldiga äro. To be or not to be, troende eller icke troende, att följa det konceptet. Att förlåta någon ett misstag som tycks oförlåtligt är den vackraste kärleksförklaring som finns att ge, men att inte göra det är att ruttna bort, förmultna, förvridas, välja den sidan av Hels ansikte, bli lite Gollum, golem. Ordet förlåt finns i varje språks vokabulär, eftersom det behöver användas och ordet förlåtelse för att förlåtelse är något som existerar.




Jag har varit västan- och nordanvinden, jag har varit Ran som fångat in din drunknande själ och jag har varit jungfrun med fiskstjärt som räddat dig från vågorna, men allt du kommer minnas är hur det starka, spindelvävsliknande nätet dränkt i gift omslöt din kropp. Allt du kommer minnas är hur jag svalde dig hel och hållen. Allt du kommer minnas är mörkret i mitt innandöme.