"det var nästan alltid svart i tankarna"

Att skära av drömmarna vingarna, säga: inte än, låsa in fjäderschabraken i vitrinskåpet, visa upp för vänner och bekanta. Se, här är min framtid, bara mer avlägsen än jag tänkte mig den. - Jag går halva vägen.

Systerskapet har aldrig varit större än det är nu, strax efter att jag räddes att förlora henne, min soldat som nu badat i drakblod tillräckligt många gånger för att frälsas från krigarkostymen, slutgiltigt klassas som gudinna: krigets och barnafödandets.. Horan eller madonnan är våra eviga roller, oavsett pjäs. Jag håller i gaslågan och jag riktar den mot henne. Vi har tänt den mängder av nätter när vi varit tvungna att satsa allt, men jag riktar den mot henne, det är en svetslåga nu, ingenting man bränner broar eller städer eller äktenskap med. Jag svetsar henne som man svetsar en staty av metall och hon är gudinnan nu, gudinnan nu.

Jag lever ständigt med blicken riktad mot horisonten, ser aldrig vad som ligger för mina fötter. Så trött på nedskjutna duvor, fläckad novembersnö. Framtiden som hon brukade se förblöda där, den där försvunna systern, framtiden som hon hånskrattade åt. Emellanåt är jag hoppfull, men oftast fruktar jag det kommande som man fruktar sin dödsdom eller sjukdomsdiagnos. Ändå, emellertid, är jag tvungen att hoppas, låta det svarta vattnet och blodet rinna färdigt under broarna, spolas bort mot andra strandkanter. Andra skeppsvrak och sjöstjärnor. Jag kan som sagt inte blicka nedåt, i rädsla för de lik eller den avgrund som finns strax intill mig. Nuet har aldrig varit ett rum för mig att vistas i, om det inte agerat dörr till ett annat.

Somliga dör i strid, they say, andra blir aldrig den samme efteråt. Antar att det är så det är. Antar att det är så det måste vara, men jag har aldrig varit mycket för att förlika mig med förändring. Alltid bara känt mig övergiven i den. Jag är med sorg på samma sätt som andra är med barn. Psykisk ohälsa ska främja kreativitet, men det finns bara destruktivitet i den här. Bara timglas med skotthål och önskningar som rinner ut i sanden. Jag tror jag fick slut på fairydust någongång i september.

Ibland önskar jag att även jag var en av valkyriorna. Att jag skulle kallats in i Valhall. Kanske vid sextonåret. Det hade fortfarande kunnat vara vackert då, när allt var för kärleks skull. Nu befinner jag mig i ett dödläge, mellanläge, whatever. Jag måste vänta och bida min tid. Jag börjar bli trött på att vänta. Horisonten bländar. Jag kan inte se om solen är påväg upp eller ner.

Det finns inget soundtrack för den här (uttjatat att säga "sorgen".) Snön sviker som allting annat och jag letar hjärtslag, men är försent ute för att hitta flyttfåglar. Jag ser
oss kyssas under tolvslaget det här året också. Det är bara december inatt, jag har bara min dagbok och mina brev, kan bara använda handstilen till det. Fiktionen är ickeexisterande även om jag själv existerar i konjunktiv; i vore, finge, hade, kunde. Jag ser oss kyssas under tolvslaget och jag anförtror honom mina nya drömmar som föddes som i kejsarsnitt när jag skar av de gamla vingarna. Som om de faktiskt bestämt sig för att ge mig lite gudafödsel trots allt. Och han säger:
Vad som helst som gör dig lycklig, vad som helst
som gör dig lycklig.

Nu sinar källan i drömmen, kvinnorna eller nymferna vid fontänen förlorar sin åtkomst till vatten, men Poseidon är fortfarande drypande våt. Kanske tillåts han aldrig annat. Vi firar samvaros återkomst, med kyssar, pannkakor och sockervadd. För längesedan cyklade vi längs Plommonvägen, hörde kärnorna smälla under däcken. För mig alltid en tillfredsställelse, för dig mer skrämmande, äckligt. Jag fyllde mina fickor på vägen hem. Vi har en hel uppväxt av skräckhistorier, Susan, men det är inte sällan jag förmår mig att se den som vacker.

Antar att alla alléer och esplanader är lika fyllda av lövhögar just nu, men jag har inget behov av att begrava något, inget behov av att låta något ruttna i endera hjärtkammare. Det är över ett år sedan Viola dog i mig. Det bor en kvinna i mig nu. Hon fingrar över fiskbenskorsetten och snör den hårdare med spensliga fingrar. Hon säger åt mig att hålla ryggen rak och huvudet över ytan. Jag är fortfarande på jakt efter Söndermarken och har ingen som helst tid åt att försöka vara lycklig.

"Es gibt sehr viel Hoffnung, nur nicht für uns"

Det här är varken Narnia, Neverland eller Körsbärsdalen. Är en kokong, en bubbla som ibland spricker. Jag vandrar smala gator där jag emellanåt kan få skratta. Reser söderut då och då. Hinner knappast sakna. Skyn är fylld av stack- och cumulusmoln. Jag ser inga fåglar.
Ibland som en smäll på käften. Ett rött märke efter insiktens hand. Käken ur led: jag är tatsächlich här, jag valde min väg och åt hela kakan. En handfull människor jag älskar vägdes mot en enda och jag tog bly istället för fjädrar, om man nu får göra så, om man ens får säga så, yppa den tanken. Fjorton år gammal slöt jag ett förbund med vad jag inte längre kan kalla den här staden, eftersom jag ändrade hemort efter mitt hjärta, och way back then sålde jag min själ, stolt över att veta var jag hade den. Men vad spelar nu Domkyrkans tusenåriga grund för roll nu, i jämförelse med alla mina vackra blommor, de jag lämnade i dess skugga? Jag minns, Pepparkakshjärta. Jag minns när vi sade, ja nästan svor, att vi skulle skrubba den lika ren som våra blanka vita tänder. Jag minns så många saker som aldrig blev av, men jag minns ännu fler som verkligen inträffade.

Det sägs att Freud benämnde den här sortens nostalgi som existentiell sorg. Det sägs att vi inte ska blicka bakåt sålänge det finns en framtid. Måhända att jag fabulerar nu, men jag vill bara komma till jag hatar de stunder då jag känner ensamheten på det här sättet. Jag tror jag tror det är den största känsla jag för nuvarande kan erfara. Och hösten breder ut sitt håliga lapptäcke över oss medan jag arbetar mer med mitt liv än med mina texter. Avståndet mellan mig och skapandet märks allt tydligare. Jag räknar inte ens kullerstenar. Allt jag går igenom sker med en känsla av overklighet. Hem är inte helt vad det heter, men jag somnar i mjuka famnar varje natt, vaknar strax intill. Är lättad att ha någon hos mig såväl när mörkret faller som döda flyttfåglar mot fönsterrutan, som när morgonen gryr. Vi klär på oss, streckade av persiennljus, sedan går våra världar skilda håll, men aldrig längre än att vi delar våra eftermiddagar och kvällar. Om dagarna lär jag mig språkskillnader. Att det inte är så märkligt att jag ofta skriver samman ord. I svenskan uttalar vi ofta meningar som om de vore ett enda ord. Jag lär mig att det är normalt, men inte att jag är det. Natten är flytande. Stjärnorna och vi näckrosor guppande i detta mörka vatten. Vi vissnar och ruttnar så fort, har du tänkt på det? Insikterna krälar över min kropp som insekter. Jag hoppas att jag trots allt är påväg hem. Att häxorna flugit sin kos. Att Skattkammarön väntar runt hörnet, duvorna göms bakom molnen.

"Vi kunde ha den bästa tiden i våra liv men jag tror inte vi lever så länge till"

Jag har lämnat alla våra mil bakom mig nu. Byter stad, men inte hjärta. Den nya epoken tar fart, med mig på gränsen mellan människa och kaos. Mycket är nytt, men det känns inte så. Jag har sett allting förut. Fontänvatten som svett längs grekiska gudars ärgade bronskroppar, varm spårvagnsräls emellanåt, men mest bara jag och min älskade i ett väderombytligt väst. Aldrig har jag varit vare sig närmre eller längre ifrån honom och aldrig ska jag vara ifrån honom.

Jag har väntat på den här tiden i mer än tre år, när vi äntligen får vara tillsammans och när jag äntligen får vara min egen. Och nu när jag är här, är den naturligtvis inte vad jag väntat mig. Jag gör mig själv besviken genom att ännu inte skildra något lyckligt slut, men jag irrar fortfarande omkring i skogen. Hittar inte hem bara för att jag har ett att kalla mitt eget.
Drömmarna är satta på paus, inga berättelser föregår sömnen och jag får knappt rum att skriva, annat än när jag sätter upp det som en rutin. Vet inte längre om jag är i krig. Jag har så svårt att avgöra sådant ibland. Och ingen finns där att mäta mina skiftningar, ingen bryr sig om att avläsa seismografen.

Jag får post nästan varje dag; på olika sätt nycklar till staden, men det enda jag vill ha är de som enkelt för mig bortåt igen. Fortfarande är det omöjligt att sammanfoga mina världar och liv. Någon dag hoppas jag att jag ska kunna skriva dem så. Någon dag ska jag ge dig tusen nya sagor, men innan dess måste jag lära mig mitt eget namn.

Det är september och för det mesta är hösten här. Drar jag upp rullgardinen är det lika grått utanför. Än väntar jag på färgerna som jag vet att de kommer komma.
Somliga skulle säga att jag just nu är svårare än någonsin; en Rapunzel som klippt av sitt hår och låter prinsen klättra bäst han kan. Men han stannar åtminstone kvar. Håller sin mask så gott han kan och håller om mig när jag behöver. Jag har just lämnat avsatsen, eller cirkustrapetsen. Jag är mitt i luften. Katter har nio liv. Jag har inte räknat vilket i ordningen det här är, men jag vet att framtiden är nu, det är nu allting börjar.

Svart hav, vitt hav, grönt hav

Vi reser tillbaka. Jag ser havet och det morrar dovt åt mig. Varje kväll tar jag ut nätfönstret. Ibland ser jag efter om det fastnat nattfjärilar eller svart färg från himlen. Den lossnar i flagor.Det blir dag och jag lär mig skrapa bort gamla kalklager på husväggen. De reser sig på samma sätt som fuktskadade tapeter. Jag skrapar tills det snöar över mig, karvar in i lagren jag ska lämna kvar. Jag vill ta mig längre tillbaka i tid och tillstånd än vad som är nödvändigt och möjligt, funderar på att rista in ett av orden som slåss i mitt bröst, men bestämmer mig för att skona platsen från min förbannelse. Jag skriver död eller döden i sanden istället och minns inte om jag trampar sönder det eller inte.Om kvällarna är vattnet nära. Grönt hav, svart hav, pärlemor. Jag antar att man borde ha förtröstan. Skrattfågeln är bättre än skrikfågeln, som man säger, men jag är alltför medveten om att Hades portar står och slår i vinden. Ändå samlar jag musslor, för honom skulle de verka mycket mycket små, som människans lillfingernagel genom hennes åldrar. Jag behandlar dem ömt, som tappade mjölktänder, på vägen hem. Lämnar dem på spiselkransen och nästa gång jag ser dem kommer jag kanske inte minnas att de var mina. Innan vi ska resa hem igen forsar mörkret som tidvatten in i mig. Om dagar eller år ska jag hitta rester av det i vad som en gång var skotthål, sår och sprickor i min kropp. Vid det laget kommer det vara flera skikt fossil av svarta insekter. Tills dess måste jag försöka lära mig att leva. I ebb som i flod.

(Badlands) Vid Julebodaåns mynning

Jag skulle kunna skriva att havet är ljust, som det första lagret färg i akvarellen, men jag har inte ens varit där i år. Jag har skymtat det mellan träden, men jag har inte minsta spår av sand mellan tårna. Det heter faluröda stugor och om dagarna dränks min kropp i just denna färg. Lika gärna hade den kunnat vara blod. Jag är nämligen rätt säker på att ängen börjar få den färg som den alltid har såhär års, när vi blöder i kapp. Om kvällarna, innan jag somnar med duvor och dubbla budskap, hör jag att stridshornens outhärdliga brölande når hit även denna sommar. Jag skriker mig hes om fredsförhandlingar och kontrakt vi tecknat med mjuka röster. Ingen av oss är nöjd förrän stranden mot vilken de vita vågorna slår, är en drunkningsstrand och jag ligger ner med barr i hår och kläder, ylar ikapp med vargarna. Ändå trängs ömheten där bakom, som en fenixlunge i bur, den har inga fjädrar och den har brutit sina vingar mot gallren. Ändå trängs ömheten där mitt i det djupa hatet, som någonting vi trampat sönder och skjutit undan, alltför upptagna med fingrarna på avtryckaren för att ens reflektera över om det finns känslor med i den här kortleken. För ett mörker är inte en känsla. Vi växlar roller hela tiden; hjärter, spader, joker. Ikväll är han Hjärter Knekt på avstånd och jag är trött på att behöva rapportera sånt här.

Det måste finnas ett 1677, ett morgondis som inte är 99% krutrök. Måste komma en dag när vi upptäcker att vi tappat våra vapen, växt ur våra rustningar och dessutom; att vi inte har något behov av att smida oss nya.

"as the bruises turn to yellow"

Bländad av svärtan emellanåt. Jag spenderar tid utanför tid, men i hans pojkrum. Törnrosasömnen sviker mig aldrig: här vaknar jag inte förrän av äkta kärlek, om än med dåligt morgonhumör. Är tacksam över hur allt med mig dränks i rött, men inte blod. Jag ger mig själv lov till att göra ingenting; att förlora på kinaschack, men vinna monopol. Att dyrka honom förbihållslöst, var gång han är Poseidon. Sommaren rinner iväg, som sol mellan våra fingrar, gyttjig sand. Insiken att det här är ett avsked. Och var är jag? Jag tar inte farväl, jag befinner mig just nu i utkanten av min framtid. Jag håller hans hand mellan radhusen, villorna, pensionärslägenheterna. Står med honom och tittar ut genom fönstret i min egen. Egentligen borde jag vara hos Pepparkakshjärta, kvällarna målade i akvarell med hennes syster. Egenligen borde vi ta över staden en sista gång. Jag borde åtminstone låta någons brevlåda svämmas över av min sorg och min lycka. Men jag är så skicklig på att vara frånvarande, så ofta i luften att folk tror att jag flyger. Regn faller mjukt & hårt och förlåt mig, jag ska gottgöra er snart.

Fröken Julies grönsiska

Sagoprinsarna, jagaspekterna ställer sig på led för att bli avrättade i tur och ordning. Minns två somrar sen, snart i rätt tid. Hans kyss över mitt vänstra solglasöga, imman över linsen. Stenarna, min gula kappa i vinden. En skönhet som nu lyser med sin frånvaro. Det är morgon eller förmiddag. Jag vill inte veta av mitt liv. Vaknar och den första impulsen är att göra slut på det. Sen natt när han ringde, rullade sig i min aska, tog på sig den roll jag skulle haft, men nu slapp ifrån. Jag tror mig ha övertaget i det här, han nämnde att jag skulle förlåta imorgon som är idag. Sa att han hoppades. Själv sade jag inte så mycket. Det glädjer mig. När jag vaknar vill jag vara marmor och röda kanaler. Har den blå morgonrocken jag fantiserat om som hans. Det värker i underlivet och jag önskar att det var ett tecken på döda barn. Jag hatar lika mycket som jag älskar och hatar honom tillräckligt mycket för att vilja det just nu. Jag har övertaget, men jag väntar. Väntar på att se honom vara kräldjur, min älskade orm med kluven tunga. Han som försökte övertyga mig om att vi ska glömma igår kväll. Kvällen som fört mig längre tillbaka än någonsin i min evolution. Som om det var hans sak att säga, det han säger flera timmar försent. Jag är gudinnan nu, den romerske kejsaren. Jag har rätten över liv och död, min egen och vår. Jag vill föda hans barn, men mest av allt vill jag skicka honom till helvetet att brinna lika länge som jag just gjort. Han hör om mitt kaos ryktesvägen, ändå tycks han inte förstå, ändå tror han att ett förlåt räcker för att hala in mig i hamn. Det är en vecka och två dagar kvar tills jag sätter foten i det som skulle vara som vårt gemensamma gömsle. Vi dör i mig, mer intensivt än vad barnet någonsin hade kunnat göra om vi gett det möjlighet att finnas. Jag hade en insikt jag tänkt att dela med mig av, men nu är han inte värd den. Det sista jag hörde av honom var hur han urinerade utan att bry sig om att jag hörde och jag vill inte vara märkt som någons revir just nu. Jag föraktar honom för att han tror att han kartlagt mina beteendemönster. Idag är som aldrig förr. Jag är äldre än honom och det tycks han ha svårt att förstå, men jag har insett att någonting måste ta slut; antingen vi eller jag,

Fågel Fenix

Jag är berömd för hur fort jag kan dö och återuppstå. Det är på ett sådant sätt att det inte kan fångas med kameran. Detta är mitt sjätte sinne. Jag är mer än Sylvia Plath och Lazarus. Jag är Fågel Fenix. Tänder eld på mig själv, går under. Återuppstår sedan skimrande ur askan och borstar den av mig innan någon hunnit blinka. Det är därför jag aldrig hinner skriva, aldrig rapportera fullt ut om vad som händer. Och jag kan inte styra mina händer. De darrar och skapar om vart annat. Det talas om mina beteendemönster. Själv talar jag mer om Victorior, segergudinnor, hur vi alltid försöker nå fram till den rollen. Hur djupt vi kan förnedra oss för det. Hur leriga av sorg våra mantlar är, nej, våra mantlar är just detta; sorg. Och när vi inte själva ser oss som soldathoror, är det omgivningen som gör det. De som inte inser hur mycket fågeln kan älska sin bur och sitt samsara. Så vi blir madonnor eller krigsgudinnor. Jag undrar om det är i andras ögon, annat än i stunder då vi ses i ett dimmigt kvälls- eller morgonljus som kom av blind kärlek.

Så vi drar sorgmantlarna tätare omkring oss. Drömmer om svarta fjärilar som lyfter från rubinröd mark, lika lätt som själen lämnar den döda kroppen. Jag mer öppet än du. Jag ställer ut min melankoli för allmän beskådan och besiktning. Den är öppet accepterad. Ändå är det många som rör sig nära inpå min husknut som inte ser. Och som vanligt förvånar det mig hur ärlig jag lyckas vara. Hur mycket mer än jag anat, som kommer i dager när jag tänder mina stearinljus. Jag planerar framtid, sagoslut och ska sluta idissla det när jag väl är där.

Det finns begrepp jag inte förklarar; femtonåringen kröp in i en puppa eller kuvös. Jag har inte samma behov att öppna hela världens ögon för hamartias hela innebörd och vad som faktiskt menas med helig, avskild. En gång fick jag en text rubricerad "ödestro." Mitt sett att se börjar bli alltmer deterministiskt. Alltmer uppenbart att jag är marionett, att någonting högre spelar in i mitt liv. Ni kan kalla det astrologi, säga någonting om Venus Hus, Saturnus whatever. För ett par år sedan skulle jag svalt allt det där. Nu är det nya förklaringar jag sväljer, nya sanningar, nya satser sperma. I språk är det ytterst svårt att se skillnad på sådant. Ni kan säga att jag är offer för psykologin. Jag tror fortfarande på den fria viljan. Jag tror att det handlar om såväl Freud som om Gud.

Plötslig flört med ett förflutet jag inte ens tänkt på. Plötslig brådska. Vackra klänningar, vita mössor. Jag önskar jag kunde se mig själv där i vimlet. Ramlar inte med mina höga silverklackar, men förlorar ändå all värdighet som i ett trollslag. Som vid tolvslaget. Som när vagnen anländer och förvandlas till en pumpa rätt utanför Grand Hotel. Som när mina vita hästar blir vita möss, gråa råttor. Vi kanske ses någon gång. Vi kanske aldrig ses igen. Hur många kommer jag kindkyssa och samtidigt i örat viska: memento mori, kom ihåg att du ska dö, hur bitter får man vara i lyckans tidevarv? Champagnen får en helt annan innebörd. Den blir symbolen för alla lögner och all falskhet. Jag behöver någon som håller mig i handen tills det här tillståndet går över. Min mamma kastade sin mössa i luften för x antal år sedan. Hon var bara sjutton. Det sköts med salut, hon rullade guld runt sitt ringfinger. Jag står på trappan snart, sväljer skärvor av glaset, fast kanske inte just då. Jag vinkar som en drottning om X antal timmar. Ändå är jag minsta barnet. Idag ringde Tantalos och frågade om han var välkommen. Jag visste inte vad jag skulle svara.

det finns krig
vi inte kan vinna
som istället
måste vinna oss.

Den blomstertid nu kommer

Se så magnoliorna blommar.

Framtiden är fortfarande ett giftigt djur. Fortfarande en siren som sjunger vackert, men kan döda oss. Och hon sjunger högre, kommer närmre. Nu nalkas ljuva sommar då gräs och gröda gror.

Blottar armar och ben, som vore det ingenting. Och det är ingenting, bara solen som en potentiell fiende, i bokstavlig bemärkelse. Blir kallad ms. Monroe och rodnar. Kletar läppstift på servetter. Staden blir sällan vackrare än såhär och jag hatar att jag inte kan foga samman mina världar, att allt i mitt liv är olika böcker. Alice, Peter, Narnia, Lejonhjärta.

Kvällarna är ljumma och det är mycket vi ska hinna med innan majblommorna vissnar i våra knapphål. Men nästa gång jag går ut har körsbärsträden redan abdikerat, ett efter ett. Jag vet inte hur det är med magnoliorna och har varken Nangijala eller Neverland.
Kan vi ändå sluta som psalmen slutar?

Hejdå Hades

Sällan tid att stanna upp, sällan ork att skynda vidare. Jag kan inte se mig i sammanhang, inte skapa dem. Mina oavslutade meningar på högsta nivå, aprilromantiken däremot avstängd. Hur lockarna fortsätter falna i vinden, falla fel och hur det får mig att falla isär. Studenten kommer närmare, men vår framtid, älskade, är som ett öppet sår, vårt nu bara skråmor och jag tror att jag kommer le, slå i tänderna och slå sönder både leendet och champagneglaset, svälja skärvorna, Jag är så rädd för att växa ur det jag tycker är vackert och jag kommer gråta för att åren bara går. Jag kommer gråta för att tiden stannade för tre vårar tidigare, en skolavslutning där jag är den enda äkta gråterskan, jag den enda som förstår att det måste sörjas. Skrattet kommer blandas med tårarna, som gift i samma jävla champagneglas och jag kommer svälja det, naturligtvis kommer jag svälja det. Jag tar alltid min medicin, jag lär mig alltid min läxa. Och jag vet ingenting. Jag anmäler mig till språk annat än mitt eget och dumpar Freud trots allt. Mina nätter är inga insomnia, bara samma gamla krigsförklaringar. Jag har lärt mig att skatta sömn högre än någonting annat, bara den är evig.

Punkterna är alltid lögner, oavsett hur slutgiltig meningen tycks vara. "Ibland är en lögn det finaste man har" men oftast finns det ingen trankilitet i den, bara en grovt skissad förtvivlan, existensiell vilsenhet och i brist på bättre ord och synonymer: sorg, Kerberos morrar påminnande och hugger efter våra hälsenor och du skramlar med nycklarna. Jag vill så gärna vara dina vingar, Ikaros. Vill så gärna älska dig, Akilles, men allt som känns är ängslan över du förblöder av hundkäftarna.

Jag har ingen livsstil, bara misär. Nästan konstant ett dödläge där jag hoppas på att få känna. Dagboken där jag använder min egen handstil blir stundtals axeln att luta sig mot, men lika ofta glömmer jag den. Lika många gånger finns bara kaos och inga ord. Självbegrägeriet och mytomanin drabbar mig och de jag berättar för, men aldrig den om vet mer sanning än jag. Smutsiga fjädrar, tomma timmar, ekande. Jag för brev mot bröstkorgen, hjärtat, men tillslut sviktar även de papperna.

Köper klänningar, drömmer om att heta Marilyn Monroe, elelr möjligtvis Askungen. Bejakar min femininitet med allt jag har, men förmanligar gärna känslolivet ett snäpp. Kanske förändras allt snart. Det känns lite så, men kanske har jag bara stängt av. Du var tom och jag var tom i aprilsolen. Låt mig behålla riktningen jag har nu. Jag vill inte ha stillaståendet, där jag inte kan bestämma vilket håll jag ska gå, eftersom jag förlorat min fria vilja, där allt som kan kallas lycka fortfarande bara är självbedrägeri, där akvarellregnbågen dränks i för stora mängder vatten,
poesin bara drunknar i alla sår.

Peter Pan

Snaror, Styx, vita duvor, det senare både som en sorts hallucination, metafor och som något som förespråkar fred. Detta med att sjukna in av mörkret och paniken. Konsekvensetik. Jag begraver mig själv i uppdrag

Treårsdag, inte champagne men en kanna vitt vin. En halv. En snabb genomgång av fotografier i en smal säng för två. Andra kvällar läsrösten, kladdkakor, Alfapet tills jag nästan är mitt gamla avskyvärda jag igen, men jamar slutligen som en katt bakom varje hörn i huset.

Odi et amo,
fan ta dig Catullus för att du aldrig ger dig av.

Men sen levde vi lyckliga i alla våra dagar.

” Sagor samlas runt lägerelden i min handled”

Studierna bantar. Jag kommer hem, äter av julens sista pepparkakor och januari är snart slut. Min neutralitet beror troligtvis på att alla månader blev lika grymma. Att säga att den är värre än någon annan vore att ropa varg en gång för mycket. Tunnelseendet byter riktning konstant, som om det var en kikare eller ett kalejdoskop. Det är så jag fungerar. En del lär sig leva med sig själv innan de försöker sig på andra. Jag är inte sån och jag är alltmer rädd för att hänga ut det här i konsthallen. Mitt liv är inte konst, min mening är konsten; mitt liv har ingen mening. Jag är otrogen med och mot varje känsla jag kommer åt. Stöter på. Jag träffar häxor i skogen och gör misstaget att följa dem hem. De ger mig trollbrygder jag utan ifrågasättan sväljer ner. Pepparkakshus att må illa av.

Till underjorden håller de aldrig låst. Frågan är om de portar jag tror att jag reglar bakom mig, ens existerar. Passagen är mycket enkel och sker ibland omärkligt. Jag behöver inte ens någon athame, tvåeggad kniv, för att gå mellan världarna. Jag är shamanen. Anledningen till att jag sällan längtar därifrån är att jag vant mig vid att se Hades som mitt hem. Kalla mig Kore eller Persefone för mitt känsloliv och kalla mig Sherezade för mitt ständiga berättande. "Kalla mig vad du vill, mitt riktiga namn får du aldrig veta."

Jag kan bara tala i bilder. Mitt liv är den oändliga historien. Kalla mig Sherezade och jag ska ge dig tusen och en saga varje natt. Ingentinget äter allt här runtomkring. Jag tror snart att jag förvandlas till ett svart hål. Jag tuggar sönder pennan och skär upp munhålan på stickorna. Scribo, ergo despero.
Jag har inga historier mer att berätta, så kalla mig Sherezade och stöt kniven i mitt bröst.

Viska mig nya sagor.
Skjut mig i huvudet.
Ta mig åtminstone närmare horisonten.

Jag misstar alla fåglar för fredsduvor eftersom det är den enda jag kan namnet på, men jag är fortfarande ute i fält och fortfarande ropar de ofta varg när jag tror att hornen kallar mig hem. Jag har bröstkorgen full med rovdjur. Jag skriver brev för det är det enda sättet jag tillåter mig att älta på. Det finns varken klarspråk eller talspråk. Det finns ingen struktur.
Oavsett adressat har alla brev samma signatur:

det är det här som är att leva
& lida
för konsten.

1677?

Det behöver inte vara en så stor sak att kyssas under tolvslaget. Tårar & champagne och färgsprakande utlösningar över himlen. Det behöver inte vara någonting särskilt, men likväl gör vi det till det. Vi älskar våra andra chanser, anledningar till att starta om. På nyårsafton finns ingen möjlighet att skjuta upp längre, men vi älskar tanken att karman är som ett vitt blad. Alla gärningar överslätade, för nu ska vi bannemig bättra oss. Och jag är väl inte bättre än någon annan. Jag spår också om förändring. Särskilt som jag inte längre generaliserar januari. När regnet kommer om nätterna och sveper bort snön associerar jag den inte direkt till blod. Månadsnamnet är inte bespottat det här året. Framsteg? Mina nätter är te och brev som aldrig tar slut. Jag behöver nya frimärken. Jag behöver något nytt överhuvudtaget, och när det blev 2008 fanns det 366 dagar att hoppas på. Nu har tiden ändå gått. Jag disciplinerar mig tillräckligt för att planera i grova drag, sätta ut små markeringar, parenteser i almanackan. Allt jag vill ha är våren. I alla bemärkelser. Vita mössor och farväl. Jag vill ha en sommar fylld av färger och utan vita självmordsalternativ. Jag är innerligt trött på sextonhundrasjuttiosex. Kan jag få en ny tidsepok nu? En ny era? Kan jag få en höst utan krig? Jag tror att jag just börjat göra mig av med den, att den rinner ur mig, som snön härutanför. Vet inte hur det är med honom, eller dig, men jag. Du kan få kalla mig Petrus om du faller. Och om du är vacker, ska jag kalla dig Uriel. Om vi kunde lägga bort det här hatet, så vore jag tacksam.
Jag var magsjuk hela 2007. Titta på mitt språk. Jag kunde inte skriva, jag kunde bara spy. Jag är inte tömd än, men jag hoppas på lite ro i all den här orkanen. Jag ska hålla käften med mina inledningar, okej, enough said.
Nystarter fungerar inte utan avslut. En bok måste ha en sistasida och ett kapitel en punkt. Så här har ni det, ett snabbt avhandlat december:

Jag jagar de nyutgivna skivorna redan på releasedagarna. Öppnar brevlådan flera gånger om dagen, sliter upp paketen och försöker sedan upprätthålla den ritual som de första tonerna brukade kräva, då när jag föll på knä i blind dyrkan för allt vad de sa. Mina idoler är inte längre mina gudar, har kanske aldrig varit, men jag har alltid velat be dem vara min religion. - I brist på annat.

Texthäftet tappas bort bland alla andra papper jag samlar på mig. Var författarna valt att sätta stor bokstav betyder inte så mycket längre, men pliktskyldigt låter jag mig svepas med och trycka på repeat. Jag upprepar refränger som mantran. Vissa melodier läggs som strypsnaror kring min hals, det tar tid innan jag förstår vad de vill göra med mig, någon annan är en blixtsnabb misil. I ett par sånger utrotar varje ton mig. Jag måste nästan skrika. Men de var fler förut. Jag har ingenting som är heligt.

Det finns bara två ämnen att tala om: frälsning eller krig; så låt oss börja med krig.
Gärna kalla sådana. Is, diamanter, snö. Andra välbekanta bilder. Att sätta tungan mot en frostig lyktstolpe, fastän jag aldrig försökt. Ja, den här metaforen kan vi vidareutveckla. För det börjar ju som något lite poetiskt och lockande. Slutar med blod och ajaj. Oj, förlåt, lämnade jag mitt språk? Övergav jag mitt skötebarn ute i skogen? Jaha, så trevligt då. Jag är växelvarm som ett kräldjur.
Vi måste gräva tämligen djupt i psykoanalysens spypåse för att hitta rätt. Det är dear friend Freud och jag. Blaha blaha, barndom och sexuella spärrar. Jomenvisst. Litteraturen är en hora, men hon avvisar mig. Nej, förresten, jag är aldrig säker på mina bilder. Tvärtom kanske. Läsaren en hora som tar till sig bok efter bok. Nej, det håller inte. Ingenting håller. Jag håller inte samman.

Det ska bli förbannat skönt när det här är över. När jag inte är lika beroende av löften som är lögner och andra upprepningar. Men ingenting tar slut. Mitt liv är ett cirkulärt kretslopp, samma gamla vanliga rutiner. Kriga, dö, kriga dö. Ibland också födas på nytt. Den här gången har jag lärt mig att det finns saker jag inte kan skriva om. Men naturligtvis kommer jag att skriva också om dem.

Tillsammans med någon jag delar blodsband med, blir jag nominerad till en tävling större än något annat. Det är lycka och skolan börjar naturligtvis hångla med mig igen. Skolan lägger sina händer över hela min jävla kropp och visar upp mig för allmänheten. De är så stolta så.
Men på fritiden klipper porrmodellerna ut sig själva till verklighet och lägger sig att vänta i din säng. De puttar ner mig på golvet med sina silikonbröst. Jag lägger mig under sängen. Ynklig, ömklig, äcklig, värdelös. Jag skadar mig på dina spikar. Streckkoder överallt, inte för att du äger mig, utan för att jag varit en ting, objekt, ersättningsbar. Jag hatar att det är så.
Sedan ska vi läka allting. Det hinner gå en månad och det är vackert ibland. Min älskade reser till USA, Amerika och jag dristar mig oftare att lyssna på drömmar. Med honom på tusen mils avstånd vågar jag. Får sen glimtar av hur han mår, över Atlanten eller vilket hav det nu är når de fram, startar friktionen. Jag är aldrig orubblig. Ibland undrar jag om jag uppfann ordet ambivalens. Att avsäga sig makten över sitt eget mående är både en lätthet och fruktansvärt. Lätt att skylla på någon annan, säga att man inte är delaktig. Svårt att tackla att man inte kan vara balanserad när man vill. Att skrattet är något som kan brytas i skärvor och användas mot dig.

Vill du tvunget tala om frälsning? Den här gången har det inte spelat någon huvudroll. Den här gången hade jag slutat be och stuvat in alla biblarna i bokhyllan. Först under de senaste dagarna har de flyttat fram igen. Först nu har de återfått sin yttrandefrihet.
Och det finns fortfarande Playboy. Det finns fortfarande internetsidor där flickorna har större bröst och vackrare kroppar än jag. Nersläckta rum och bilder på din näthinna. Nu när november försvinner lyses gatorna fortfarande upp av vår sorg. Jag skulle så gärna sminka om mig. Ibland kommer jag på mig själv med att inte ha några masker och ändå befinna mig i fel tillstånd.

Det kommer brev på posten. Kuvert med fina stämplar. De kallar mig vinnare. Så jag reser till nya, okända kontinenter. Jag ler mot blixtrande kameror, jag går upp för scentrappor i höga klackar och springer inte ifrån journalisterna. Som om fjärilen förvandlats till en rosa eldfluga, suger jag åt mig av mina femton minuters rampljus, som blir en månad, som blir två. Som bara fortsätter. Människor jag sett på TV börjar prata med mig om vad jag skapat. Jag signerar böcker åt etablerade författare. Det är fruktansvärt vackert. Och fruktansvärt ensamt. För första gången inser jag vad självutlämnande innebär. Hur ska jag kunna förklara fiktion för dem? Allt jag skriver om mig själv är fiktion, och skriver jag renodlad fiktion, handlar det alltid om mig själv. Jag har bara en verklighet att formulera.

Det här börjar bli lite för långt, eller hur? Blahablaha, tonår och textuella spärrar. Det är väl dags att sätta punkt igen, men punkter är inte riktigt min grej. Det är januari nu och snart finns inte ens den månaden kvar. Hästarna rusar vidare med törnen under hovarna- Jag har mängder av sidor, kompendier med ofärdigheter och jag är född till att vara soldat.