Tillbaka samma jävla 26 mil. Jag kliver av bussen och jag svär att jag kan höra honom ropa mitt namn när jag försöker samla ihop mig själv efter atthasamlat ihop mina tillhörigheter. Han skriver Välkommen hem och jag tänker att det inte gälls, det gills inte, för han är inte där och tar mig i sin famn. Han är inte där och han kommer inte vara det. Hela vägen till bussen som ska ta mig till mitt lilla slott gråter jag. Tusen kilo packning och jag hade likagärna kunnat springa barfota och leta efter honom i hela staden. Istället skickar jag en bild fastänjag inte får och på bilden är jag liten i höstkläder, gråtande under min rosa lilla hallonmössa.
Vänner som sliter och drar i mig och jag som drar mig undan. Hur de säger att jag får komma tillbaka och stanna lite längre när jag mår lite bättre. Jag glömde dagboken i Göteborg och jag skrev inte i hans lilla bok med hjärtan. Jag undvek att ge anledningar till varför jag inte sov om nätterna. Jag saknade honom något så förfärligt.
Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll. Jag väntar fortfarande på att plötsligt överraskas, att han möter mig när jag kommer hem, men han har lämnat tillbaka sin nyckel. Att han står utanför min dörr, väntar på tåget från terapin, knackar på min fönsterruta. Att han plötsligt bara står där, säger
nu är jag här
och att han aldrig någonsin går igen.
Du lovade mig ett lyckligt slut.
Och jag vet att jag själv kastade bort det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar