To be or not to be, Knekt i bägare

Myntets två sidor. Janusansiktet, den nordiska dödsgudinnans. Den ljuva, smärtfria döden och så förruttnelsens långsamma gång, löven om hösten,att fullständigt förvandlas till ett skal. Hamlets monolog. Psykiatrins navelludd, deras gränser mellan sjukt och friskt, sunt och osunt, borderline eller inte borderline, to be or not to be.

Att vara borderline är att inte ha några gränser och att ständigt befinna sig där de skulle ha varit om de varit utmärkta på kartan, papperet, skissade i nålstunn blyerts, att vara på den tunna sytråden och tvingas dansa som ballerina. Att vara ett utställningsföremål,någon läkaren stämplar i pannan med bokstäverna BPS och sen forslas vidare, rinna ut med dödens fostervatten, nå Styx som slutdestination och inte kunna något annat än att igenkännande le tillbaka när Hades möter din blick. Att ständigt befinna sig på gränsen mellan människa och kaos, svart eller vitt, men i den sanna verkligheten finns heller inga gränser.

Ulula cum lupis, cum quibis esse cupis, men vill du inte vara tillsammans med vargarna, så yla inte med dem. Höj inte huvudet mot månen för att släppa loss ditt skri eller vansinnesskratt. Konceptet med den fria viljan gör att vi har ett fritt val i precis allt vi gör, det finns inga måsten, inget är predestinerat eller utilitaristiskt. Var människa formar själv sitt öde, det finns bara handling och konsekvens. Du kan aldrig läkas i en värld du aldrig krossat. Hur citatet får en helt ny innebörd: En verklighet som rasar samman framför dig och du som säger ”det var inte jag, det var aldrig jag” men du måste krossa de sista skärvorna om du någonsin vill kunna bli hel, lägga allting bakom dig.

Kärleken- den rosa psykosen.
Vad betyder den rosa psykosen, vad är den värd?
- Allt.


Myntets två sidor. Janusansiktet. Förlåtelse är en dygd. To be or not to be. Att inte förlåta är att vara förbittrad. Finns det kärlek finns det ingenting den inte förlåter, människan har bara mycket svårare för det än vad Gud har. Och förlåt oss våra skulder så som vi förlåta dem som oss skyldiga äro. To be or not to be, troende eller icke troende, att följa det konceptet. Att förlåta någon ett misstag som tycks oförlåtligt är den vackraste kärleksförklaring som finns att ge, men att inte göra det är att ruttna bort, förmultna, förvridas, välja den sidan av Hels ansikte, bli lite Gollum, golem. Ordet förlåt finns i varje språks vokabulär, eftersom det behöver användas och ordet förlåtelse för att förlåtelse är något som existerar.




Jag har varit västan- och nordanvinden, jag har varit Ran som fångat in din drunknande själ och jag har varit jungfrun med fiskstjärt som räddat dig från vågorna, men allt du kommer minnas är hur det starka, spindelvävsliknande nätet dränkt i gift omslöt din kropp. Allt du kommer minnas är hur jag svalde dig hel och hållen. Allt du kommer minnas är mörkret i mitt innandöme.

"Också de fördömda kan älska"

Se in i mina ögon och se pupillen svärta ut allting, eller se kärlekens uppriktighet i vitögat?
Du har aldrig sett mig såhär. Du har aldrig sett mig sadla vargarna och rida dem trötta istället för att attackeras av dem. Jag rider dem planlöst, jag rider dem så långt bort jag kan, till en ödemark där de inte ska kunna skada varesig mig eller någon annan. Du har aldrig sett mig se solen och styrkan i min röst förbryllar dig. Hur litar man till något man aldrig kunnat lita till?

Uppvaknandet;
de drog kanylerna ur mina armar för mer än ett år sedan, sa att jag var färdig att resa mig upp och gå, klara mig på egen hand, ingadropp, inga droger. Intravenös sömn i två dygn. Och så plötsligt spricker min skyddande hinna, min glaskupa, min bubbla och jag vaknar upp ur Törnrosadvalan jag existerat i under hela mitt liv. Lätt att säga den här gången, den här gången men den här gången är sannerligen den här gången. Jag måste lämna allt bakommig, välja vad jag vill ta med mig in i det nya landet, Söndermarken, Neverland, vad du nu vill kalla det, eller bara den verklighet jag själv väljer nu.

Det här är inte text längre, det här är inte sublimering, det här är hålet i huvudet jag behöver ha just nu. Ni får vänta med metaforerna, ni får vänta med de vackra orden, allt jag kan skriva om nu är att leva i den yttersta smärtan och den eviga lyckan, aldrig kunna nöja sig med mellanvägen. De kommer alltid kalla mig för en kvinna med känslor större än hennes lilla, lilla uppenbarelse, sådant förändras inte. men se mig nu, se det beslut jag har fattat och lita på att det är slutgiltigt. Kanske kommer vargarna alltid jaga mig till världens ände, men jag kommer alltid vändakappan mot vinden och vänta ut stormarna.

Lita till mig. Lita till mig. Också de fördömda kan älska.

Skotthåll

Det finns inga vita lögner. De vita alternativen leder alltid till de svarta, leder alltid till Helvetesgapet. Vodkan gjorde mig inte vacker, vodkan gjorde mig fruktansvärd och jag har inga vita lögner för honom att svälja ner som sanningar eller överdoser. Jag skulle aldrig ljuga för att försöka återfå hans tillit, för jag vet att det skulle vara dömt att misslyckas, hamartia all over again. Jag färgar håret svart som Döden i tarotleken. Döden är inte döden, döden är en förändring som kan vara slitsam men leda till det bättre. Jag har kvar en strimma rött för att fortfarande finnas kvar, men jag behöver den sortens markör, den sortens bevis på att jag väljer nytt. Gör om gör rätt och jag kan inte ta tillbaka mitt mörkaste misstag, men jag kan göra allt för att göra det rätt utifrån förutsättningarna. Jag har talat om att dräpa alla drakarna, och jag vet att jag kan det, om jag bara minns vilka vapen jag har. Härromkvällen ett återfall. Häromkvällen sa jag: Kärlek eller döden. Jag gör allt jag kan för att uppträda kompetent. Jag tar det hårt när jag misslyckas, men hittills har jag bara misslyckats den gången och enligt lyssnaren har jag gjort allt för att återupprätta det till vaddet var innan jag drogs ner.

Den fria viljan är var människas gissel. Den fria viljan gör att vi gör misstag. Den fria viljan var den värsta förbannelsen Gud kunde ge oss. Krig och frälsning har blivit synonymt. Frälsning genom krig. Du kan bara nå paradiset om du vandrat genom helvetet. Mitt fiktiva jag har rätt i det hon skriver i sin fiktiva roman:


När jag blir lycklig kommer jag vara den lyckligaste av er alla.

När jag blir lycklig kommer alla idisslande dumfånar vända sina blickar mot mig. När jag blir lycklig är jag Råttfångaren från Hameln, världens åttonde underverk. Det kommer inte finnas en idiot som inte kommer att följa mig. Nej, världens enda underverk, för ni kommer tillintetgöra alla de andra. Lutande tornet i Piza som får dåndimpen för att kyssa marken vid mina fötter.
Forskningsstudier gjorda på möss eller på människor visar att de med min “problematik” som får växa upp i en miljö med alla förutsättningar blir de bästa av dem alla.
När jag blir lycklig kommer jag vara så vacker att det övergår ert förstånd.

Jag har aldrig varit en mjölkko. Jag har aldrig tillhört flocken. Jag har varit något helt annat, men jag har aldrig vetat vad jag varit. En svan bland fula ankungar. Petitesser det där, någonting man växer ifrån men hur jag aldrig växte ifrån, bara fortsatte breda ut vingar som skilde sig från andras.
Ni kommer förstå när jag går i mål. Ni kommer förstå att ni stått på startlinjen hela era liv, aldrig ens vågat passera den och då har jag redan vunnit loppet.

Jag kommer alltid fortsätta springa tills jag inte har några ben kvar, tills knotor och senor flyger åt alla håll. Jag kommer alltid fortsätta springa. Jag kommer alltid göra allt för kärlek, även om den som älskar är dömd att gå under.

Jag ville hitta Söndermarken

Vargarna klonar sig och jag hör hans yla över milen. Emellanåt hör jag mina egna, men jag gör allt för att de inte ska komma åt mig. Jag har valt bort mörkret och alla dess lakejer. Inget kan styra vargarna, men det finns sådant som kan avvärja dem innan de hinner attackera. Ambivalensen är inte min längre. Minns hamartia, och jag spänner bågen, har målet i sikte. Jag kommer inte missa det, så länge målet inte flyttar sig, och då är det inte mitt fel.

Jag sjunger hans namn när jag sjunger Olyckssysters och min låt. Jag sjunger hans namn, att han lyser, att han var vackrare än sången och att jag önskar att jag skrev det. Det är natt igen och jag lägger undan akvarellådan, ändrar smssignal till larmsignal, ifall det skulle behövas. Jag kan inget göra, så jag gör allt jag kan. Jag såg att det fanns ett ljus vid tunnelns slut, och jag insåg att jag var beredd att vandra dit, jag insåg att jag har alla vapen som krävs för att dräpa alla drakarna på vägen. Prinsessan eller draken prinsessan och draken och dags att välja sida nu evelina dags att välja sida, och det har jag redan gjort. I love you but I have chosen darkness. Nej, aldrig igen. En gång sa någon i ett annat liv att "I may love you, but I choose life this time." Men allting är inte ytterligheter i mitt liv längre. Det är To be or not to be, men det handlade om att våga ge sig in i tunneln, och jag har tagit mig en bit in i den. Ibland flackar ljuset iväg från mig, ibland tror jag att jag aldrig kommer nå det, men ibland är det nästan inom räckhåll. Och Soldatssysters blogg som en gång hette Horan eller madonnan och mellantinget. Det finns en regnbåge som går mellan dag och natt. Stannar du upp i stunden, blickar ut från dig själv och uppåt kan du se den.

Söndermarken eller Sommarlandet eller den eviga lyckan. Det var därför jag alltid grät till den strofen när mitt hjärta spelade med i den. Och jag ville aldrig några brustna hjärtan, men jag visste inte hur jag skulle kämpa för den drömmen.

Jag är jägaren och jag har bågen spänd, alltid alltid spänd, utom när jag tappar fokus. Jag är jägaren och jag väntar på att bytet ska komma inom räckhåll, men jag tänker aldrig mer vara varesig bödeln eller offret.

Allt jag vill är att du ska älska mig. Jag vill hitta Söndermarken. Jag vill hitta hem igen.

Total eclipse of the heart

Turn around, bright eyes

Misstagets svarta sperma. Att göra något oförlåtligt och inte vara där. Tillbaka i Ingentinget, dinglar med fötterna över Helvetesgapet och förtjänar sju fot under jord. Kanske var jag aldrig Madonnan överhuvudtaget. Hades sträcker konstant ut sin hand för att erbjuda mig att ta den, men jag gör det inte. Jag har kallat det sorg och jag har kallat det mörker och jag har kallat det sjukdom. Alla namn har varit dess rätta och inget har varit det. Du vet vad som väntar om du glömmer regla dörrarna om nätterna. Mina vargar tog honom tillsist, men det var jag som släppte dem fria. Hundratals hål i hans hud.

Jag såg den bittra drunkningsdöden i hans tjärnar för ett par dagar sen. Jag såg honom slita sig ur min famn och kasta sig ut för Helvetesgapet. Jag hade aldrig ensamrätt på mörkret, trots alla gånger jag agerade som det. Att försöka skriva här är att försöka jaga iväg vargarna, men det är redan försent, de har redan slitit honom i stycken. Allt jag kan göra är att låta honom slicka sina sår. Det är ett dödläge, ett dödamigläge, ett fruktansvärt Ingenting av väntan. Jag brinner i Gehennas alla eldar gång på gång och jag vet att jag förtjänat det. Ingenting kan mäta sig med att jag svikit honom. Ingenting jag känner kan mäta sig med det han måste känna. Jag har legat intravenöst i två dygn, jag har rest 26 mil i förhoppning om att hitta hem, jag har suttit ensam i skogen och inte kunnat ta mig därifrån, jag har sett alla mina drömmar slås sönder som sandslott av vågorna och maktlöst låtit dem sila mellan mina fingrar. Jag har sett allt och gjort allt, utom just det här. Det mest fruktansvärda. Och ingenting, ingenting kan mäta sig med att se sin älskade dö för en klinga man själv vässat och som i sömn borrat in i hans bröst. Ingenting kan mäta sig med det.

And I need you now tonight

And I need you more than ever
And if you'll only hold me tight
We'll be holding on forever
And we'll only be making it right
Cause we'll never be wrong together
We can take it to the end of the line
Your love is like a shadow on me all of the time
I don't know what to do and I'm always in the dark
We're living in a powder keg and giving off sparks
I really need you tonight
Forever's gonna start tonight
Forever's gonna start tonight

Dagarna är år. Den här gången har jag inte rollen som offer, enbart bödel, men handlingar går aldrig att ta tillbaka. Det finns en kärlek så stor att man inte överlever den. Alls. Jag har sagt det förut, men först nu är det sanning, för jag har inte velat något annat än att hoppa efter honom. Han ligger inte sju fot under jord, han reste sin väg neråt landet, samma mil som jag övervunnit så många gånger. Och som jag önskar att jag kunde rädda honom för alltid, som jag önskar att jag kunde riva sönder allt det här som en sida ur romanen, men det finns inget jag kan göra. Eller, det finns något, och det är det största jag någonsin gjort. Jag kan lämna mörkret bakom mig. Jag kan övervinna det. För hans skull har jag den styrkan. En gång soldat, alltid soldat, trots att jag känt att jag börjat bli för gammal för krig. Det här, darlings, det här är 1677 om han kan klara av det. Om han har viljan att förlåta mig, viljan att försöka på nytt, inte igen, aldrig igen, för det här är ett blankt pappersark. Det är en del av en historia, men det finns inget blod som fläckar dessa rader, det finnsingen krigsrök runtomkring, det finns bara allt det där som skaver under huden. Och det kommer skava. Det kommer skava och skava och skava, men jag kan slåss för oss båda. Jag kan gå från kaos till människa och jag kan bestämma mig för att aldrig återvända till andra sidan, om han låter mig göra det, om han kan låta mig utkämpa den striden. Kan han det inte har jag inget att hoppas på, för om att förlora honom för alltid var vad som krävdes för att få insikten om hur man väljer sina strider och vilken strid som varit den enda rätta, så var det inte värt det. Då var det inte värt det någonstans. Fick jag välja skulle jag hellre välja att leva resten av mitt liv i mörkret med enbart honom som fackla, min hund mot natten, än att tillbringa det i ljuset, men där han inte var en del av det.

Once upon a time I was falling in love

But now I'm only falling apart
There's nothing I can do
A total eclipse of the heart
Once upon a time there was light in my life
But now there's only love in the dark
Nothing I can say
A total eclipse of the heart

Jag har inte valt mina ord väl den här gången, men jag har valt dem. Och väljer han mig igen kan vi aldrig någonsin förlora. Den dag då han kommer tillbaka är den dag då evigheten börjar.

I'll die before I'm twenty-one

År och kilon som adderas till min kropp. Älska mig för den jag var, men aldrig mer för den jag är. Det förflutna påverkas inte av mitt nu, men nuet påverkas av det förflutna och jag är för rädd för att ens skriva. Det som är skrivet är skrivet och livet är livet. Regnet försöker bryta sig in genom glasdörrarna, tyllgardinerna som gör sina skenmanövrar och jag som bara ser på, bara ser på. Kan inget annat. Kan inte stiga upp ur sängen om morgnarna, kan inte skriva sagor eller bittra slut. Jag ramlar över Helvetesgapen, det svindlar och jag kan inte känna marken under mina fötter. Jag känner hålet inuti mig, men jag känner också när han tar min hand, blickar in i mig.

Jag liknar inte någonting annat än en blek, svullen ursäkt till mig själv. En bokstav utsuddad av vätska på papperet, uppblött och oformlig. Månader av bortglömda dokument utan punkter. Månader av lättja och förtvivlan. Kurragömmalekar med tanken. Mina dikter är utdöda och allt som finns är en växande öken. Som alltid förr önskar jag mig en oanvänd sommar, för den här gången, den här gången. Ge mig vad jag önskar och jag lovar att jag inte ska göra fel igen. Jag lovar att jag inte ska försvinna.

Räknar inte längre åldern iår. Räknar inte med någonting alls. Möjligtvis att han håller om mig när jag somnar. Så mycket hopp har gått förlorat. Dröm efter dröm har frivilligt för mina ögon kastat sig ner i Helvetesgapet. Är det då så konstigt att jag försökt dyka efter? Det är mer än en månad sedan jag kunde se mitt eget blod, men ibland vet jag inte om det gör någon skillnad. Min kropp har ändå slutat tillhöra mig. Min kropp har ändå slutat vara en kropp. Jag räds inte längre att åldras. Jag är redan tusen år. Ängel och demon.Sånt gör heller ingen skillnad. Men en dag ska jag komma tillbaka. Det lovar jag. Oh jag kan inte sluta hoppas på att då ska körsbärsträden återigen blomma.

Valerie.

Ska vi tala om mitt hjärta? Låt oss tala om mitt hjärta, den svullna svarta kristallen i bröstkorgen. Alla män tycks drömma om Amerika och när jag känner efter vill mina ökendjur dra även mig dit. Att rida genom heta dagar, isande nätter i en Mustang. Röd öken, svart öken, vit öken. Allt för mina fötter. Jag längtar inte längre än så just nu. Jag längtar något så fruktansvärt. Jag behöver bort från dessa regnnätter. Jag sitter vaken i soluppgången bara för att se alla väderstreck snurra bort, somna om. Det är Badlands igen. Det är krig, röda floder, vita alternativ. Styx har inte glömt mitt namn och jag springer genom regnet bara för att stanna upp och sluta. Hjärtat skenar vidare. Mitt hjärta är en svart vildhäst med en stjärna av blod i pannan. Mitt hjärta är en onyx, en midnattens kristall. Mitt hjärta är mer pretentiöst än någonting annat. Mitt hjärta är paradoxen, sommaren som är förrutnelsen, lägger mitt levande lik sju fot under jord. Jag trivs sju fot under jord.

under jorden: underjorden
jag är den som dömer
de avlidna fäster sina blommor
i mitt hår

Är jag sjutton år eller sexton? Är jag femhundra eller tjugoett? Det är sommar nu och sommar innebär ensamhet och överdoser, sommarnätter under stjärnor kom och jag springer intill min rädsla som ständigt hinner ikapp. Jag springer längs regniga gator ett Göteborg är ett Göteborg är ett Göteborg och jag kommer inte ifrån det som gör ont. Jag kommer inte ifrån att vara arton år med självmordslockar en

mamma som håller mitt hår och hur jag yrar att jag vill dö utan att ens veta varför. För inga stormar än i våra sinnen bo. Jag minns stormarna, att skruva upp volymen, motvinden, sen sitta osynlig i korridorer på andra tredje våningen jag minns det men jag minns det inte med Marilyn Monroe. Hoppet är vår vän och vi dess löften tro, jag trodde aldrig

att jag skulle sluta såhär

jag trodde aldrig

att jag skulle sluta

såhär.

Jag är sexton år och midsommarafton mellan sjukhuslakan jag är nitton år

lägereldar och Nangilima som enda alternativ. Jag är nitton år och dör för det finns en kärlek så stor att man inte överlever den om den inte varar för alltid jag är

död i två dygn

sedan en fågel fenix som återuppstår, jag

lever ett helt nytt liv kysser

nya män tar oskulder ger bort dem igen.

Jag är tjugo år och mitt hjärta har svartnat. Jag är tjugo år och jag kommer inte tillbaka. Jag kommer aldrig någonsin tillbaka.

Coyotes och vita alternativ, svarta, svarta ögon. Jag är vilse i öknen och jag hittar aldrig någonsin hem. Prinsarna ställer sig på rad för att låta giljotinen falla, prinsessorna och nymferna skyggar bakom träden i skogen och jag kysser gevärsmynningen, revolvermunnen jag

vet att det är det enda som kan fylla hålet mellan mina läppar. Jag är tjugo år och jag ylar med prärievargarna. Du kan inte höra skillnad på mitt skratt och deras. Och Cosmo, älskling, Valerie dog, hon också.