Narren

Att veta att vargarna är mina egna, att jag matat och fött upp dem till vad de har blivit. Mitt hår är ett spektra av färger och mina naglar är långa, svarta, vässade. Alla vapen som finns är mina att ta till. Förlåtelse är en dygd, förlåtelse är en dygd, förlåtelse är en dygd, men så är också tålamod. Tappar bort mig i språk och bläddrar genom boken av kärleksbrev till Lancelot. Jag skriver nya. Jag skriver rapporter från mitt hjärta, jag skriker ut dem till tomheten och tystnaden. Jag slåss med mina egna systrar. Jag är Narren i tarotkortleken. Jag kan skillnaderna på svart och vitt nu, jag vet att mellan dem sträcker sig Bifrost, den oändliga regnbågen.
All tid är vapen jag måste hitta motvärn emot. All tid är revolvern som riktas mot min tinning eller letar sig in som en kuk mellan mina läppar. Den hör inte hemma där. Inte längre. Jag vill inte vara bomärkt av varesig Hades eller Gud, vill inte vara någons. Jag vill tillhöra mig själv och dig, ingen annan. Hades har aldrig förståt vad han har rätt att göra anspråk på och vad som inte tillhör eller inte längre tillhör honom. Jag vet allt om Hades. Vi kan kalla honom för min far eller en av alla mina älskare. Vi kan bli metaforiska och fiktionella igen. Jag har aldrig haft många älskare, inte heller många älskade. Jag har älskat stort och många och det finns en kärlek så stor att man inte överlever den om den inte varar för alltid och det finns en kärlek så stor att man inte överlever den alls och jag har haft bådadera. Det är allt jag någonsin haft. Dina ögon som pariserhjul, älskling, irisarna roterande så fort att jag aldrig kunnat fastställa dess färg, eller kanske har de varit som den ring jag hade som barn som skulle kunna avläsa min sinnesstämning och ge mig beviset på den i dess färg. Jag har också skrikit åt havet att ta mig. Jag har druckit ur Styx så många gånger att mitt blod är förgiftat nu. Jag har dött många dödar, men ingen är som den här. Fågel Fenix, you say och visst är det sant. Visst är det sådan jag är och alltid kommer att vara. Jag är lilla lilla äckellarven och jag ska bli en fjäril, men du kan inte förändra någots sanna natur. Olyckssyster som talar om zebraflickorna och hur hon aldrig ett sig som en och zebran är ett randigt djur ränderna går aldrig ur, men ärr bleknar av solen, av åren. Du kan och du kan inte förvandla vatten till vin. Du kan lära en människa med starka känslor att hantera dem, men du kan inte ta ifrån henne hennes känslor. Och minns att det finns ingen richterskala, ingen termometer för lidandet. Smärtgränsen är individuell och relativ. Att klara av allt och sedan inget är inte ett oförutsägbart beteende, det är fullt naturligt. Ambivalensen väljer sina vänner väl och jag har alltid stått som en av hennes närmaste. Amat et odit. Fan ta dig Catullus, för du ger dig aldrig av. Minns ni att det är mina ord? Minns jag? Nej, du kan gå nu, du kan ge dig av för alltid. Jag tänker ägna resten av mitt liv till kärlek, men det betyder inte att jag inte kan hysa två motstridiga känslor samtidigt, så tills dess, lite Darling River:

Jag är barfota, min klänning är för tunn för årstiden och volangerna har för länge sedan förvandlats till grågula trasor. Natten, sanden, insekterna, vågorna och vildhundaarna som rör sig oberäkneligt i mörkret omkring mig. Jag är rädd att hundarna ska känna stanken från mitt underliv och komma närmare. Jag fryser, jag gråter, jag ångrar mig nu, mitt hår är tovigt och när jag rör vid det blir handen brun av lera, en fadd sirapsaktig doft, jag längtar tillbaka in i bilens värme, jag längtar hem till min kammare, jag rannsakar mig själv, jag är verkligen smutsig, jag är kriminell, jag är ett slarvigt ihopsytt exemplar till flicka.