Minnen av Aprilhimlen.

Plötsligt kom våren. Jag letar efter den obligatoriska lyckan och ignorerar det jag i tystnad skrev om sorgen. Jag bäddar inte rent, men stirrar i taket istället för att se på mina lakan. Räknar stjärnorna. De är alltid klichè och fyra stycken.

Det är resornas tid. Först min och sen kommer jag hem för att lyssna till hans röst i en kvart, innan han ger sig av. Att vända och vrida saknadens mynt. Det finns någonting specifikt att längta till. Det inbegriper parker, drömmar om april, solen och musik. Och det är alltid såhär. mars har en tendens att vara vackrare än sitt eget namn, spela en annan roll än den som tilldelats.

Vädret tillåter mig att byta skor, börja leva upp till fördomarna och minnena igen.
Jag ska inte tjata om det förgångna, även om jag har en aldrig slocknande förälskelse för det. Nostalgin är en kniv du inte kan låta bli att smeka.

Jag gömmer dokumenten om sorgen, för att slippa tänka på att den finns. Men hur mycket jord jag än lastar över vet jag att jag inte dödat, utan bara begravt den levande. Det krävs inte mycket kraft för att gräva fram den igen.


("Nya lakan varje kväll."
Trött nu. På att glömma mig själv och prata om hur det känns. Eller ens skriva. Kom på mig själv med att tänka på hur skönt det skulle vara att bara få tystna, inte behöva förklara mer. För jag vill inte utreda min sorg, vill bara att den ska försvinna, upplösas utan att jag behöver göra någonting mer än att dra en suck av lättnad över det.
Jag vill inte ta plats längre. De bokar tider åt mig och pratar om hjälpen som det kan ge, men jag vill in i mitt skal. Stanna under sängen och vänta på att mörkrets inbrott och övergrepp. Nåde den som tolkar fel, jag säger det rakt ut; det handlar om mig. Jag älskar kvällarna och natthimlen, mina ord berör den inverterade lyckan, allt det infekterade i mitt psyke. Nu har vi rätt ut det.

Det pratas om tunnlar och ljus och överlevnad. Jag sätter händerna för öronen och skriker, eller tittar bort när de försöker se mig i ögonen. Det här är bara metaforer. Jag drar paralleller och liknelser lika lätt som man drar efter andan. När jag slutligen lyckas skratta lite och torkar bort blodet, så bäddar jag bara för sorgen med rena vita lakan, bjuder, oavsett om jag vill eller inte, in den. Knullar med den för att den ska försvinna. Men det händer inte ens. Mörkret kommer långsamt och över hela min kropp, sen drar det vidare. Översköljd av sperma som är svart och stinkande ligger jag kvar. Blåmärken och annat spelar alls ingen roll. Sen spyr jag.
I förtvivlan spyr jag ut alla känslor över min omgivning. Var jag befinner mig har inte längre någon betydelse, jag kan inte hålla igen. Ändå inte så många som märker tårarna längst bak i klassrummet. Det är något fel när desperation över procentsatser plötsligt fungerar som lugnande. Ersätter det andra.

Och någonstans en liten röst inne i mig som kvider efter Jesus. Den där blå fågeln i mitt bröst. En dag skriver jag mitt namn längst bak i Nya Testamentet, för att när skymningen kommer skära upp pärmarna med rakblad. Sen ändrar jag mig igen. Lagar med kirurgtejp och skriver böner intill dikterna. Bär boken ovanför hjärtat och längtar efter ett silverkors runt halsen.

"du knullar med din sorg så att den ska försvinna"
Jag är medveten om hur mycket jag fallit för upprepningarna, men det finns inte tid att söka nya ord. Det är såhär det är. Jag tror att jag har sagt allt den här gången.

Det går allt för väl att beskriva hur det känns. Det är en spiral mellan himmel och underjord, det är en svart karusell som aldrig stannar. Det är och det är och det är. Jag finns inte för jag vill inte finnas som den jag är. Jag vill inte ha. Jag tänker inte be om ursäkt för att ni inte förstår. Jag har sålt mig allt för mycket till den här sorgen. I love you but I have chosen darkness. Glöm inte att vi är mindre än mänskliga. Människan är inte gjord för det här. Gud sa till dem att jag inte är något misstag. Vad om jag vägrar lyssna? Kalla det tonårstrots, men det är såhär jag är. Allt är mörker heter det. Glöm aldrig det. Glöm aldrig att du aldrig får glömma. )


Se där. Jag vägrar läsa igenom den ofullständiga förklaringen som parentesen är. Vet allt för väl vad det skulle kunna göra med mig. Jag balanserar här och det skulle blåsa omkull mig direkt. Dessutom är min kappa inte tillräckligt varm. Säg att den här våren har kommit för att stanna. Och än sen om det finns snö kvar på sina ställen. Låt den hinna smälta medan jag tittar bort och får solen i ögonen. Låt oss snarast möjligt äta glass i Stadsparken eller Slottskogen. Kvittar vilket, bara du är där. Det är mars, men det måste snart börja kännas som april, för

"Jag var ingen
du var aprilhimlen."

"kanske solen tills slut

kommer ut genom schlagerdraperierna..."


Idag pratar vi inte om någonting. Bara om att agera som att omvärlden satts på paus, men jag själv kan röra mig fritt. Det meningsfulla i att trä pärlor på tråd, den här gången inte för någon annans skull utom min egen. Smaragdskogar och pärlemorvinter, vita blommor. Sen sminka av sig för kvällen, andas lite och låta Ola Salo stå för glittret.

Främlingen i spegeln är ibland som ett blinkande rådjur, eller ett skyggt skogsväsen. Frambesvärjt av allt för mycket hårsprej, formade ögonbryn och kopiöst med smycken. Ett litet sagotroll, för jag har aldrig varit tillräckligt skör för att kallas älva. Oavsett hur mycket jag betalar för vingar i tyll.
De där blå ögonen betraktar mig näst intill skräckslaget ibland. Blicken tillhör rådjuret på andra sidan skogsbrynet. Medveten om bilarna, hastigheten, kraften om de skulle träffa henne. Benen skakar lite, hon vädrar. Fladdrande näsborrar, avgaser och hon ska vackla över den där motorvägen, och hon har geväret under armen. Fly in i skogen, om så bara för att ta sitt liv innan någon annan gör det.
De där blå ögonen. Det finns tillfällen då de nästan är ömma, tröstande. Allt ska gå över,
Idag är det så. Nu suddar jag ut de skarpa konturerna som jag fyllt i, låter mig slippa alla masker. Tar plats framför TV:n och det är frivilligt för första gången på länge.

För att kunna hantera all denna schlager jag måste genomlida innan jag får min efterlängtade melodi, sysselsätter jag mina händer med annat. Kletar lite sammetsfärgad natthimmel över naglarna. Nu får de växa som de vill, riva mig eller hans rygg. Jag har inga planer annat än att vakna imorgon och vara en dag närmre evigheten.
Så drar det igång. Stämningen är Gardell, Bowie, vadsomhelst. Helgonen tar på sig fjäderboa ikväll, tar hem segern och erövrar mig igen. Musiken är också ett sätt att välja sin frälsare. Och den där rösten gör varje ord till nyckelord. Mitt hjärta öppnas gång på gång. Jag längtar efter konsertstämningen igen. Glömmer allt om trängseln, knän som viker sig. Jag måste, bara ge mig;

Väntan innan. Våra idoler var de som visste hur man gör sig till gud för en kväll. Deras svettiga kroppar i scenbelysningen. Vetskapen om att de var så nära, så verkliga, så onåbara. Paradoxen.
Det var precis som de beskrev oss; vi blev ett kollektiv frälst från vår fria vilja, och vi älskade det. Vi älskade att för två timmar och ett par hundralappar slippa tänka på något annat än att hänge oss totalt. Samla känslorna inom oss och frigöra allt i gråtande, skrattande extas. Trumslagen som vår puls, våra hjärtslag. Vi blev sångerna, lät dem besitta oss. Rörelser nästan i trans. Någon blåste såpbubblor. Våra röster stegrades, bröts.

Hur ofta? Det var allt för längesen nu. Mejeriet, lundakarnevalen. De mjuka mörka vingarna som svepte över den här staden. Känslan får utbrott i bröstet och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Blir bestämd, salig, någonting. En förnimmelse av eufori. Kärlek. En av mina vänner sa att i musiken finns Gud. Och får jag bara välja låt, så ska jag minsann lovsjunga honom. Deliver us from free will direkt in i Psalmboken.
För jag vet hur det känns. För er är det bara en rad i en sång, men för mig är det en sådan som jag kan existera i. Det har innebörd. Jag skulle behöva bli frälst från min fria vilja ibland. Och kanske är jag inte ensam.

En rökexplosion och glittret föll resolut stilla över oss. Hade det varit en film, vore det tyst nu, men jag tog ut öronpropparna och publikens jubel trängde längre in. Jag kysste honom i konsertvimlet, det var givet att det skulle bli så.
Efteråt såg jag dem och de såg mig. Hälsade förvånat och sa att de inte trott att jag skulle komma. Cigarettröken gled mellan någons ovana fingrar, samma jagade glimt i ögonvrån, och nu syntes även repor av rött mot underarmar. Ett nynnande eko av sångerna vi tidigare hade skrikit med i. Tonårsrevolt, tonårshysteri, mitt livs bästa kväll och vi måste ses snart. Nostalgin ett slag i magen. Jag kramade hans hand hårdare. Mumlade fram något slags ja och ledde honom ut, till mörkret. Det var som vilken konsert som helst.

Jag vet att det är fiktion. Jag vet att jag skrivit mig till ett ögonblick av utopi. För inte en chans att min älskade skulle vara vid min sida för att underkasta sig The Arks förtrollning. Men ja, som vilken konsert som helst. Strimlat silver, ett fyrverkeri, en utlösning. Jag drar den parallellen så lätt.
Att vandra hem med vännerna en vårkväll, fortfarande ha kvar melodierna i halsen. Svalt lite för mycket, rivit stämbanden på tonerna. Tömd, harmonisk.
Kanske är det så nära lyckan som jag kommer.

&

there is no end
to a love like ours


Så halleluja.

"Evelina, låt inte något få stjäla ditt liv"

Ska jag sjunga om mitt kaos, ta steget in i mörkret igen, just för att det är ett sätt att återfå kontroll över destruktiviteten?
Jag måste alltid vara offret eftersom det är den roll som först tilldelats mig, den enda jag lärt mig spela och därigenom den jag vågar ikläda mig.
Jag vet att jag inte borde, men det är så mycket lättare att falla ihop, lägga sig ner och sparka mot jaget. Det är så mycket lättare att kräla runt i dyn, än att försöka stå upp, rakryggad i blåsten.

Att hitta sig i någon annans svaghet. Känna sig otroligt obekväm i det, för det är mer välbekant att inte ha någon hud alls, än att vrida sig på törnen. Och jag vet att jag alltid använder liknelser, alltid gör mig svårförstådd, svårläst. Förvånar det om jag säger att det ändå är så mycket en förenkling, förklaring? Det här kaoset jag talar om kräver sin översättning, tvingar mig att ständigt försöka skövla det ur mig. Om inte som ett uttrensande, så som en kopia, ett avtryck, Det går aldrig att formulera det exakt som det är, men likväl tänker jag försöka.

För jag lärde mig le med blodiga läppar, borsta bort saltet ur ögonfransarna. Jag sa att det fanns någonting vackert med min bitterhet. Och jag har aldrig riktigt märkt när jag har fel. Aldrig riktigt förstått till vilken del av mig själv jag ska sätta min tro, om jag ska rösta på mörkret eller ljuset, eller lämna blanketten tom.
Jag vet vad jag ska kämpa för, men inte vad jag ska kämpa emot, för intigheten är ingen rättvis motståndare, inte när jag är så gråtmild, inte när jag har lätt för att byta sida.

Mycket nu byggs upp kring den jag älskar. Jag ska inte beskriva det, för han är egen individ, hur mycket andra halvan av mig det än innebär. Det enda jag vet är att långt ifrån mig har han fått smuts på sin näthinna. Det är något som förstört hans synfält, fångar honom i gråskala. Och oavsett hur gärna jag skulle vilja ta honom därifrån, bjuda in till en verklighet i färg som jag också vill erbjuda mig själv, så kan jag inte. Det finns bara flykten, närheten som vi kan gömma oss i. Vi kan stänga ute allt annat och lyssna på varandras röster, istället för fienden som bankar på portarna. Men ibland når stormen in. Och orkaner kan också komma inifrån.

Jo, nog är det sång alltid. En besvärjelse eller bön, för närsomhelst hörs vinden vina. Det finns vardagens piskor, universums tusen käftar. Det finns mina masker och allt som är jag.
Någonstans står vi över det här, någon gång kommer vi ha växt och slutat behöva fly.
"Vissa blir aldrig äldre än sjutton år," skrev han, och jag kanske vill att det ska vara lögn när det gäller oss. Att vi inte ska få plats i några fack, inte ens de vi själva skapar. Men det spelar ingen roll. Allt som finns kvar är framtiden och på något vis överlever vi resan dit. Sover kanske och låter skeppet vagga oss.

Märkligt hur jag alltid tar tag i en av de mest förtvivlade ändarna, för att sedan tysta ner, tvinna den runt mitt finger. Övertyga om att det inte är så farligt, att allt kommer bli bra. Jag har mina stabila stunder, då jag hittar en sorts balans, visshet, men världsbilder är så lätta att krossa. De är någonting som när helst de tagit form, eller innan dess, kan lösas upp. De är stoft, jord, tankar. Känslor ingenting att bygga vare sig religion eller vetenskap på. Och visst går det in i vart annat. Varelserna som är vi står någonstans mitt emellan. Vi är ännu inte på det klara med vad vi är.

Den här sekunden berättar ingenting om nästa. Det finns inga löften kvar. Alltid det där ruset över beskrivningarna som plötsligt kliver ut ur ordböckerna. Ambivalens. Här har du något att nämna i berättelsen om dig själv. Stanna kvar i texten nu, Evelina, omvärlden är så kall. Glöm allt om meningslösheten, demonen på din älskades axel. Dagarna kommer för att gå och snart är det du som smeker den igen. Snart kan du glömma dig själv. Inte bara ställa åt sidan, utan bli ett med någon annan. Finnas till. Veta att du ändå lever, trots allt det här. Att du fortfarande har skäl att andas.

Med januari som en bödel.



Riv ut datumen 10-11 januari ur almanackan. Den här gången är det inte som att jag injicerat gift i min egen röst. Det handlar inte om mitt kalla, ingenting om mörkret. Plötsligt kan jag inte ge några svar på vilket sätt jag är trasig. Jag skulle inte kunna säga någonting om hon skulle lyssna.


När jag var fjorton insåg jag att jag aldrig skulle kunna glömma bort mitt liv. Att det fanns linjer som jag dragit som omöjligt kunde suddas ut. Ibland är det som att jag aldrig växt därifrån, att jag fortfarande ältar och att jag sedan gör det samma med själva ältandet.
Samtidigt vet jag att mycket inte längre betyder någonting. De fick rätt i alla fall, de som talade om att växa. Och allt var bara ord. Det jag pratar om är alla förhastade kärleksförklaringar jag gett bort, läppar som fläckat min mun. Det är över nu. Jag är här, jag minns.

Plötsligt slår det mig att jag förstört mig själv. Revan läker, skåran bleknar, men den är där. Jag vet inte hur den kommer se ut om tre år, men jag är säker på att den kommer finnas kvar. Och jag ser den fortfarande inte som en del av mig, jag tar inget ansvar.

Det är januari nu. Min berömda baneman. Kanske är det därför som jag lyckas vända varje natt till en krigsförklaring. Jag är så rädd, vill inte behöva vara soldat, inte i det här. Kalla mig vek, för jag vet att jag är det. På något sätt har jag utplånat den här terminen som varit, Kan inte peka ut var jag har stått. Jag minns undersökningarna, tyngderna, och jag minns hans famn. Saknar ett sammanhang, en kronologi.
Jag vill att det ska vara mars, april. Jag vill vara naiv och lycklig. Nej, inte naiv längre. Bara att det ska vara en trygghet, närheten allt som spelar roll. För visst är det väl egentligen så det är, men avståndet är iskallt när det finns. Helgerna så korta, bara sveper förbi, som flyktiga, ljumma vindar.

Ta en dag i taget, säger de. Du är duktig, Evelina. Och ständigt måste jag sträva efter bekräftelsen som ska komma från mig själv. Det måste vara jag som är stolt över mig, det är det som är värt någonting.
Vi började om igen, jag och mina vänner. Vi sa en veckodag, en tid, och att det alltid ska vara så. På något sätt en sorts gemenskap, en skugga av det som var.

Åter till början;
jag berättade någonting härrom dagen. Jag gav henne metaforer, liknelser, symbolism. Jag sa som det var. Hon försökte lära mig någonting igen. Hon sa att hon försökt lära mig det sen vi träffades första gången.
Vem hon är? Den som lyssnar.
Småsaker kan få lov att ta plats och betydelse, men alltför ofta min provocerande gråt som förgriper sig på mig. I vilket fall har jag Pepparkakshjärta, hennes sängkant. Skrivandet som en axel att luta sig mot. Någon som håller mitt hår medan jag spyr.

Med Håkan Hellström på repeat är jag femton år igen.
Nykär. Desiderio, ergo vivo.
Och jag vill aldrig växa ifrån det tillståndet när jag befinner mig i det. En ljuvligt smärtande längtan.
Jag går samma gator som för två år sen, hör samma sånger. Som om det var första gången. Jag minns Stadsparken när den var täckt av snö, hur den senare hade våren och svindeln det där första året. Jag log hela vägen hem, sjöng att världen inte förtjänade dig. Det gör den aldrig och jag kan tyckas för feg, men borde lära mig att åtminstone försöka.

Håll mig kvar, älskade, håll mig kvar.
Vänta ut, för sen börjar vår livstid.

Nu avslutar vi det här. Så blir det hoppfullt.

"Gott nytt år till all er sorg och era sår!"


Gång på gång krossar jag illusionerna om mig själv. Jag är inte trygg i det här, långt ifrån. Jag känner min naiva lycka, och fan, jag vill att allt ska bli bra, jag vill kunna tro på det. Jag kan tro på det ibland. Nu faller kroppen och jag med den. Jag vill inte prata om mina tabletter mer, jag är stillastående på min höga dos.
Det här är inte en form av lugn, jag har bara stannat. Jag skriker och sen tystnar jag, försöker vagga mig lugn. Hitta någonting som håller mig kvar, som känns.

Euforin var längesen, eller så är jag bara dålig på att minnas. I vilket fall som helst så kan han hålla mig vid liv. Det är något med hans röst som gör mig skör och vacker. Det är någonting i mig som alltid är ett barn. Svag för de där sagorna som han viskar. Det är snart två år, och han förtrollar mig fortfarande när han är nära.

"Har du sett fyrverkerierna i Göteborg?" sa han, och jag vet inte varför, för det var första gången han höll om mig när himlen exploderade. Det var ganska vackert, men jag kunde känt det så mycket mer.
Och vi kysste de sista minuterna och de första, precis som vi drömt om.


Kontrasterna blir plötsligt tydliga. Jag vågar inte försöka känna efter eller hitta ord för hur det är.
För jag vet inte att allt ska ordna sig, den säkerheten finns inte hos mig just nu, men jag vill. Väntar på att tryggheten ska komma, mitt i all denna förtvivlan. Jag är den läkande människan, inte alltid medveten om det, men läkande. Nya kamper, krigsskador, men ny styrka som ändå gror där under huden. En dag ska jag skratta igen.

Hälften avklarat snart, med verb och krig och grafiska lösningar. Plötsligt upptäcker de att jag fortfarande är sjuk. Jag säger att det inte kan fortsätta såhär. Den här gången är det någonting annorlunda i mitt sätt att säga det. Jag pratar om allt. De säger att vi ska korta av piskan som rutinerna håller i sin hand, göra den lite mjukare. Skolan hånglar, men de ska låta tungan slinka ut ur min mun lite oftare, så att jag kan ta mina efterlängtade andetag. 50 poäng stryks bort från schemat.

Jag lämnade en sida tom i min dagbok för det här, för att den står där som en vit lögn. Om jag inte skriver det så kanske det inte finns. Ibland har jag ingenting som inte är över. Tusen kärleksbrev och tusen sorgebrev dagarna igenom. Jag skriver hela tiden för att göra någonting. Men det är fortfarande tvåtusensex, eller så ljuger jag igen. Nej, det är inte samma. Det är inte juni eller december. Och ni kanske inte ens förstår vad jag pratar om nu. Hade ni kunnat skulle ni bett mig ringa. Men jag klarar det inte. Jag kan prata om mitt inre, men ni kan inte ta er dit. Det finns tankar som jag inte borde skriva, för att slippa formulera dem.

Jag teg om revan, och den är en skåra nu. Min mamma vill att jag ska rädda mig. Jag vill inte ens ta mig härifrån. Svart eller vitt, brukar jag säga, men det är inte så nu. Ena sidan är ljuset och andra är inte någon förtvivlan eller aggression. Det är inte ens ett dödläge, bara en enorm sorg eller tomhet.
Plötsligt har tårarna tagit slut, och jag är kanske på väg igen. Mot förstadiet till lugn.

Sen är det inte nätternas fel att de blir som de blir. Och det är inte heller vårt. Låt oss skylla allt på vår tid. Men allt som krävs just nu är tid. Det går evigheter mellan att jag lyfter pennan. Ta mig igenom det här. Snälla, säg att det går över snart, håll min hand medan vi väntar.
Och jag är rädd för att frysa, så ge mig ett skydd för vinden.

Jag gav mig själv rätten att erövra den här natten. Och den är min, allt annat är lögn. Det fanns en tid då jag alltid väntade på gryningen, jag smekte vargtimmarna över ryggen, etc, etc.
Sen jag blev sjuk har jag svalt stoltheten tillsammans med medicinerna, och jag propagerar inte för sömnlösheten på samma sätt. Jag är fortfarande förälskad i det som jag försökte leva i; att vaka sig igenom allt, ha orden som en drog.

Min tablettdos är på nedgång igen, och jag känner inflammationen kapitulera, så jag ger mig själv de här timmarna. Bara för inatt, förälskelsen igen.

"The call to arms was never true,
I'm medicated, how are you?"




När jag ligger med bar överkropp, sladdarna över bröstet, i ett litet rum med spygula väggar, känns det som juni igen. Läkaren för en mikrofon över magen och revbenen, men ingen ber mitt hjärta att bekänna. Det finns så mycket som är fel i mig. Låt mig berätta om en kärlek, låt mig berätta om saknad som ett fysiskt symptom. Om att inte kunna sätta sin tillit till att det bara är dagar tills vi ses, eftersom det betyder att det bara är dagar tills vi skiljs igen. Att vara ett, men delat i två.
Låt mig berätta om att vara sjutton år.

Jag ligger på en sjukhusbrits, på hjärt- och lungavdelningen. Dom måste ta ultraljud på min bröstkorg, för att se så att vattnet inte spridit sig från lungorna. För det kan hända.
"Det här har du aldrig gjort förut," påstår dom hela tiden, fastän jag visst legat uppkopplad till maskiner som tecknar av min puls. Den här gången är det annorlunda. Han flyttar runt mikrofonen och ut kommer ett ljud som imiterar min hjärtverksamhet. Det låter som när en tunn skiva metall vibrerar i luften. Det låter fruktansvärt. Jag vill dö.
Om det där är mitt hjärta, tänker jag, så vill jag inte ha det.
Hans händer är så nära mina bröst. Brun hud, svarta hårstrån över fingrarna. Han ser inte på mig en enda gång under undersökningen, och det ligger en lättnad däri, men jag vill ändå lyfta bort händerna. Jag vill klä på mig och gå hem. Jag vill somna i min älskades famn.
I början av undersökningen är jag liten, får panik, korsar armarna för att skydda mig när han lämnar rummet för ett ögonblick. Det känns som juni. Men det är inte mitt fel.
Jag behöver en instruktionsbok att ge till alla som kommer i min närhet. Förklaringen till varför jag är sjuk är en utnött fras.
( "Jag har en reumatisk sjukdom som påverkar alla inre organ")
Så trött på alla frågorna som följer. Jag kan bli sjuk när som helst, det är en del av mig. Hur många sätt jag än formulerar det på, så förändras ingenting.
Det här är den jag är. Meningslösheten kryper närmre, men jag vill inte ha den.

Fredag, dom dubblerar min dos.
Tisdag, dom dubblerar min dos.
Onsdag, jag vet inte om jag klarar det här.

"The call to arms was never true
I’m medicated, how are you?"


Och alla dom här milen som aldrig försvinner.