Vargarna är efter mig och felhörningen i refrängen jagar mig. Fråga krigarna i väst, var de gömde sina byten, se om nån av dem kom undan, de kanske lever av dem ännu och jag lever på min sparlåga, mitt undangömda krigsbyte jag inte visste att jag hade, urkraften som innebor var människa. Men all of a sudden all of a sudden should have seen this coming, börjar jag ta slut. Kroppen sparkar bakut åt sina egna behov. Jag glömmer äta och när jag kommer på att jag måste göra det, att jag har primärbehoven, får jag nästan inte ner någonting. Jag vill spy upp det jag just tvingat i mig. Inte för svällkroppen, inte för svältkroppen, helt enkelt en fysisk impuls. Lancelot säger att jag ser annorlunda ut och allt jag kan tänka är att jag kanske är mer utmärglad, mer en skugga av mig själv, den jag varit , den han älskat. Och jag kryssar DBT-färdigheter och får beröm som rinner av mig direkt utan att ta med sig någon av min smuts.
Faktum kvarstår: jag har alltid varit ett levande mirakel.
Att jag ens blev ett embryo är ett undantagsfall, min kropp har ett immunförsvar som förintar sig själv och jag har aktivt försökt att göra det. Jag har svalt hundratals tabletter, varit död i två dygn, återuppstått på den tredje, precis som Jesus, precis som Jesus.
Faktum kvarstår: jag vet inte hur mycket mer av det här jag klarar av.
Dagarna avrivna kalenderblad, blir kalendermånad sen han gick ifrån, blir större och större tomhet. Är inkallad i tusen krig samtidigt och mitt klingande jungfruskratt är ett eko jag inte längre hör. Min största rädsla är att vara Shiva förgöraren. Min största rädsla är att vara en förstörelsemaskin. Min största rädsla är att vara Horan och inte Madonnan eller ens mellantinget. Min största rädsla har alltid varit att aldrig någonsin bli lycklig och om och om igen har jag sett den porten stängas framför mig. Jag är fullt medveten om att för varje beslut och val en människa fattas föds en ny himmel, men har jag den inte inom räckhåll, eller om jag bara kan se stormen och åskmolnen och inte solen bakomdem har jag förnuft och känsla i konflikt och ingen visshet som kan trösta mig. Är bara maktlös inför sanningen, nuet och tålamodet en dygd men mest ett ok över mina axlar, mest den största förbannelse jag någonsin fallit under och det är jag själv som kastat den.
Imorgon reser jag söderut igen. Jag har inte mycket kvar att hämta där. Min handfull vänner sprids allt mer för vinden och jag jagar inte någonting från det förflutna längre. Mitt liv min saga men jag har vardagssysslor upp i halsen. Jag flydde den staden för att följa mina drömmar och alla mina drömmar finns fortfarande kvar här. Inga höstlöv eller fotografier. Ingen konst och bara lidande. Bara Mikael Wiehes Kärleken Vet och fler och fler melodier som sliter mig mellan hopp och förtvivlan. Låt mig sova i hundra eller tusen år. Låt giftet ge den verkan jag behöver. Låt mig vakna av den sanna kärlekens kyss. Every day I love you more and more. Det är bara Moulin Rouge och Ewan McGregor som skriker och fulgråter och mitt ansikte är förvridet och jag är inte hans prinsessa. Jag är inte det enda jag någonsin velat vara. Låt mig sova, i hundra år eller tusen. Låt mig vakna av hans kyss,hans leende. Låt mig vakna när jag får besvara den, dra honom tätt intill mig, fingrarna i hans hår. Låt mig vakna när han låter oss leva lyckliga i alla våra dagar.
I live life from dream to dream
and drab the day
when dreaming ends.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar