"Jag ville hitta Söndermarken"

Här med försenad skiva och tårar jag inte kan avgöra om jag passat tiden till.
Vi hade Narniamorgon, drack chai med mjölk & socker för första…
är det år nu?
Och den här låten som ger kvällen på repeat, vi grät
sådär igen nästan som om vi var förtvivlade för varandra, nästan som om vi var sexton. Det är sånt som jag kommer minnas som både vackert och fult, vad gör det att vi
måste förskjutas ett år när vi snart förlorat oss i varandra under tre? Vad gör det att han älskat någon annan, att jag känner drömmarna dö så snart de nått läppen? De retoriska frågorna gnager sig in i mig och letar efter ett svar som jag äntligen hade tänkt att ge, men jag ändrar uppfattning i sista stund, ångrar mig. Ambivalens. Återigen. Min vän.

Allt mer tydligt att jag måste skapa dem ett skyddsrum, löftena, ett sätt att odla en mening som växer ut till den biografiska livslånga texten. Ge mig ett pappersark, en skrivmaskin. Ge mig öde landskap och tusen mil att gå. Ge mig varenda tanke du någonsin tänkt. Låt mig omvandla den till något som är värt något. Låt mig veta vad som är värt något.
Nästan som såpbubblor trots oktober. De är i den formen att de bildar en glaskupa kring mig. Jag glömmer allt, för ett tag. En helg passerar utan att jag konstant tänker på att jag inte vill. Veckoslutet fungerar som kanylen med bedövning som min poetiska ådra krävt. Bara ibland är det som dagarna innan.
Återvänd känner jag hur det rinner ur mig, tappar sin verkningskraft. Lämnar mig utan honom igen. Och utan orden.


"Det känns som andra sidan jorden"
Där borta lär han sig leva. Tillämpar andra filosofier än jag själv. Allra mest de som jag skyr. En dag i taget. Det avskyvärda i att inte få kartlägga framtiden. Jag känner hur jag mister min delaktighet. Han kommer resa till sitt Amerika. I dubbel innebörd. Jag följer inte, har inte någonting med drömmen om det att göra.
Det är inte för mig han skrattar och läser poesi.

Jag måste sublimera till och med själva sublimeringen. Lidandet som blir konst transformeras åter tillbaka till lidande. Ribban höjs inte, ingen sträcka förlängs, men istället för att börja ta sats, tittar jag upp, fram. Svindlar. Kräks. Jag är ensam här, ingen ser, men jag funderar på att ge upp och gå. Gräva ner mig och multna bort. Aldrig lyfta pennan mer.

Läser inte längre. Tappar böcker av alla typer i golvet. Försöker undvika att krossa mina tår. Undviker dem alltså. Det är koncentrationen som jag tappat från början och den skapar mina tjusiga onda cirklar. Jag kan inte skriva en fullständig dikt eller text heller. Bara fragment som för det mesta åldras och dör ut.


"Säg till Viola att hon lyser"
En flicka dog och jag kände henne aldrig. Hon fyllde sexton år i samma stund som hon drunknade. Hon var en vän till mina vänner och har fått mig att inse vidden av ett dödsfall. Fan, hon bara dog. Hon dog ifrån Kent och hon dog ifrån gymnasiet och sitt födelsedagskalas och alla presenter och helvete hon dog ifrån allt. Det finns inget språk för det här, det finns inget språk överhuvudtaget. Det hade kunnat vara jag. Utan farvälbrev och utan någonting. För ett år sedan hade jag vatten i mina lungor, men inte på samma sätt. Jag fick tag i syre trots allt. Jag gråter alltid. Jag undrar hur hennes vänner överlever, hur de kan gå till skolan, skratta, andas, fortsätta finnas när världen slagits ur led. Jag hade inte kunnat. Skulle Pepparkakshjärta kunnat om det varit jag?
Min far föll av hästen och bröt sin handled. Tänk om det varit nacken. Tänk om tänk om Evelina. Det kunde varit du det kunde varit du. Reaktionen på rösten i telefonen kan jag bara spekulera över. Vore det han vore det tomhet. Trots att han är min pappa nu. En vän då? En vän vore kanske änmer frustration och 'jag vill inte leva mer.' Det kan fortfarande inträffa. Ingen av oss är oförstörbar. Jag kanske inte förstår det helt. Vänner som vill ta livet av sig kan mycket väl göra det. En vän som dödar en del av sig själv, utplånar sitt förflutna, kan lika gärna döda sin framtid. Det är svindlande. Och skrämmande.

Johanna, märker du också hur hösten plötsligt börjar huttra, fäller upp det svarta paraplyet, vänder sig mot oss och säger att det är vi som gör henne så våt?

Och Älskling, du vill nå ditt Amerika och jag kanske vill följa med dig. Men mest av allt vill jag hitta Söndermarken.

"krossar dina ord till en parentes"

Jag går ut,
vill känna både solstrålarna och den sjunkande temperaturen. Och jag är lika förtjust som du i höstlöv, slitna koftor, kinaskor och grälla färger.
På samma skolgård som jag och Karl XII-boken står, röker blondinerna. De skrattar fult och smiter på rökpaus mitt i lektionen. Jag är mitt emellan två, har nästan hål. Jag vill dra dem i håret, skrika åt dem att klippa av det, färga tills de får en identitet som är värd någonting. Jag är evinnerligt trött på all den här tomheten i deras ansikten. Att de inte har någon respekt för någonting. Jag är trött på blickarna, allt i dem som skvallrar om att deras vackraste sätt att se världen är genom alkoholslöjorna. Eller ska vi säga alkohål?
Att tillsätta någonting för att göra det äkta. Jag har aldrig varit berusad, och ändå
är jag den av oss som kan namnet på Dionysos; den enda gud jag antar att de skulle kunna tänka sig att tillbe.
Nämner jag Jesus skyr de mig. Som om de var alltför mättade på teologi. Som om det var något att göra korstecken åt. Jag antar att de aldrig ens öppnat bibeln.


Jag tror inte att den författare som inte har styrkan (eller ska vi säga den dåliga vanan?) att ständigt vara beredd på litterär utvikning, och detta inför andra, har någon som helst chans att ta sig framåt. Personer i min omgivning fasar över, att ens under pseudonym, visa upp sina fiktioner och foster. Det är blondinerna igen, de som väljer Litterär gestaltning, bara för att slippa plugga, för att undvika prov.
"Men det är ju jättebra, då får de lära sig att skriva" utbrast något spån till vän när jag beklagade mig. Förstås det inte att lärandet är inte vad det handlar om, utan utvecklandet? Hon tror att jag inte behöver den kursen, eftersom jag har erfarenhet. Jag kan. Det är jag fullt medveten om. Däremot läser hon den själv. Hon vill också lära sig.
Jag prostituerar mig. Den här meningen är dessutom någonting jag massproducerar, vilket ger den dubbel innebörd. Ser jag minsta antydan glimt i någons öga, när det gäller litteratur, står han eller hon sekunden senare med en bunt papper i handen. Påpackad eller tacksamt mottagande. Spelar ingen roll. Oftast rör det sig om ofärdigheter. Jag misstänker starkt att jag förlorade min förmåga att sätta punkt under den här långa skrivarprocessen. Jag har skrivit regelbundet i cirka sex år. Egentligen önskar jag att jag kunde skryta om ett längre tidsintervall, men det räcker trots allt. Jag har försprång.

Staffeten börjar nu. Det är bara jag på banan. Jag har en hel bok av boktitlar att ta mig igenom. Det är en utmaning som inte ens tar emot att axla, även om jag tycker det är svårt. Jag är sex år gammal. Eller fem. Det är som att börja om på nytt, jag har inte lärt mig. Tittar på orden som om de vore främmande varelser, mystiska tecken. Och det är de ju.


Jag tar sats,
men plötsligt går det som en vissling, och den går bara genom mig. Meningen försvinner. Jag suckar, slår igen boken. Kan inte skicka brev för jag vet inte vem jag ska formulera mig till. Jag tvättar håret och oroar mig. Ser färgen mattas och det äcklar mig. Jag kväver mina författardrömmar, puttar ut dem för ättestupan. Jag vet att jag kan. Jag vet att jag är bra både när jag vill och inte vill, men det här går inte. Får oförstående ansiktsuttryck till tack när jag pressat ur mig vad som är på tok. Jag döper mina känslor en efter en. Klarar inte av att dräpa dem, Slavar hellre, eftersom det är det enda som finns att göra. Bryter naglar och tar det som ett omen.
Jag har ingenting. Jag hänger inte samman. Mina ord är spretande, skrevande små horor. De är blodiga och sticks. Det finns ingen röd tråd, ingen nyans eller regnbåge. Jag har tvåtusen dikter i min dator. De fyller min hårddisk. Än sen. Än sen. Ä-N S-E-N.
Inte ens här finner jag utrymme nog att formulera det. Jag har ingen mening med mitt skrivande ergo jag har ingen mening med mitt liv. Är inte sorg, är apati. Förhatligt, men det är så.
Säger hejdå till mina vänner, eftersom det börjat gro rastlöshet och panik i mig. Kommer hem. Stillheten i ensamheten uteblir. Jag är bara ensam, och det här växer i mig. Ringer upp älskling. Han ska läsa poesi ikväll och de kommer älska honom och jag är inte där. Han säger till mig att jag kommer klara det. Egentligen menar han att han kommer göra succé. Först efteråt när han är euforisk och underbar. kommer han förstå hur det är fatt. Han lägger på och går upp på scenen. Jag lägger mig ner på golvet och gråter.

Det finns ingenting. Ingen början, inget slut. September skulle bli avstampet till någonting vackert. Jag drömde om ringar runt mitt finger. Jag ville förlova mig med den här hösten. När jag var yngre tänkte jag alltid satsa på att bli utgiven innan arton. Jag är arton år och tjugotvå dagar. Jag kanske inte vill bli utgiven överhuvudtaget längre. "Jag vet inte vad jag vill, alltså vill jag vad jag vet; ingenting." Om det blir fredag kommer jag att vara i hans famn. Jag vill bara somna. Klockan 20:09 sätter jag på ’Väck mig inte imorgon’ och slutar sluta sätta punkt

Tro, hopp & kärlek

Första september; det är min artonårsdag och jag är genomförkyld och det är skivsignering och han sjunger "ja må hon leva." Bara för mig, bara för mig. Jag handlar mintte och honung och min mamma lagar mat. Någonting händer och hon får svårt att andas. Attacken ebbar ut, det lugnar sig. Släkten kommer.
Det är min artonårsdag och mitt i tårtan åker mormor med mamma till akuten. Det är min artonårsdag och jag är leende värdinnan som torkar spyor. Men det är okej. Först i följe med ensamheten innan jag somnar, kommer chocken.

Jag har passerat gränsen nu. Det är som att förflyttas till en ny plats i sömnen, nej det är samma plats, fast mer förtrollande, varmare. Som om sommaren kommit över en natt. Utplånat allt med den kalla, mörka senhösten, utom minnena och vetskapen om årstidens existens. Ibland upptäcker jag att jag plötsligt bara skrattar. Det är kontrastlöst vackert.

Sen vänder vinden. Den för mig inte med sig, men den drar rätt igenom mig. Jag uppmärksammar hans gråskala tillräckligt länge för att låta den fläcka min egen livssyn. Jag gråter knappt, men är rädd att krigen aldrig tar slut. Ni bad mig nog aldrig att ta fram papperet mitt i stormen. Jag gjorde det ändå, för jag ville att ni skulle vilja det. Jag behövde få rapportera mig själv. Måla nya porträtt av mörkret. Och sorgen.
Vinden vänder. Igen.

Det är allra svårast att skriva det här. Det är känsloskiftningar jag själv inte hinner följa. Nyanser. Och vill ni ha en diagnos så ska jag inte kasta den mot er. Jag lämnar över den i era öppna händer. Det är min typ av regression, raringar. Mitt sätt att resa i tiden. Vuxenskapet är att börja ta förgivet. Jag vill aldrig ta förgivet igen. Det handlar om detaljer. Jag ska inte ens nämna mina arketyper. Det är bara så det är. Och ju större mängd textmassa, desto mindre banalt. Just nu handlar det kanske mer om handlingen, än om gestaltningen. Men det är okej. Det går över.

Och snart ska jag ta mig samman. Snart lindar jag halsduken och går ut. Postar breven och väntar, bara väntar på ett svar.
Vi ses i lövhögarna i parken. Vi ses över en kopp te. Ibland innebär klichéerna en sådan skönhet. Det spelar ingen roll att alla vill samma sak. Jag väntar. Brevkniven jag önskat mig så intensivt blänker silver och jag älskar det här.

Vi Två, 17 År

Hur långt är det till underjorden?
"Alltid närmre än du anar och om horisonten sliter sig från sitt fäste?
- Aldrig någonting annat."

Det här är Barnets sista ord, men bara på personbevis heter det så. Min ängel berättar om en lättviktig akrofobi och önskar sig inte en luftballong. Ingen tror att jag fyller vuxen när jag köper en ballong till mig själv, klistermärken och kinderägg, trots att mina första 365 dagar som förlorare, bevisligen är räknade. Min pappa säger att han inte känner mig när jag går tillbaka i tiden på det viset. Min pappa har aldrig känt mig. Det här är efter att det tagit mig ett år att skriva ett brev och honom tid i ensamhet att läsa det. Men jag antar att det var värt det. För en gångs skull. Hans telefonsamtal samma kväll som visade att han fortfarande finns. Att han äntligen äntligen finns.

Kärleken är densamma. Brevlådan i Göteborg svämmar över av kuvert med mitt namn och jag förtjusar mig när glitter faller ut och ner på golvet. Korset hänger antingen runt min hals eller slängs in under sängen. Var annan kväll ber jag och varannan odlar jag blåmärken. Min älskade tål inte det här, han utvecklar allergi mot min ambivalens. Jag hämtar honom ur sagorna han läser och han är liten med mig. Vi ligger sked och kramar gosedjur. Ibland är den enda karusellen jag behöver den virvlande spegelbilden av hans ögon i såpbubblorna, men samtidigt vet jag att den hand som smeker är samma som slår. Hans kind som tar emot allting, sen vänder han den andra till.


Jag viskar fortfarande fler hemligheter till honom än till Jesus.

Avskedet är inte döden men när bussen kör in över skånegränsen sker det i samma sekund som låten jag lever i når sitt klimax, sin skärningspunkt. Thåström skriker ’jag vill inte ha’ och det börjar bli det där med att hatälska, för jag har sprakat så häftigt för den stjärna som är min hemstad. Jag har älskat och älskat och inte riktigt hatat, men förbannat milen i söder.
Jag älskar fortfarande samme pojke. Det är naturligtvis inte den hejdlöst hetsiga förälskelse som vi hade för mer än tusen år sen, men vi har en eld med jämnare låga. Det kan vara så mycket värme och lugn och trygghet och visst finns det passion också, men det får stå mellan raderna, liksom att jag även vet hur han skulle reagera i en flygplansolycka.
Jag har ylat med vargarna och sovit med knivarna, raring. Jag har förnekat allt jag någonsin hållit kärt, förkastat det och hällt vatten över varenda sak jag brunnit för.
Jag har kapitulerat för mig själv för att attackeras igen. Det obevekligt opålitliga jaget.
Jag släpar mig själv i smutsen. Det är någonting med att ha smak och tycke på fel sida om floden. Jag måste älska det hårda, grymma, kalla, samtidigt som jag är flickebarnet med rosa rosett om halsen. Jag blir arton och min mamma kommer ge mig en prinsesskrona.
Det jag länge längtat efter är ett trovärdigt lugn, ett som inte ljuger mig rätt upp i ansiktet. Hånflinar åt mig när jag genomskådat det, suckar, skriker, vänder och går därifrån. Jag längtar efter Gud mer än jag klarar av att erkänna. Mer än jag inser själv, orkar med att leva ut . Men Han vet.
Och är jag inte svårare att förstå än såhär, så skjut mig. Och vet du att jag alltid bryter mina löften eftersom jag inte kan låta bli att känna efter hur starka de är, så skjut mig.

Hela sommaren ryms egentligen i det här, för det är vad den har lett till. Stillaståendet, som inte är en överväldigande trankilitet, men likväl gör mig trygg. Jag tar inte en dag i taget men jag tar varje dag som den är.
Som en förvuxen femtonåring planerar jag den kommande hösten. Jag vill känna regnets ursinne mot paraplyet, pärlornas trygghet när de träffar tråden, Pepparkakshjärtas hand och en kopp te. Hans nakna hud nära, även om jag litterärt sätt inte brukar strippa av honom så. Doften när löven blivit perfekt spröda. Jag vet att ni vet exakt vad jag menar.
Men det finns ingen garanti att det som har ett värde nu kommer ha det ens augusti ut. Det finns aldrig någon garanti för någonting,
Ändå planerar jag, och det som stundar näst är att på lördag passera den osynliga gränsen. Då äger jag mig själv. På söndag håller jag i barnkalas. Det blir tårta, ballong, serpentiner och en jävla massa rosa. Precis som jag vill ha det.

En av sju sorters blommor.

Midsommarafton, året senare. Tabletterna inlåsta i almogeskåpet från 1800-talet någongång. Sju sorters sill. Det är jag som är blomman. Nej, åtta sorters sill. Och dagen som började lugn, i ett stillastående, vänds med kvällen mot meningslöshet. Jag är osminkad och hittar så mycket asymmetri och fulhet jag vill i mitt ansikte. Ett litet snitt för att försäkra smärtan om att jag fortfarande är där. Ett rop på hjälp.

Hjälp.

Hjälp.

Hjälp.

Skrik som när det hörs och besvaras inte är till någon nytta. Ingen kan göra någonting. Och när det verkligen behövs, är det inget som hörs. Erkännandet att jag inte är kontroll, att jag fortfarande befinner mig på gränsen mellan människa och kaos. Att det fortfarande finns mig. Jag balanserar. Mitt på linan. Jag gör det inte särskilt vackert, förutom ibland. Vid enstaka tillfällen. Ett litet snitt bara, precis som när man borrar ett hål i huvudet för att låta demonen slippa ut. Jag snittar igen, trots min lättnad.

Jag vet att det inte gör någonting att jag inte låter mig läkas vacker. Tillsammans med tusentals andra tonårsflickor designar jag om min hud och låter den skrika. Men det är inte så farligt. Så sent som igår såg jag någon som var värre. Så sent som igår var jag fortfarande fast i det där någorlunda rofyllda stillaståendet, då det inte spelar roll hur mycket jag blundar. Då behöver jag inte tänka på Gud. Eller framtiden. Eller någonting annat än att jag snart reser iväg igen. Övervinner mina hatade 26 mil för, är det 23 eller 24 gången?

Dagarna med honom och skrivandet var han min beskyddare. Gick iväg med mig när det fanns en särskild närvaro som jag inte klarade av, som skar sig med min existens. Vi klättrade kullar och låg i solen och dog aldrig. Jag letade upp honom när han stod och skrek åt vågorna, lät honom skrika åt mig. Trots att allting kunde hållit sig stabilare, var det uthärdligt. Åtminstone för mig. I det här fallet är jag aldrig honom.
För hans skull borde jag verkligen börja försöka. Inte dessa halvhjärtade som bara skett med högerhanden, utan helt och fullt. Också när det finns motgång. Men så väl känner jag mig själv, att jag hellre är den som är svag. Som då, när han var stark och sade att han inte skulle lämna mig. Aldrig ska han lämna mig.

Det väntar jordgubbar. Som för att ära klichéerna är de röda som blod. Det väntar jordgubbar och jag äter ingen glass och fryser och täcker allt med pärlor.

"Summer is going to take the pain away" (ett år senare)

Juni nollsju. Upprepningar. Det är en ny tid nu, en ny era. Mitt sextonårsjag går igen i allt; i mitt desperata skiftande av hårfärg, i mina tidigaste sommarplaner. Men som jag sa, det är en ny tid nu. Jag skyr inte solen. Inte för något av vad det innebär.
Även om det jag just skrev är lögn så vill jag att det ska vara så. Jag skyddar min hud, och jag stänger ute Gud.
Om sanningen ska fram (och det ska den alltid när det är jag som har ordet), så har jag ingen
överlevnadsstrategi för det här. Jag blundar, och därmed känner jag ljuset över mina ögonlock. Eller solen, eller Gud om du föredrar att kalla det vid ett på samma gång konkretare och abstraktare namn. Det rätta. Ändå är Gud den jag gömmer mig för. Eftersom jag inte klarar att krypa, springa eller närma mig Honom upprätt, gömmer jag mig som jag alltid gömde mig för tomten förr om åren. Fastän han var snäll. Fastän jag vet att Gud är det egentligen. För jag vill inte att någonting ska göra ont mer.

Det finns ingen heder. Jag har förlorat all respekt för mig själv, och därmed låter jag även andra göra det. Kapabel att göra vad som helst i mina värsta stunder. Mina ensammaste. Jag tänker att jag borde lämnas ensam just för att jag inte kan, inte klarar. Jag såg inte när det där hoppet jag hade vändes till ångest eller när allt okänt plötsligt blev hotfullt och jag försökte gå till angrepp innan det själv gjorde det. Solen är ett tummat mynt; vänd på den så har du ditt mörker.

Juni nollsju. Trasiga nätstrumpbyxor som lägger allt i skugga. Alla bilder som jag gör mig, men det är skillnad på illusioner och visioner. Det är skillnad på att vilja och längta, att glöda för att man tar fyr och att glöda för att man slocknar. Jag ska aldrig slockna. Brinner fort och förvandlar mig till den där sprakande regnbågen nu. Färgar alla tankar rosa och glittrar lagom. Fast inte lagom, aldrig denna begränsning. Glittrar. Tillräckligt. Och vad det är ändras med tillfället och stunden.

Snart ger jag mig av. Dessa resor. Att leva för orden och musiken och det behövs inte mer ord än så för att beskriva det. Det finns dessutom för många känslor att redigera, för många osäkerheter att övervinna.
2007 föddes bland kadavren av 2006, men det gör dem inte till samma. Revan tiger, gör inte nämnvärt många uppmärksammade på dess existens. Jag skäms inte längre. Det finns inget lättare än att döpa den till krigsskada. Inget mer sanningsenligt.

På skolavslutningen stämplas ett stort MVG över mitt bröst. Alla ämnen utom ett; det som handlat om avstånd, om att mäta styrkan i vulkanen och stormen. Utan att det är en poetisk bild. Skolan fungerar så. Där ledde mina ord inte mig rätt i hamn, för jag har varit alltför upptagen med mina egna naturkatastrofer. Fast det är inte så. Jag har gjort vad jag har kunnat, jag har kunnat vad jag har gjort.
Samma lärarinna ligger bakom stipendiet i min hand. Och äntligen gör jag mina närmaste stolta.

Juni nolllsju. Det är inte längre döden jag väntar på, utan födelsen. Jag tror att det är den som måste komma, men först ska jag få upptäcka att det påstående jag tänkt på, i själva verket är fel. Det om att Gud är en sadist i vackra kläder. Allt som oftast är jag rädd. Allt som oftast är jag trött på att vara en sån som aldrig kan prata om något annat än religion. Vi lägger bort det för ett tag. Men det går inte ens att säga så, det finns inga sätt att häva kontraktet. Jag skrev mitt namn och jag bad om kärlek. Den största. Så många människor säger mig att den som söker ska finna, men när mörkret faller är jag inte den. Jag vill inte treva i intigheter och svarta hål. Det är som om Gud byter skepnad och lockar mig längre iväg, gör så att jag inte kan återvända. Min älskade försöker hålla min hand, men den här resan måste jag göra ensam. En dag ska jag skratta och säga att det var värt det.
Så be för mig, det är allt jag kan begära.

Saying it’s gonna be okay
summer is going to take the pain away.

"Offret kan enbart älska sin bödel."

Så gör den återbesök, sorgen. Kontrollerar hur jag klarar mig utan den och säger ’hej, visst saknar du mig? du behöver mig för att känna dig hel.’Och jag är ett mycket litet barn. Jag vill inte vara med. Förstår allt mer och framtiden är inget monster, den är ett skyggt, giftigt djur med taggarna utåt, alltid vass när jag kommer för nära, alltid utom räckhåll.

Går jag barfota gör jag det över glas, men jag tar även på mig sjumilakängorna och jagar Jesus. Slitna Converse och hans tecken nära hjärtat. Det betyder ingenting ännu, är mest än välkänd symbol och fortfarande är Gud bara någonting som får mig att gråta. Väcker någonting smärtande till liv, men det sägs att också detta är en längtan.

Såren blir alltid större än vad man gör dem och raringar, här visar jag ännu en sanning:
jag är ambivalensens drottning, sorgens älskarinna, men det är inte ömsesidigt längre. Börjar alltmer känna mig utnyttjad, som att jag inte hittar någonstans att vara trygg och ifred innan hon är där, knackar mig på axeln och knycker med huvudet. Ett leende. "Det är dags att följa med, Evelina."
Hon har klätt sig i så vackra kläder. Sorgen är ett skogsrå. Förtrollad av hennes masker, glömmer jag att se efter bakom ryggen, fastän jag vet att det inte är en myt. Det har blivit en plikt att konstant axla hennes mantel. Och hon är som döden. Jag vet aldrig egentligen vad hon vill. Bli en del av mig, ta över mig.

Och quod me nutriut, me destruit. - Det som när mig förstör mig, Jag dog i igår, förlorade mitt namn. I forna tider fanns det någonting som kallades heder och man skulle vara försiktig med vem man gav sitt namn. Det är som en tävlan på liv och död och allra mest död. Vi sticker svärden i varandra, snabbt, kallt och brutalt med känslan som ett frisläppt skri,. Det gäller att inte såras, men att visa sina sår. Eller egentligen är det kanske just detta, att själv vara offer. Men det är min roll, den är tillskriven mig. Jag tycker mig ha rätt till den. Och det är ett sjukt resonemang. Det är någonting destruktivt. Vad om kärleken är kniven och kniven det jag vill dö för? Jag blir bara ärligare och ärligare och jag kan inte vara mer sanning än såhär. Han är hos Gud ikväll. Jag försöker tackla ilskan och övergivenheten och sätter möbler för dörren. Ingenting ska få komma in och bryta min ensamhet. Den gör luften till kristall.

Och han är min vackraste bödel.

Matteus 6:23

Det finns ett val;

svart eller vitt, det berömda talesättet, men jag döper om det nu. Jag säger: Rakblad eller Jesus, och ni får tycka och tro vad ni vill. Det är sällan jag är så precis som nu.

Låt mig börja där jag en gång slutade. Jag vet att läsaren älskar med kronologin, sambandet, även om det är så lätt att gå förbi det när man passerat epoker. Låt oss börja med sorgen, låt oss vandra tillbaka:


Man vaknar och man känner inte. Kommer på sig själv med att söka både solen och mörkret i samma rörelse. Jag har alltid varit en hora för lyckan. Ibland har jag låst om mitt hjärta och glömt var nyckeln ligger gömd. Allt har varit för att skydda mig. Jag låter mig aldrig mer vara det ärliga offret, för jag har blivit för rädd för att såras. Jag bygger murar och tar på mig masker, men likväl älskar jag att visa upp min svaghet. Ett substitut för en identitet.
Det finns inte mycket att säga. Den här karusellen gör mig allt för yr och illamående för att jag ska ha ambition till något annat än att stå på mina ben. Jag skulle leva ett liv. Jag gör som jag vill. Får Mvg på mina prov och vet att jag inte räcker till. Är plötsligt idealbilden av den perfekta eleven, för oavsett hur sjuk jag har varit, har jag ändå lyckats. 18,5 i betygssnitt är något som också friska människor eftersträvar. Ibland till och med mindre.

Men vi känner igen det här. Att låta sig förföras av våren och upptäcka att naturen sakta förvandlas till en palett med allt klarare färger. Vi vet ju hur man använder dem, om vi bara tänker efter.
Att inse innebörden av sin egen egoism. Att man blivit mer tillgiven den än sin kärlek. Det värsta som kan hända, händer gång på gång.

***
Man måste möta Gud som ett barn, och jag lever som bakåt i tiden. Hejdar aldrig mitt skratt när jag låtit det komma ut, köper såpbubblor att blåsa över vänners sängöverkast och förtjusar mig ständigt över rosa.
Alla sjunger om smärta och jag är medveten om att den alltid är i mig, att min lycka är en strävan efter någonting som dövar. Men nu börjar sorgen synas igenom, får allting att spricka upp. Jag kan inte längre låtsas.
Oräkneliga är de tillfällen då jag förnekat min far och än har jag inte slutat. Han hämtade mig, tog mig med sig och jag ville bara därifrån. Frös som alltid av vinden över de öppna fälten, ville ersätta den salta doften med någonting annat. Värme, en hals för mina läppar.
Jag kom hem med enbart gråt i bagaget. En natt tog slut och när den var över visste jag vilken förlovning jag var tvungen att bryta;
den med smärtan som jag berättat för alla om.
Jag bytte pyjamas för att skyla min kropp och kröp upp bredvid mamma. Somnade inte, för hon är inte tryggheten längre. Ständigt detta behov av den älskades famn.
En liten vetskap om att nu eller aldrig och mer än någonsin. Svart eller vitt/ rakblad eller Jesus. Jag valde det som låg mig närmast. Det är snudd på olagligt att rapportera någonting ärligare än det här jag försöker förmedla. Snudd på lögn när det är så mycket uppriktighet.
Jag är en duktig flicka som försöker lära mig att klara mig själv, fylla ut tomheterna med mer än bara hans stämma, för den räcker inte. Också det starkaste jag har är sprucket, svagt. Jag vill inte att han ska tappa rösten på grund av mig. Och raring, ännu än gång är det metaforer. Även om jag alltid formulerar exakt vad jag syftar på, är det kanske svårt att skilja på när det är bokstavligt eller bara bokstäver. Det händer att jag tappar bort också mig själv, men jag ser det inte som någonting allvarligt.

De här krigsskadorna fortsätter pryda min kropp. Skitsamma att det inte är dekorativt och skitsamma att någon kan se. Det är sån här jag har blivit och det ligger en makt i att angripa sig själv. Jag både skadar och förför. Naturligtvis kommer jag att förändras, växa. Men här är jag idag.

Och alla beslut är mina egna att fatta. Ingen psykolog, präst eller ens vän kan säga åt mig att jag ska vara lycklig, att nu kommer förändringen. Det är en insikt jag måste komma till själv, möjligtvis med stöd från andra, men inte enbart tack vare dem. Detta är, vad jag hoppas, den första strimman ljus. Jag är så mycket lugnare nu, så mycket tryggare.

Det kommer en dag då allt vänder. Då jag plötsligt inte längre sjunker. Är ingen sten, är människa. Och jag står emot.
Men att läsa månadsgamla ofullständiga anteckningar är som att gräva i sår som läkt fel. Jag ska sluta upp med mina blodiga liknelser snart, ska bara bli hel först. Revan i min arm (som numera egentligen bara är en skåra) är ett monument över min ålder. Den berättar om hur det är att vara sexton-sjutton, eller vadsomhelst. Smärta är någonting så individuellt att det inte kan jämföras, mätas, nedvärderas. Sorg är sorg, och hör sen.
Det existerar inte någonting sådant som självklarhet. Jag tar inte för givet att framtiden och nuet håller varandras händer, men inte heller att de hugger av dem. Vänta utan att vänta, ha förtröstan. Det stagnerar om man inte vänder blicken mot annat för stunden. En dag i taget, och varje dag som någonting bra.

Se det såhär:
förklaringar är någonting som ni kräver med era medlidande eller oroliga blickar. Sneglande. Någonting som jag reser mig upp för, borstar bort dammet, höjer min röst och ger. Sen står ni fortfarande och rycker i min rockärm. Hulkar. Förstår inte riktigt. Tittar på mig som om det skulle vara ni som är barnet och jag som använt för svårt språk. Eller beordrar mig att ordna upp mina problem. Gör det lite lätt för er.
Ger jag er ett enkelt litet tvåstavigt ord som Lycka, måste ni alltid plocka sönder det. Bryta det i bitar för att förstå hur det är uppbyggt, vad det består av. Det gudomliga lugnet, det trankila, är inte svar nog. Det måste finnas en anledning, en orsak. Men jag vill helst inte att vi gräver i den här gravjorden mer. Jag träffar psykologen fler gånger än jag vill. Säger att nu säger vi farväl. Men för att lugna även honom ber jag om ett samtal om några veckor. Han skriver in det i sin kalender. Alltför snart.
Det här är en rörig sammanfattning. Det måste alltid bli så. Tid går för snabbt, just eftersom det inte finns. Nätterna kommer fortfarande och skövlar. Sorgen söker min hand när jag släcker lampan, men jag tar inte dess.

Jag är ingen soldat längre, långt ifrån. Utan vapen, utan någonting, naken och med en vilja att få födas. Jag är påväg hem. För första gången någonsin.

Tunnlar & Ljus

Livrädslan. Den plötsligt igen stegrande motviljan mot att analyseras.
Något som känns, något som dövar, tar mig över detta mitt Styx och låser grindarna till underjorden. Håller min hand, leder mig bort för att hindra att jag ser bakåt. Detta är vad jag söker.
Blicken över axeln skulle kunna leda till att jag, om jag inte är säker på att jag kommer lotsas rätt i hamn, vänder och springer tillbaka. Är det då jag som har nyckeln väljer jag min väg, även om det inte sker efter min innersta vilja. Egentligen längtar jag den längtan som jag inte fullt kan lita till. Finns kanske löften om ljus, men ingen obestridd försäkran om att just den framtiden kommer inom kort.
Jag har vandrat länge i tunneln nu. Jag vill att den ska ta slut så att jag kan vända ansiktet uppåt
och se solen.

Ikväll ska jag hitta hem.

Minnen av Aprilhimlen.

Plötsligt kom våren. Jag letar efter den obligatoriska lyckan och ignorerar det jag i tystnad skrev om sorgen. Jag bäddar inte rent, men stirrar i taket istället för att se på mina lakan. Räknar stjärnorna. De är alltid klichè och fyra stycken.

Det är resornas tid. Först min och sen kommer jag hem för att lyssna till hans röst i en kvart, innan han ger sig av. Att vända och vrida saknadens mynt. Det finns någonting specifikt att längta till. Det inbegriper parker, drömmar om april, solen och musik. Och det är alltid såhär. mars har en tendens att vara vackrare än sitt eget namn, spela en annan roll än den som tilldelats.

Vädret tillåter mig att byta skor, börja leva upp till fördomarna och minnena igen.
Jag ska inte tjata om det förgångna, även om jag har en aldrig slocknande förälskelse för det. Nostalgin är en kniv du inte kan låta bli att smeka.

Jag gömmer dokumenten om sorgen, för att slippa tänka på att den finns. Men hur mycket jord jag än lastar över vet jag att jag inte dödat, utan bara begravt den levande. Det krävs inte mycket kraft för att gräva fram den igen.


("Nya lakan varje kväll."
Trött nu. På att glömma mig själv och prata om hur det känns. Eller ens skriva. Kom på mig själv med att tänka på hur skönt det skulle vara att bara få tystna, inte behöva förklara mer. För jag vill inte utreda min sorg, vill bara att den ska försvinna, upplösas utan att jag behöver göra någonting mer än att dra en suck av lättnad över det.
Jag vill inte ta plats längre. De bokar tider åt mig och pratar om hjälpen som det kan ge, men jag vill in i mitt skal. Stanna under sängen och vänta på att mörkrets inbrott och övergrepp. Nåde den som tolkar fel, jag säger det rakt ut; det handlar om mig. Jag älskar kvällarna och natthimlen, mina ord berör den inverterade lyckan, allt det infekterade i mitt psyke. Nu har vi rätt ut det.

Det pratas om tunnlar och ljus och överlevnad. Jag sätter händerna för öronen och skriker, eller tittar bort när de försöker se mig i ögonen. Det här är bara metaforer. Jag drar paralleller och liknelser lika lätt som man drar efter andan. När jag slutligen lyckas skratta lite och torkar bort blodet, så bäddar jag bara för sorgen med rena vita lakan, bjuder, oavsett om jag vill eller inte, in den. Knullar med den för att den ska försvinna. Men det händer inte ens. Mörkret kommer långsamt och över hela min kropp, sen drar det vidare. Översköljd av sperma som är svart och stinkande ligger jag kvar. Blåmärken och annat spelar alls ingen roll. Sen spyr jag.
I förtvivlan spyr jag ut alla känslor över min omgivning. Var jag befinner mig har inte längre någon betydelse, jag kan inte hålla igen. Ändå inte så många som märker tårarna längst bak i klassrummet. Det är något fel när desperation över procentsatser plötsligt fungerar som lugnande. Ersätter det andra.

Och någonstans en liten röst inne i mig som kvider efter Jesus. Den där blå fågeln i mitt bröst. En dag skriver jag mitt namn längst bak i Nya Testamentet, för att när skymningen kommer skära upp pärmarna med rakblad. Sen ändrar jag mig igen. Lagar med kirurgtejp och skriver böner intill dikterna. Bär boken ovanför hjärtat och längtar efter ett silverkors runt halsen.

"du knullar med din sorg så att den ska försvinna"
Jag är medveten om hur mycket jag fallit för upprepningarna, men det finns inte tid att söka nya ord. Det är såhär det är. Jag tror att jag har sagt allt den här gången.

Det går allt för väl att beskriva hur det känns. Det är en spiral mellan himmel och underjord, det är en svart karusell som aldrig stannar. Det är och det är och det är. Jag finns inte för jag vill inte finnas som den jag är. Jag vill inte ha. Jag tänker inte be om ursäkt för att ni inte förstår. Jag har sålt mig allt för mycket till den här sorgen. I love you but I have chosen darkness. Glöm inte att vi är mindre än mänskliga. Människan är inte gjord för det här. Gud sa till dem att jag inte är något misstag. Vad om jag vägrar lyssna? Kalla det tonårstrots, men det är såhär jag är. Allt är mörker heter det. Glöm aldrig det. Glöm aldrig att du aldrig får glömma. )


Se där. Jag vägrar läsa igenom den ofullständiga förklaringen som parentesen är. Vet allt för väl vad det skulle kunna göra med mig. Jag balanserar här och det skulle blåsa omkull mig direkt. Dessutom är min kappa inte tillräckligt varm. Säg att den här våren har kommit för att stanna. Och än sen om det finns snö kvar på sina ställen. Låt den hinna smälta medan jag tittar bort och får solen i ögonen. Låt oss snarast möjligt äta glass i Stadsparken eller Slottskogen. Kvittar vilket, bara du är där. Det är mars, men det måste snart börja kännas som april, för

"Jag var ingen
du var aprilhimlen."

"kanske solen tills slut

kommer ut genom schlagerdraperierna..."


Idag pratar vi inte om någonting. Bara om att agera som att omvärlden satts på paus, men jag själv kan röra mig fritt. Det meningsfulla i att trä pärlor på tråd, den här gången inte för någon annans skull utom min egen. Smaragdskogar och pärlemorvinter, vita blommor. Sen sminka av sig för kvällen, andas lite och låta Ola Salo stå för glittret.

Främlingen i spegeln är ibland som ett blinkande rådjur, eller ett skyggt skogsväsen. Frambesvärjt av allt för mycket hårsprej, formade ögonbryn och kopiöst med smycken. Ett litet sagotroll, för jag har aldrig varit tillräckligt skör för att kallas älva. Oavsett hur mycket jag betalar för vingar i tyll.
De där blå ögonen betraktar mig näst intill skräckslaget ibland. Blicken tillhör rådjuret på andra sidan skogsbrynet. Medveten om bilarna, hastigheten, kraften om de skulle träffa henne. Benen skakar lite, hon vädrar. Fladdrande näsborrar, avgaser och hon ska vackla över den där motorvägen, och hon har geväret under armen. Fly in i skogen, om så bara för att ta sitt liv innan någon annan gör det.
De där blå ögonen. Det finns tillfällen då de nästan är ömma, tröstande. Allt ska gå över,
Idag är det så. Nu suddar jag ut de skarpa konturerna som jag fyllt i, låter mig slippa alla masker. Tar plats framför TV:n och det är frivilligt för första gången på länge.

För att kunna hantera all denna schlager jag måste genomlida innan jag får min efterlängtade melodi, sysselsätter jag mina händer med annat. Kletar lite sammetsfärgad natthimmel över naglarna. Nu får de växa som de vill, riva mig eller hans rygg. Jag har inga planer annat än att vakna imorgon och vara en dag närmre evigheten.
Så drar det igång. Stämningen är Gardell, Bowie, vadsomhelst. Helgonen tar på sig fjäderboa ikväll, tar hem segern och erövrar mig igen. Musiken är också ett sätt att välja sin frälsare. Och den där rösten gör varje ord till nyckelord. Mitt hjärta öppnas gång på gång. Jag längtar efter konsertstämningen igen. Glömmer allt om trängseln, knän som viker sig. Jag måste, bara ge mig;

Väntan innan. Våra idoler var de som visste hur man gör sig till gud för en kväll. Deras svettiga kroppar i scenbelysningen. Vetskapen om att de var så nära, så verkliga, så onåbara. Paradoxen.
Det var precis som de beskrev oss; vi blev ett kollektiv frälst från vår fria vilja, och vi älskade det. Vi älskade att för två timmar och ett par hundralappar slippa tänka på något annat än att hänge oss totalt. Samla känslorna inom oss och frigöra allt i gråtande, skrattande extas. Trumslagen som vår puls, våra hjärtslag. Vi blev sångerna, lät dem besitta oss. Rörelser nästan i trans. Någon blåste såpbubblor. Våra röster stegrades, bröts.

Hur ofta? Det var allt för längesen nu. Mejeriet, lundakarnevalen. De mjuka mörka vingarna som svepte över den här staden. Känslan får utbrott i bröstet och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Blir bestämd, salig, någonting. En förnimmelse av eufori. Kärlek. En av mina vänner sa att i musiken finns Gud. Och får jag bara välja låt, så ska jag minsann lovsjunga honom. Deliver us from free will direkt in i Psalmboken.
För jag vet hur det känns. För er är det bara en rad i en sång, men för mig är det en sådan som jag kan existera i. Det har innebörd. Jag skulle behöva bli frälst från min fria vilja ibland. Och kanske är jag inte ensam.

En rökexplosion och glittret föll resolut stilla över oss. Hade det varit en film, vore det tyst nu, men jag tog ut öronpropparna och publikens jubel trängde längre in. Jag kysste honom i konsertvimlet, det var givet att det skulle bli så.
Efteråt såg jag dem och de såg mig. Hälsade förvånat och sa att de inte trott att jag skulle komma. Cigarettröken gled mellan någons ovana fingrar, samma jagade glimt i ögonvrån, och nu syntes även repor av rött mot underarmar. Ett nynnande eko av sångerna vi tidigare hade skrikit med i. Tonårsrevolt, tonårshysteri, mitt livs bästa kväll och vi måste ses snart. Nostalgin ett slag i magen. Jag kramade hans hand hårdare. Mumlade fram något slags ja och ledde honom ut, till mörkret. Det var som vilken konsert som helst.

Jag vet att det är fiktion. Jag vet att jag skrivit mig till ett ögonblick av utopi. För inte en chans att min älskade skulle vara vid min sida för att underkasta sig The Arks förtrollning. Men ja, som vilken konsert som helst. Strimlat silver, ett fyrverkeri, en utlösning. Jag drar den parallellen så lätt.
Att vandra hem med vännerna en vårkväll, fortfarande ha kvar melodierna i halsen. Svalt lite för mycket, rivit stämbanden på tonerna. Tömd, harmonisk.
Kanske är det så nära lyckan som jag kommer.

&

there is no end
to a love like ours


Så halleluja.

"Evelina, låt inte något få stjäla ditt liv"

Ska jag sjunga om mitt kaos, ta steget in i mörkret igen, just för att det är ett sätt att återfå kontroll över destruktiviteten?
Jag måste alltid vara offret eftersom det är den roll som först tilldelats mig, den enda jag lärt mig spela och därigenom den jag vågar ikläda mig.
Jag vet att jag inte borde, men det är så mycket lättare att falla ihop, lägga sig ner och sparka mot jaget. Det är så mycket lättare att kräla runt i dyn, än att försöka stå upp, rakryggad i blåsten.

Att hitta sig i någon annans svaghet. Känna sig otroligt obekväm i det, för det är mer välbekant att inte ha någon hud alls, än att vrida sig på törnen. Och jag vet att jag alltid använder liknelser, alltid gör mig svårförstådd, svårläst. Förvånar det om jag säger att det ändå är så mycket en förenkling, förklaring? Det här kaoset jag talar om kräver sin översättning, tvingar mig att ständigt försöka skövla det ur mig. Om inte som ett uttrensande, så som en kopia, ett avtryck, Det går aldrig att formulera det exakt som det är, men likväl tänker jag försöka.

För jag lärde mig le med blodiga läppar, borsta bort saltet ur ögonfransarna. Jag sa att det fanns någonting vackert med min bitterhet. Och jag har aldrig riktigt märkt när jag har fel. Aldrig riktigt förstått till vilken del av mig själv jag ska sätta min tro, om jag ska rösta på mörkret eller ljuset, eller lämna blanketten tom.
Jag vet vad jag ska kämpa för, men inte vad jag ska kämpa emot, för intigheten är ingen rättvis motståndare, inte när jag är så gråtmild, inte när jag har lätt för att byta sida.

Mycket nu byggs upp kring den jag älskar. Jag ska inte beskriva det, för han är egen individ, hur mycket andra halvan av mig det än innebär. Det enda jag vet är att långt ifrån mig har han fått smuts på sin näthinna. Det är något som förstört hans synfält, fångar honom i gråskala. Och oavsett hur gärna jag skulle vilja ta honom därifrån, bjuda in till en verklighet i färg som jag också vill erbjuda mig själv, så kan jag inte. Det finns bara flykten, närheten som vi kan gömma oss i. Vi kan stänga ute allt annat och lyssna på varandras röster, istället för fienden som bankar på portarna. Men ibland når stormen in. Och orkaner kan också komma inifrån.

Jo, nog är det sång alltid. En besvärjelse eller bön, för närsomhelst hörs vinden vina. Det finns vardagens piskor, universums tusen käftar. Det finns mina masker och allt som är jag.
Någonstans står vi över det här, någon gång kommer vi ha växt och slutat behöva fly.
"Vissa blir aldrig äldre än sjutton år," skrev han, och jag kanske vill att det ska vara lögn när det gäller oss. Att vi inte ska få plats i några fack, inte ens de vi själva skapar. Men det spelar ingen roll. Allt som finns kvar är framtiden och på något vis överlever vi resan dit. Sover kanske och låter skeppet vagga oss.

Märkligt hur jag alltid tar tag i en av de mest förtvivlade ändarna, för att sedan tysta ner, tvinna den runt mitt finger. Övertyga om att det inte är så farligt, att allt kommer bli bra. Jag har mina stabila stunder, då jag hittar en sorts balans, visshet, men världsbilder är så lätta att krossa. De är någonting som när helst de tagit form, eller innan dess, kan lösas upp. De är stoft, jord, tankar. Känslor ingenting att bygga vare sig religion eller vetenskap på. Och visst går det in i vart annat. Varelserna som är vi står någonstans mitt emellan. Vi är ännu inte på det klara med vad vi är.

Den här sekunden berättar ingenting om nästa. Det finns inga löften kvar. Alltid det där ruset över beskrivningarna som plötsligt kliver ut ur ordböckerna. Ambivalens. Här har du något att nämna i berättelsen om dig själv. Stanna kvar i texten nu, Evelina, omvärlden är så kall. Glöm allt om meningslösheten, demonen på din älskades axel. Dagarna kommer för att gå och snart är det du som smeker den igen. Snart kan du glömma dig själv. Inte bara ställa åt sidan, utan bli ett med någon annan. Finnas till. Veta att du ändå lever, trots allt det här. Att du fortfarande har skäl att andas.

Med januari som en bödel.



Riv ut datumen 10-11 januari ur almanackan. Den här gången är det inte som att jag injicerat gift i min egen röst. Det handlar inte om mitt kalla, ingenting om mörkret. Plötsligt kan jag inte ge några svar på vilket sätt jag är trasig. Jag skulle inte kunna säga någonting om hon skulle lyssna.


När jag var fjorton insåg jag att jag aldrig skulle kunna glömma bort mitt liv. Att det fanns linjer som jag dragit som omöjligt kunde suddas ut. Ibland är det som att jag aldrig växt därifrån, att jag fortfarande ältar och att jag sedan gör det samma med själva ältandet.
Samtidigt vet jag att mycket inte längre betyder någonting. De fick rätt i alla fall, de som talade om att växa. Och allt var bara ord. Det jag pratar om är alla förhastade kärleksförklaringar jag gett bort, läppar som fläckat min mun. Det är över nu. Jag är här, jag minns.

Plötsligt slår det mig att jag förstört mig själv. Revan läker, skåran bleknar, men den är där. Jag vet inte hur den kommer se ut om tre år, men jag är säker på att den kommer finnas kvar. Och jag ser den fortfarande inte som en del av mig, jag tar inget ansvar.

Det är januari nu. Min berömda baneman. Kanske är det därför som jag lyckas vända varje natt till en krigsförklaring. Jag är så rädd, vill inte behöva vara soldat, inte i det här. Kalla mig vek, för jag vet att jag är det. På något sätt har jag utplånat den här terminen som varit, Kan inte peka ut var jag har stått. Jag minns undersökningarna, tyngderna, och jag minns hans famn. Saknar ett sammanhang, en kronologi.
Jag vill att det ska vara mars, april. Jag vill vara naiv och lycklig. Nej, inte naiv längre. Bara att det ska vara en trygghet, närheten allt som spelar roll. För visst är det väl egentligen så det är, men avståndet är iskallt när det finns. Helgerna så korta, bara sveper förbi, som flyktiga, ljumma vindar.

Ta en dag i taget, säger de. Du är duktig, Evelina. Och ständigt måste jag sträva efter bekräftelsen som ska komma från mig själv. Det måste vara jag som är stolt över mig, det är det som är värt någonting.
Vi började om igen, jag och mina vänner. Vi sa en veckodag, en tid, och att det alltid ska vara så. På något sätt en sorts gemenskap, en skugga av det som var.

Åter till början;
jag berättade någonting härrom dagen. Jag gav henne metaforer, liknelser, symbolism. Jag sa som det var. Hon försökte lära mig någonting igen. Hon sa att hon försökt lära mig det sen vi träffades första gången.
Vem hon är? Den som lyssnar.
Småsaker kan få lov att ta plats och betydelse, men alltför ofta min provocerande gråt som förgriper sig på mig. I vilket fall har jag Pepparkakshjärta, hennes sängkant. Skrivandet som en axel att luta sig mot. Någon som håller mitt hår medan jag spyr.

Med Håkan Hellström på repeat är jag femton år igen.
Nykär. Desiderio, ergo vivo.
Och jag vill aldrig växa ifrån det tillståndet när jag befinner mig i det. En ljuvligt smärtande längtan.
Jag går samma gator som för två år sen, hör samma sånger. Som om det var första gången. Jag minns Stadsparken när den var täckt av snö, hur den senare hade våren och svindeln det där första året. Jag log hela vägen hem, sjöng att världen inte förtjänade dig. Det gör den aldrig och jag kan tyckas för feg, men borde lära mig att åtminstone försöka.

Håll mig kvar, älskade, håll mig kvar.
Vänta ut, för sen börjar vår livstid.

Nu avslutar vi det här. Så blir det hoppfullt.

"Gott nytt år till all er sorg och era sår!"


Gång på gång krossar jag illusionerna om mig själv. Jag är inte trygg i det här, långt ifrån. Jag känner min naiva lycka, och fan, jag vill att allt ska bli bra, jag vill kunna tro på det. Jag kan tro på det ibland. Nu faller kroppen och jag med den. Jag vill inte prata om mina tabletter mer, jag är stillastående på min höga dos.
Det här är inte en form av lugn, jag har bara stannat. Jag skriker och sen tystnar jag, försöker vagga mig lugn. Hitta någonting som håller mig kvar, som känns.

Euforin var längesen, eller så är jag bara dålig på att minnas. I vilket fall som helst så kan han hålla mig vid liv. Det är något med hans röst som gör mig skör och vacker. Det är någonting i mig som alltid är ett barn. Svag för de där sagorna som han viskar. Det är snart två år, och han förtrollar mig fortfarande när han är nära.

"Har du sett fyrverkerierna i Göteborg?" sa han, och jag vet inte varför, för det var första gången han höll om mig när himlen exploderade. Det var ganska vackert, men jag kunde känt det så mycket mer.
Och vi kysste de sista minuterna och de första, precis som vi drömt om.


Kontrasterna blir plötsligt tydliga. Jag vågar inte försöka känna efter eller hitta ord för hur det är.
För jag vet inte att allt ska ordna sig, den säkerheten finns inte hos mig just nu, men jag vill. Väntar på att tryggheten ska komma, mitt i all denna förtvivlan. Jag är den läkande människan, inte alltid medveten om det, men läkande. Nya kamper, krigsskador, men ny styrka som ändå gror där under huden. En dag ska jag skratta igen.

Hälften avklarat snart, med verb och krig och grafiska lösningar. Plötsligt upptäcker de att jag fortfarande är sjuk. Jag säger att det inte kan fortsätta såhär. Den här gången är det någonting annorlunda i mitt sätt att säga det. Jag pratar om allt. De säger att vi ska korta av piskan som rutinerna håller i sin hand, göra den lite mjukare. Skolan hånglar, men de ska låta tungan slinka ut ur min mun lite oftare, så att jag kan ta mina efterlängtade andetag. 50 poäng stryks bort från schemat.

Jag lämnade en sida tom i min dagbok för det här, för att den står där som en vit lögn. Om jag inte skriver det så kanske det inte finns. Ibland har jag ingenting som inte är över. Tusen kärleksbrev och tusen sorgebrev dagarna igenom. Jag skriver hela tiden för att göra någonting. Men det är fortfarande tvåtusensex, eller så ljuger jag igen. Nej, det är inte samma. Det är inte juni eller december. Och ni kanske inte ens förstår vad jag pratar om nu. Hade ni kunnat skulle ni bett mig ringa. Men jag klarar det inte. Jag kan prata om mitt inre, men ni kan inte ta er dit. Det finns tankar som jag inte borde skriva, för att slippa formulera dem.

Jag teg om revan, och den är en skåra nu. Min mamma vill att jag ska rädda mig. Jag vill inte ens ta mig härifrån. Svart eller vitt, brukar jag säga, men det är inte så nu. Ena sidan är ljuset och andra är inte någon förtvivlan eller aggression. Det är inte ens ett dödläge, bara en enorm sorg eller tomhet.
Plötsligt har tårarna tagit slut, och jag är kanske på väg igen. Mot förstadiet till lugn.

Sen är det inte nätternas fel att de blir som de blir. Och det är inte heller vårt. Låt oss skylla allt på vår tid. Men allt som krävs just nu är tid. Det går evigheter mellan att jag lyfter pennan. Ta mig igenom det här. Snälla, säg att det går över snart, håll min hand medan vi väntar.
Och jag är rädd för att frysa, så ge mig ett skydd för vinden.