syndafallet

Vinter: Vahlronas varma choklad, händer i händer, kroppar i kroppar under rosa eller svarta täcken.



Jag lovar stora löften, men ingenting utan att tänka igenom dem, ingenting utan att veta att det går hand i hand med friskheten att hålla dem. Han säger att vintern är här nu och jag hör från olika håll att det ska bli en vargavinter, men deras fotspår kommer aldrig att få täcka mina egna, eller våra, om han går bredvid mig genom snön. Jag ramlar som ett barn så fort halkan kommer.



När han håller om mig görs ett hål i tiden. När han håller om mig är det i all evighet. Det går dagar, men den korta stunden var för alltid. Han är alltid vackrare än jag minns honom och jag bär klänningen han tycker om. Jag målar mina läppar röda, jag förstärker mina anletsdrag, allt för hans skull. Jag gör allt för hans skull.



Just nu helvetets bergochdalbana och jag börjar bli åksjuk, jag vill stanna karusellen och gå av, men jag kan inte, för allt jag kan är att härda ut, ha mina nätter hos vargarna och kvällarna när jag hör änglaklockorna spela, om jag inte bestämmer mig för att ge upp om honom. Det var för hans skull jag fattade beslutet att kyssa destruktiviteten adjö, det var för hans skull jag bestämde mig för att sträva mot friskhet. Jag vill ge upp. Jag vill kliva av. Jag vill dö den sista av alla dödar. Jag gör det inte. Det är det som spelar roll. Jag gör allt jag kan och det räcker inte till, det får inte honom tillbaka, det ger mig inte hans tillit eller Törnrosakyss. Är det då värt det är det då värt det är det då värt det? Är alla krig jag utkämpar förgäves? Kommer jag alltid komma hem på båren? Nej. Nej och åter nej. I slutändan handlar det om mig själv. I slutändan handlar det om att bara jag själv kan ge mig chansen till ett värdigt liv. Är det värt att tillintetgöra sig själv totalt för en annan människas skull? Är det värt att gå igenom all det här för någon annan än sig själv?



Ja. Jag vet att det är det. Jag vet att den här kärleken jag känner är värd allt. Jag vill inte stå där om ett år och se att jag gav upp. Att inte gett allt, gjort allt, skulle vara det största av alla misslyckanden. Olyckssyster som säger att jag kanske borde ta avstånd, kämpa mitt eget krig, att det räcker med det. Inte gå vidare, men leva i mig själv. Jag tänker också det ibland. Jag drar linjer och suddar ut dem igen. Jag sätter datum och tar tillbaka. Allt händer i mig själv. Det här är Borderline deluxe. Det här är svart eller vitt konstant. Förlåt mig älskade om du läser det här. Förlåt mig om du missförstår. Det är inte det jag vill.



Hur hårt kan en flicka falla?



-Syndafallet.



This is it. Kanske har min älskade inte förstått hur hårt jag slog i marken när jag kastade oss båda utför stupet. Kanske har han inte förstått att det här är det värsta jag någonsin varit med om. Jag lämnade honom livlös, jag vet allt jag gjorde mot honom, men jag vet också allt jag gjort mot mig själv. Jag sålde min själ till Djävulen, jag slant med kniven i mitt eget hjärta. Jag bestämde mig för att bli frisk, att sy igen alla sår. Min hud är färglös eller täckt av rosa streck. När jag är på bottnen är det djupare än alla brunnar jag tidigare fallit i. Det finns inget som är värre. Hur han säger att det alltid blir det om man säger så. Det finns något som är värre. Det finns att jag skulle upprepa samma misstag med honom igen. Men jag inser vad jag gjort. Jag inser hur hårt vi slogs sönder. Jag dödade något som aldrig fick dö, och om det skulle få liv igen, hur skulle jag då kunna blåsa ut lågan? Hur skulle jag kunna stå ut med att se hatet i hans ögon ännu en gång? Hur skulle jag kunna stå ut med att se honom dö ytterligare en gång?



Och framförallt, mina kära, framförallt: hur skulle jag kunna stå ut med skammen skulden, att själv dö ännu en gång? Nej, det är inte första gången jag blivit lämnad. Jag har blivit det alla gånger om. Lancelot som säger att jag lämnade honom, men det fungerar inte så. Jag är här, jag är kvar, jag står på parkeringen och ber honom komma tillbaka. Fortfarande.



En gång var jag fjorton år. En gång grät jag i en vecka för att jag trodde att jag aldrig skulle få ett liv. I efterhand inser jag att det var då jag för första gången räddes att aldrig bli lycklig. En gång var jag femton år och älskade en poet. Jag hade hans dikter upptejpade på mina garderobsdörrar. Jag minns en där det stod “Jag bara frågar, jag bara väntar, jag väntar på dig evigheten igenom” Jag är tjugoett år gammal. Den frasen ringer i mitt huvud. Jag saknar inte honom. Jag saknar inte honom alls. Jag bara vet att jag står vid kanten till Helvetesgapet och väntar. På någon annan än honom. Jag blev sexton sjutton arton och sen fyllde vi nitton tillsammans. Sen fanns vi inte mer. Vi fyllde fyra år och två månader senare gav han upp om mig, oss. Det var lika mycket bådas fel. Jag minns hur jag mådde då. Jag blev tjugo år utan honom. Jag kom under någon annan. Det är mest svart ironi att säga så. Jag träffade Lancelot en höst som blev en vinter som blev en sommar och sen blev det inte mer. Jag dödade oss båda. Jag är tjugoett år. Jag är Nancy Spungen, jag är Sylvia Plath, Marilyn Monroe. Jag är alla vackra olyckliga kvinnor. Jag är de sista meningarna i Lukas Moodysons “vad gör jag här” Jag trodde att jag dött den värsta av alla dödar för ett och ett halvt år sedan. Jag hade fel. Jag hade så fruktansvärt fel. Jag svävar ut och svävar ifrån, men allt jag vill säga är att Sorgmodets träsk aldrig varit så nära att sluka mig som nu. Jag vill bara säga att det här är det värsta som hänt mig.



Jag vill bara säga att jag aldrig vill hit igen. Jag vill bara att du ska förstå det. Att jag inte skulle kunna förstöra något jag redan förstört en gång. Orden försvinner bort, nattfjärilar mot rutan.









Jag vill bara säga att jag är det värsta som hänt mig.