Stanna med mig och vaka

Men varför jag vet att det är vargtimmen är för att jag känner hur den gräver in sina tänder och klor i min överarm. Känner, ja känner som en fysisk beröring, en smärta som träffar nerven och går som en ilning längs ryggraden. Det är natt och det var längesedan det var det utan synd, utan skam, utan någonting annat än orden. Och det handlar inte längre om att offra eller offras, det handlar inte längre om att ägas eller bli ägd, handlar inte längre om horan och madonnan. Det handlar om att vi skulle fått den här soluppgången, och alla andra för den delen.

Hjärter Kung

Mitt hjärta? En svullen svart kristall som börjar röra sig i bröstet. Ännu inte i feberyror, ännu har jalla bitarna inte fallit tillbaka på plats. Vi säger de där orden till varandra. De där heliga, legendariska, förgörande. Jag märker hur jag menar det mer och mer och han kommer in i mig, trots att sättet han egentligen vill nå in i mig är bakom revbenen. Det är farligt, jag vet, det är farligt att jag på något sätt känner att han närmar sig. Jag vill inte utkämpa fler krig, men en gång soldat, alltid soldat och den här gången kanske jag slipper slåss. Jag vill hoppas det. Jag vill vara där mitt hjärta är och jag hoppas att jag ska kunna känna att det är där han är, inte arkebuserat i bitar över ett pojkrumsgolv i Askim. Inte i mina minnen. Jag vill ha mitt hjärta hos mig. Jag vill ha det i mitt nu.

Märkligt hur de aldrig varnar för Hjärter Kung. Märkligt hur det är Hjärter Dam vi får lära oss att frukta, när det är kungen som bär vapen. Kungen är det vackraste som hänt dig och han kommer alltid att krossa dig med tungan längs din ryggrad. Kungen är blond och blåögd och har bara en hand. Kungen är lång och gänglig och kan knappast göra dig fysisk skada, men han vet hur man förvrider orden så att de blir hårda och tunga. Han vet allt om hur man skadar dig. Jag blandar om kortleken. Jag döper inga stjärnor eller änglar. Jag försöker glömma att det funnits andra känslor med bland valörerna. Jag vill inte ens kalla honom Hjärter Kung, men vad annat kan jag göra? Jag har aldrig bilden fullständigt klar för mig. Alla namn måste förbli ett utkast, skrivna i blyerts, ills jag klarar av att befästa dem med mitt blod. Ibland väljer jag det inte. Den nye pojken har inget namn. Vi kan kalla honom Hjärter Knekt eller Spader Kung. Det är allt jag vågar. Jag vill inte säga någonting som jag inte menar fult ut, och ändå var jag tvungen att säga att jag älskade honom, nästan som det första jag gjorde. November smyger sig på oss, attackerar tyst och långsamt, vargen som närmar sig sitt byte. Det regnar över Göteborg. Hösten är varken prosituerad eller min inatt. Jag klarar inte av sådant längre. Jag klarar inte av att levamina egna förhoppningar, att hålla i trollspöet och få drömmarna att slå in.

Jag är vagnen som förvandlas till pumpan vid midnatt. Jag är de vita hästarna som blir vita möss, råttor. Jag är prisessan som blir draken om du kysser mig, älskar mig, dödar mig. Jag har aldrig vart någontin annat, och det jag räds mest är att han ska förstå det alltför snart, eller kanske än värre; att han aldrig kommer inse det.

Den som älskar måste gå under.

"jag trodde jag höll på att lära mig att leva, jag lärde mig att dö"

Höstsol och skimmer utanför. Hans ögon är som tjärnar när jag ser in i dem när vi väntar på spårvagnen. Vi skiljs aldrig åt länge, och kanske är det farligt, kanske kommer det att göra mig illa, men någonting i mig vill ha det så. Hur lätt har jag inte för att försätta mig i situationer där jag själv blir lidande? Allt för lätt.

Han gör vad han kan för att läsa av seismografen och det var längesedan någon sade att han ville vara rädd om mitt hjärta, utan att samtidigt hantera det som motsatsen. Det gör mig ont att det inte känns mer än så här, men samtidigt gör det mig trygg. Mitt avtrubbande tillstånd är min rustning och sköld. Har jag ingenting inpå huden kan det inte skada mig. Har jag ingenting innanför huden att förlora, kan jag ingenting förlora.

Den här hösten ger intoxer i blodet, de vita riddarna gör uppror och prinsessan är uppsprättad, lobotomerad, glömd. Hur kunde jag falla så långt ifrån? Hur kunde jag dra med mig skrivandet i mitt fall? Ärr läker aldrig, de väljer att implodera under skinnet, och jag har bölder över hela kroppen, alla ord jag inte lät komma ut när jag inte kunde hantera smärtan.

Vi älskar för första gången och vi gråter båda efteråt. Han är rädd att göra mig till horan och jag kan inte lova honom något alls. Rovdjuren lämnar sina klösmärken igen och jag förstår knappt varför. Börjar ana sprickor i kupolen, revor i kokongen och vet att jag inte är redo för någonting alls. Jag är inte redo att bli älskad.

De sätter en stämpel i min panna, och jag läser in mig på den problematik som klassas som min, åtminstone på papper, för syns skull, stundens. De tar upp allting, visar upp de skelettdelar och civilisationsskärvor jag redan själv grävt fram, de visar upp dem i upplysta montrar.

Han känner försiktigt över min rygg, nuddar stumparna där vingarna en gång suttit. Jag har kvar askan av dem än. Knölarna som bildats av att jag låtit bli mitt språk, min litterära andeutdrivning, det vackraste av både självhjälp och självskadebeteende.

Det finns inget före eller efter. Finns bara demonernas svarta kranier, mina texter, i jorden. Jag har alltid lovat att vara skoningslös och vika ut mig emotionellt, aldrig någonsin dölja något med språket, men samtidigt har jag velat skydda de jag älskat. I nuläget kan jag inte leva med någon jag måste skona, men likväl vill jag ha honom och likväl måste jag skona honom från allt det svarta.

Han ser mig snitta upp armen, och han säger ingenting. Han ser mig halsa hallonvodka som om det vore vatten och han säger ingenting. Hur länge kommer det dröja innan han ropar varg, jag död och han springer ifrån mig? Jag är fullständigt medveten om att den dagen kommer, och jag har sett allt och gjort allt, därför blir han nästan naiv när han hoppas på förändring.

Vissa dagar är jag redan ljusår ifrån allt det här. Jag kan inte säga tusentals år, för jag älskade någon i tvåtusen år och den kärleken blev Jesus på korset, den kärleken blev tvungen att offras. Vissa dagar är jag sexton år igen och dör i smala armar gång på gång. Och vad hände med hoppet om den här hösten? Vad hände med mitt krigsslut, mitt sextonhundrasjuttiosju? Vad hände med att jag äntligen, äntligen var fri?

Prinsessan eller draken

Måstena har minskat. Inte längre några krav som rycker mig i rockärmen, och kärleken blev tillsist en fågel, flög till Sydafria, Italien, försvann någonstans där på vägen. Ensamheten kommer i tystnad och tomhänt, men tar alltid med sig något när den går. Inget blod på den rosa kappan, inget blod på de vita skorna, inget blod på klänningsfållen, men jag har inte stoltheten som ett riktmärke den här gången. Jag har en pojke som har en ögonfärg som inte går att definiera, men oron flackar under hans ögonlock eftersom han vet att jag är kapabel att falla. Jag har gjort honom införstådd med underjorden, men det gör inte att han förstår vad det innebär att ha mig där.

Alla fåglarna har flyttat. Jag borde insett att det skulle hända. Jag som alltid haft mitt lyckliga slut i skogen och döden i handen. Ändå är det svårt att förstå att jag faktiskt förlorade honom. Och var jag någonsin soldat om jag inte kunde vinna det viktigaste av krig? Det enda som återstår nu är det om mig själv. Kanske kommer solen en dag ner för att göra allt till guld. Han skrev så, om guld och silverbeströdda diamanter att ge till mig. Tills dess har jag någon annan, och en ny kärlek är som en nyss påbörjad berättelse, jag vet aldrig vart den kan föra mig. Om det är en saga eller ett skräckscenario, och om jag är prinsessan eller draken. Den här gången.

Et omnia vincerant amorem

Känslan infinner sig före sömnen. Det är ökendjuret som gör sig påmint, vill ut och rastas i mörkret. Om jag somnar vet jag att det försvinner. Om jag somnar är jag förlorad. I sömnen har jag mardrömmarna, insekterna, de vassa skärvorna. I sömnen är jag ett kadaver och när jag vaknar upp ur den är jag alltid ett levande lik. Jag skriver knappt längre, och det är ingen nyhet. Man kan inte höra öknen i mitt skratt, bara den här regniga staden. Och utanför är allt färdigt för höstens triumftåg. Kvällarna ger långdragna elegier av regn mot rutor och gator, och jag som inte har något hjärta känner allt för väl hur vinden viner i hålet i bröstkorgen. Nog talat om det, nog talat om sorg, men jag får aldrig nog. Jag önskar jag hade såväl ro, som ork, som rus om dagarna, men det blit sena eftermiddagar, det blir kväll och inte ens då kaffedoft i mitt hår. Jag rör mig långsamt, som en maskin, ett kräldjur och det finns så mycket att uppleva, men samtidigt ingenting.

Jag har en pojke som kysser mig när skymningen faller, och han har redan fallit för mig. Han är ingen honungsprins, ingen Uriel, och ändå är han allt jag önskar att jag ville ha. Jag vågar knappt berätta eller rapportera, jag kan inte känna efter, för jag har min pansar. Jag har alltid kastat hjärtat över hindret, och jag gav inte upp, jag bara bytte riktning. Oktberdimma över tårfyllda ögon, och dränera ut kanalerna nu, gör upp en ny eld. Askpelaren växer sig allt högre, och jag tänker på hur månaga lik av mig själv jag fått kliva över. Alla dödar jag fick genomleva. Jag borde vara lättad över att vår destruktiva kärlek slutligen fick ett skrivet slut, en faktisk förintelse, men jag föredrar att inte tänka på det, för det gör för ont att någonting som aldrig fick dö ändå dog. Det gör för ont att barnen vi såg i varandras ögon bara blev missfall och aborter, tårar. Jag antar att han saknar mig ibland, eller att han kommer göra det. Jag antar att precis som att en viss kärlek är så stor att man inte överlever den alls, så finns det en kärlek så stor att man inte överlever den om den inte varar för alltid. Vi överlevde inte alls. Vi mot världen och tillslut vi en del av världen, vår egen fiende, den cancersjuka kroppen som bröt ner sig själv. Jag skulle önskat att det varit lika vackert som det var smärtsamt, men det var det enbart från min sida. Vi är inte sjutton år längre, och jag var den enda av oss som klarade av två motstridiga känslor samtidigt. Som kunde stå ut med hur de slogs i bröstet.

Kanske var kärlek bara en instinkt vi drev för långt, ett byte vi i desperation manade över ravinkanten. Bilderna kommer inte längre till mig. En dag ska jag greppa pennan som ett svärd igen, och skriva hennes brev. Jag hoppas den dagen är imorgon.

En fågelbur i Nagasaki

Fågel Fenix fångad i bur, omgiven av aska. Jag använder konstant bilder som liknar varandra, kanske för att befästa dem, kanske identitetssökandet återigen.Jag vet inte. Jag vet egentligen ingenting, och det vet jag att ni vet. Dagarna nu är ett hål i tiden, en klippskreva jag kliver in i, men ibland är det också just den plats där vargarna väljer att husera. Det förvånar mig naturligtvis inte. Det förvånar mig naturligtvis inte alls. Väggarna tränger sig närmre, jag får varken rum eller ro att skriva, men jag gör det ändå. Fattar inga pennor, fingrarna faller apatiskt ner mot tangentbordet och söker orden igen. Jag finner dem inte för mer än sånt här. Och fortfarande ingen rapport. Fortfarande har jag inte berättat om självmordssommaren, att det här året på ett sätt ändå blev sextonhundrasjuttiosju, den där majdagen då han gick ifrån mig. Men det är svårt att definiera när metaforerna kan tolkas på flera sätt. Svårt att ge bilder när de föreställer mer än ett ting, eller när det är nästintill omöjligt att se vad de föreställer. Antar att det innebär en enorm frihet, att jag är tillåten att använda samma perifras om och om igen, men med olika syftningar. Samtidigt stör det mig. Jag vill ha en fast karaktär, en oföränderlig ikon.

Näckrosdammen tillhör mig om nätterna, om så bara i tanken rör jag mig dit ner och doppar fötterna i vattnet. Det är det närmaste jag kommer mina sagotjärnar, och just nu det närmaste jag kommer sagor överhuvudtaget. Det finns ingen prins med gyllene hår och vit springare, finns ingen Peter Pan, ingen Honungspojke, ingen Spindelman, ingen Uriel. Alla de rollerna har han frånsagt sig, och ändå vill han på något sätt fortsätta att vara min räddare. Mina silverbojor skaver kring handlederna, jag lever dagligen med smärtan och därför har den bedövat mig. Ibland är det mer intensivt. Ibland märker jag fortfarande av att jag har ont. Annat vore väl märkligt. Jag har gått igenom ett krig och det har varat nästan hela mitt liv. Allt innan honom var upptakten, sen bröt det ut. Men ingenting är enbart hans fel. It takes two to tango, you know. Jag borde inte säga det, men han har kysst min ryggrad och han minns fortfarande mina akilleshälar. Vissa saker går inte att förtränga, eller så har han helt enkelt inte velat. Om han skulle vilja hitta tillbaka till mig måste jag först hitta tillbaka till Neverland, för vill han vara hos mig måste jag vara lycklig.

Det är aldrig rätt tillfälle att svämma över, och han tycks tycka att jag väljer de sämsta. Vi är en hemlighet och vi blev det för tidigt, men det är ingenting att göra åt annat än att försöka agera efter situationen. Försöka, detta underbara ord som ursäktar det mesta. Jag försöker, men jag kan inte hjälpa att jag misslyckas ibland. Så lätt att säga och genast bli rentvådd från skuld. Det är åtminstone så det borde vara. Visst lyckas jag ibland. Det kommer tillfällen då jag faktiskt inte går sönder, men jag måste nog erkänna för mig själv att jag aldrig står ut när det stormar som värst. Då försöker jag alltid ta mig in igen, knackar på hans ytterdörr, bankar, slår när han inte kommer för att öppna. När han inte klarar av att släppa in mig dyblöt. Jag skriver inte tillräckligt målande för att vara tillåten att skriva, men jag har ändå ett behov av att göra det. Ett behov som kräver något mer än låsta dagbokspärmar. Jag hoppas han förlåter mig för det. Han är fortfarande för sårad för att dra ut i några krig, och jag förstår det, men jag är för sårad för att kunna hantera hans vapenvägran och jag önskar att han kan förstå det han också. Mina ärr har inte bleknat tillräckligt mycket för att jag ska kunna slåss ensam, inte egentligen, men det måste jag göra om jag vill att någonting ska finnas kvar av oss. Så tills vidare får jag stå ut med tvåfrontsstrider, hur mycket det än tär på mig. Det finns alltid mer att förlora, men jag vet också hur mycket jag har att vinna.

Fågel Fenix fängslad, och jag vill komma ut mellan guldgallren, men jag vill inte tappa mina fjädrar, inte ännu en gång. Jag är fångad för att jag ska kunna flyga. Jag måste härda ut. Utan fjäderdräkt har jag ingen möjlighet att bli fri, bli en albatross, påfågel, någonting som skimrar. Någonting som känns. Allra helst: mig själv.

Hiroshima eller Jag älskar dig

Han säger att hösten har kommit, och det kommer som ett sorgbesked. Jag har hunnit hata honom och vi har inte hittat tillbaka till varandra. Så mycket som händer, och så lite ork att rapportera från mina fronter. Jag har alltid röksmak i munnen och den här gången är det inte bränder det handlar om, inte i någon form. Det är min egen handling. Jag har ingen vardag, men heller inget glitter. Hur dagen blir förbrukad när det blir kväll och jag suttit ensam i timmar med bara artificiellt sällskap. Hur han fortfarande sover hos mig ibland och hur det gör mig lugn, men panikdrabbad av att han måste gå ifrån mig. Vi är varandras hemlighet, även om jag mer är hans än han min.

Detta att jag inte har något hjärta, bara ett stort, svart hål efter atombomben och hur du inte vågar närma dig det eftersom du vet att du kommer sugas in och bli en stjärna igen, bli en galax, hela min världsbild. Det tar så lång tid att bryta vanor, våga vandra nya stigar, och jag vet att du var tvungen, men är du tvungen till det nu? Varför inte bara kasta hjärtat över hindret och de var det hamnar? Men du är skrämd nu, du har fått blodad tand och bränt barn skyr elden. Bara brända barn som hon och jag sitter kvar i askan och väntar på att antändas ännu en gång.

Det skulle kunna vara enkelt som det är nu, om det inte vore för att jag saknar när sommarnätterna var promenader ner till havet nära ditt hus, sommardagarna dagar i solen i din trädgård. Jag saknar att vara en stolthet och inte en hemlighet. Nuet är kravlöst för oss båda, men ändå kräver det att jag håller mig i skinnet, låter bli att kväva dig. Ger du mig för mycket, ger du mig några löften alls, bygger jag luftslott av dem, och stormen kommer ta dem. Ännu en gång. Och vi ska aldrig mer tala om kärlek.

vivere militare est

Tomma svarta pappersark vart blicken än når. Jag har en inrökt lägenhet och ett hål i mitt hjärta. Det matchar hålet i mitt huvud där andarna slipper in. Mitt hjärta är av sot och sår och det som en gång var slipade diamanter däri har blivit för vasst, har haft sönder mig och sedan förvandlats till kol. Ingen vet om det finns en framtid och ifall jag måste vara ensam. Jag står inte ut med att vara ensam. Jag står inte ut med att inte stå ut. I solskenet och han kysser mig trots att vi inte är tillsammans, men han kysser mig inte av tvång. Han håller om mig och tar mina händer och jag tyr mig till honom som alltid. Jag är det övergivna djuret igen och han har varit min grundtrygghet, den som man måste ha i sig själv om man inte ska förstöra allting. Och jag förstörde allting. Jag fick honom att gå, välja en plats i solen framför att vältra sig i mörkret med mig. Jag förstår honom och jag vet att jag måste lära mig att använda de ben jag faktiskt har istället för att hålla mig fast vid andras vingar. Jag måste det här. Jag valde det inte, men jag måste. Hade jag fått välja hade jag inte valt någonting, troligtvis inte ens att försöka mig på ett liv. Hösten är min förhoppning. Om det är augusti, september eller oktobersol vet jag inte. Och jag vet inte om han kommer vilja finnas där. Han vet inte heller. Han vill att jag hoppas, för har jag hoppet kommer jag försöka springa, gå eller krypa. Jag kommer ta mig framåt. Har jag det inte har jag Hades och samma trampade jord.

Jag skickade iväg mina ord neråt landet, jag trodde att en plats skulle bli given mig, att jag skulle få en tillhörighet av språket. Jag fick det inte. Jag fick ett brev som sa nej och jag fick ingen förklaring. Nu vet jag ingenting och det kan ta sönder mig. Först var han allt jag visste, sedan skrivandet, vad kommer härnäst? Det måste vara mitt liv, men det kräver en kamp och jag är trött på strider. Jag vill välja mina strider och jag vill att det ska handla om att välja bort dem, att jag ska kunna vara stark nog att göra det. Men detta mitt vivere militare est börjar gå mig på nerverna. Jag klarar det inte. Jag måste koppla bort alla mina tankar, all min oro, allt hot mot mig själv. Det är ironiskt att mitt psyke fungerar exakt som min kropp, att det stöter bort sig själv. Jag är självutplåning personifierad på alla plan utom de positiva.
Jag vill inte skriva här för jag sublimerar inte längre, jag gör ingen konst av mitt liv, spyr bara galla. Mitt hår är blått som sorg och jag planerar att göra något åt det, men inte än. Inte förrän jag kysst mörkret adjö, åtminstone för en stund.

Ebenholtshjärtat

Detta eviga Sorgmodets träsk börjar gå mig på nerverna. Jag är som täckt av osynliga angripare, kan inte skaka av mig känslan av obehag. Var glänta är ett snår och jag går vilse i växande inre labyrinter. Allt som räknas är vitt siden täckt av blod. Kan inte rå för, kan inte rå bot, inte stilla mitt lidande eller min längtan. Min hy är vit som snö, men mitt hjärta och blod svart som ebenholts. Sagorna blir min ljuva bittra död; jag har dem som krav för att vilja leva.

Himlen kan vänta, men inte Hades. Hades gör ständigt anspråk på den eller vem det vill åt. Jag är alltid i farozonen. Vet inte varför, men vet att det är så. Vill gärna sjunka ned på mossan i skogen och låta mig berusas av grönskan. Istället betongväggar och laminatgolv. Språklig ångest. Intet nytt under solförmörkelsen. Det förvånar mig egentligen att jag ens får för mig att skriva. Det finns ingenting värt att förtälja. Trött på att ständigt vara havande med sorgen. Trött på det mesta.

Vi har redan talat om Törnrosasömnen, men än har inte hundra år passerat, jag måste fortsätta slumra. Oavsett aprilsol tror jag aldrig våren kommer. Står upp till knäna i gyttja, sekunden efter över magen, brösten, axlarna, upp till halsen. Sväljer Midgårdsormar när de letar fel på mig, finner som vanligt ingenting. Min sjukdom vet att ta på sig osynlighetsmanteln. Jag tror att jag har rovdjuren inspärrade, torde veta att inga galler någonsin är nog och att de lätt kan kalla till sig sina gelikar. De höjer sina gula blickar mot månen och skär sönder tystnaden. Just när jag trodde mig ha situationen under kontroll, just när jag trodde mig vara säker. Ibland istället jag som i vemod och förtvivlan ylar mot månen. Det krävs ett utlopp, avlopp. Människan är inte konstruerad på ett sådant sätt att hon kan förbränna all sin sorg. Det är fruktansvärt, men sant.

Svårt att älska någon som bär rustning. Naturligtvis. Ibland är han förstående och ibland är han det inte. Själv skör som snäckskal får han inte ens visa någonting av hur han känner. Men det ska ju inte handla om honom här. Inte längre. Någonsorts lobotomi måste ske, jag måste avskärma de olika aspekterna av min tillvaro, för att kunna vara i någonting som är jag själv. Det är svårt, det där. Betydligt enklare att definiera sitt jag genom andra, inte sant? I vart fall är det så för det här jaget. Det här jaget som aldrig riktigt kan hålla käften och ständigt orerar i spyor om sig själv. Jag hatar mig, men jag älskar att hata mig. Vårdar mitt självförakt och mitt människoförakt med mer glöd än för någonting annat. Det är sorg, men sant. Allt är sorg. Allt sant är sorg, finns ingen sanning som inte är en giftpil rakt in i min vänstra skuldra.

Jag ger råd på avstånd i krig jag inte deltar i och jag vet inte om de överhuvdtaget kommer lystras till och efterföljas, men när allt är över kommer hon kanske till mig på knä, hon kanske kysser mina fötter. Hon kanske kysser mina kinder och säger att jag hade rätt. Vi dyrkar varandra som Gudinnor och vågar inte vara krossade inför någon annan än varandra. Jag är ledsen att jag tappat greppet om allting. Vill säga förlåt, men klarar det inte. Jag klarar ingenting. Bara drömmarna om djupa tjärnar, vita slott och gömda skatter.

Den vita valen

I leksakskrigen står jag som segrare, enväldig härskare, men vid minsta strid med orden har jag svansen mellan benen. Jag vill hitta en fungerande relation med språket, men det tar plötsligt emot att öppna upp sig. Trodde inte min bröstkorg blivit så ointaglig, så intakt. Antar att min pansar består, eller att jag måste bida tiden, men det känns som att allt för mycket blod runnit under broarna. Jag är inte där jag ville vara, men jag är närmare nu än någonsin, samtidigt som distansen ökar konstant.

Vad är det jag saknar? Gyllene ringar? Skratt och visioner om barnagråt? Egentligen har jag inte svikit vad jag trott på, men mitt psyke svek min kropp. Jag lever inte som jag lär. För tillfället är jag försvunnen i dimman, jag hittar inte hennes hand och om jag gör det kan jag inte känna av någon värme. Hon halsar fostervatten som ett serum och jag kan inte låta bli att gråta när jag försöker ta mig upp mot rälsen igen. Ibland är även jag barnet i hennes livmoder. En inventerad evolution, embryoutveckling. Jag vecklas tillbaka, är en origamisvala som viks ut igen, förlorar konturer och slätas ut till skrynklat papper. Lättast att söka henne när jag förtvivlar, men ibland gör det för ont. Att ersätta ett beroende med ett annat beroende, ett lidande med ett annat lidande. Hon fortsätter kalla mig Lillasyster och vi talar om aprilsolen. Utanför ler våren och jag vet inte om det är av medlidande eller i hån.

Om ni undrar om Pärleporten är den låst och övervuxen. Likaså med Neverland. Jag har en skyddande hinna omkring mig, men är livrädd för att födas ur den. Någon dag ska alla skinn ömsas och det är inte svårt att räkna ut att jag räds det varje dag. Vi talar sällan om Gud och lika sällan om krig. Det kanske borde vara en lättnad, men en gång fanns det ingenting annat att tala om. Jag lovade min soldat att aldrig sluta, men när jag kysser min älskade godnatt och godmorgon är de ämnena tabu. Vi måste leva på våra villkor, och våra villkor är nuet och bara nuet, jag kapitulerar för hans carpe diem och det gör att ha ibland kan gå med på min framtid.

Drar mig för att rapportera när jag inte har förmågan att sätta det svarta mot det vita. Är vaken sent igen, men det finns inte samma magi i sömnlösheten. Jag har aldrig tillräckligt med ord för att de ska kunna lysa upp natten. Stjärnorna och drömfångaren hänger kvar i taket i mitt flickrum och väggarna viskar fortfarande om allt som hänt. Vänner och familj väntar mig med öppna armar, men väl anländ håller jag mig reserverad. Jagar inte lika desperat för att knyta presens till förflutet. Nålarna går varma i mina händer, men jag sticker dem inte i mig själv längre. Regnet om nätterna känns som ett förlorat sådant, vid uppehåll sjunger fåglarna, men här finns inga näktergalar. Jag är på jakt efter prinsessor och prinsar, Honungspojken håller sig nära trots den fysiska Atlanten och det är han som försöker andas mig i örat över alla milen, jag som ska besvara smekningarna.

Revbenen blir plötsligt värjor. Den mörka fanan hissas och jag får svårt att andas. Det är mer sällan det händer nu, stormarna är färre, havet mer stillsamt, men jag har fortfarande för fullt upp med att hålla skeppet upprätt för att kunna segla mot mina mål. Jag kanske måste tillbaka in i smärtan för att minnas hur man tar sig därifrån, hitta kartan till Skattkammarön igen. Har ännu inga eldar som klarar att brinna tillräckligt starkt för att mota bort vilddjuren. Menageriet är begränsat, flockmedlemmarna har minskat i antal, men oavsett hur många gyllene galler jag kan räkna, skrämmer de mig ständigt. Jag har lärt mig att aldrig mer ta för givet.

Inuti mig en enorm öken. Jag har sand i mina ögon och över alla mina papper. Jag borstar bort, men den blåser över dem igen. Skrivkrampen är förlamande och jag som alltid avfärdat den, jag som alltid sagt att den sortens epidemi är imaginär. Hur beväpnar man sig när bläckhornet vägrar fyllas? Jag frågar, men bryr mig inte om de svar jag får.

Vill undvika att skriva om kärlek samtidigt som jag vill brista ut i lovsånger om hans öronsnibbars mjukhet mellan mina tänder. Han kommer tillbaka, april kommer, solen kommer. Mörkret i dess följe. Milda kvällar får mig att tänka att nuet ändå kan vara vackert, att varandet kan återfå den tillfredsställelse det emellanåt har haft, men istället finner jag mig i en situation då jag inte ens vill längre. Ingentinget slår ut allt annat. Jag faller i dvala mer än jag förstår, den blir till ett fysiskt tillstånd och bara när jag flyr kan jag emellanåt finna frid, aldrig konstant, alltid utan garanti.

Kaos visar aldrig någon någon nåd. Snör bara kängorna hårdare, härdar stålhättorna över öppna eldar tills de glöder. Jag står rådlös, harmlös, orkeslös. Främst av allt ordlös. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig. Går man vilse ska man stanna där man är. Så jag stannar. Dimman ligger tät som en filt kring mina axlar, visar inte minsta tecken på att skingras.

Soldaten håller kanske stånd på sitt håll, men tar alltmer avstånd och själv har jag fortfarande inte besvarat några brev. Hon vet ju hur vargarna vägrar tyglas och hur svårt jag har för det. Jag ställer fram sadel och seldon om kvällen, men oavsett från vilket håll jag försöker bestiga dem, kastar de av mig, sparkar bakut. Svarta vargar, vita vargar, silvervargar. Jag bär öknen i mitt skratt, hostar sand. Du kan beundra mina bilder, men om du visste vem jag var skulle du inte längre le. Du lägger handen mot din hals för att uppleva hur den täcks av blod. Älvan som tömt dig är närvarande, landar kokett i min hand och trippar runt med sylvassa klackar, lämnar fotspår i mitt kött. Var gång du vänder huvudet kommer sorgen att vända det tillbaka, tvinga dina läppar mot sina. Svårare än så är det kanske inte.

yami yori mo kowai no wa kodoku

Måste våga dokumentera vardagen för att kunna ta mig in i fantasin igen. Sanningen är en jävligt bitter form av sperma. Svart som synden, som aktivt kol, fruktansvärd som mina självmordssomrar. Du ville inte veta av mig då men det fick jag inte riktigt veta. Nu är långa morgnar med dagar som spårvagnsräls. Vaknar och känner att det finns så många vägar jag kan ta, men väljer ingen alls. Stannar kvar som om det inte var värt att rikta sig mot någon destination, som om det dög gott att stanna kvar där jag är. Det gör det inte. Stannar jag där jag är blir jag kvar för alltid eller för stunden. Vad jag än gör måste jag förhindra stagnation, förstening. Jag kommer sluta som staty om jag inte slutar stå stilla. Och det är så lätt att fortsätta skjuta lyckan framför sig, göra morgondagen till frälsare när ingen annan finns att finna. Men fortfarande är enda dagen idag. Mitt liv är inte min revolution, som jag så gärna ville påstå. Långt långt ifrån.

Kvällspromenader jag sällan tar erbjuder en mild köld som jag inte kan låta bli att falla för. Lyssnar på musik och får bilder av clowner och glittriga trapetser. Önskar de kunde komma lite närmre så jag kunde röra dem. Gripa tag och svinga mig iväg, ut över stupet, sätta fötterna i marken på andra sidan helvetesgapet. Önska kostar ingenting men allting har sitt pris. Strör silverglitter över rummet. Allting har åtminstone inte förlorat sin innebörd. Låter mig gärna luras att förändringar ska komma, försöker fila på framtidsvisionen & nuet. Slutar med nedslipade naglar, uppfläkt hud. Jag är alltid Ikaros. För nära solen såfort mina drömmar äntligen bär mig. Vingarna av vax smälter oftast redan i hans händer och visst; endast hans kyssar längs min ryggrad gör mig lugn, men oftast hjälper inte ens de.

Överlevnadsstrategierna har onekligen blivit färre på sista tiden. Spelar hellre död än fäktar illa eller flyr. Huvudet i sanden som min vanligaste kroppsställning. Systrarna som talar mitt språk skriver sina smärtor och sår, men ingenting når riktigt in. Jag hatar min pansar innerligt och visst vore det väl tid att ömsa den nu kan man tycka. Den sortens förändring kräver dock engagemang; en egenskap som jag saknar. Det kan inte vara det här som är verkligheten. I verkligheten är vi alla prinsessor med silverkronor. Jag har en onyx i min, du en rubin röd som mitt hjärta i din. Mitt hår luktar alltid av rökelse, men i verkligheten ska inte mina kinder vara täckta av tårar. Inuti bara blomstrande ängar, dansande älvor.

Vill riva himlen i bitar, stöta den till pulver att inhalera. Få något i mig som faktiskt känns. Vill väl inte blod mot vitt kakel, men det ligger närmast. Håller andan, dyker under ytan. Ser undervattensväxter slingra sig till flätor i ditt hår. Du är så vacker och du är så fjärran. Jag önskar jag var hos dig, önskar jag kunde hindra dina vattenbleka handleder för evigt från att ta skada. Känner fortfarande ryckningar från krampen ta över mina händer, hålla mig ifrån att skriva dina brev. Det finns så många nätter som aldrig hinner få en adressat. De flesta mardrömmer jag mig igenom, men du ska veta att jag saknar dig, du ska veta att jag saknar dig. Månljuset som en evig teaterscen som vi kunde erövra gång på gång. En burk av regnbågsfärgat glas står på skrivbordet, locket avskruvat. Den skulle rymma solljus och gjorde det en gång, men nu är den sedan länge tom. Jag har hål i håven som används till att fånga det, pixies, fjärilar och eldflugor i. Tappat trollspöt och spillt ut allt fairydust. Det är verkligen som att händerna inte vill att jag ska skriva, som om de gör allt för att hindra mig från att sträcka mig efter språket.

Spänn upp dygnen som en målarduk åt mig. Jag behöver det badly. Glöm heller inte att sätta penseln i min hand, för jag har glömt allt om hur man gör. Vrid om nyckeln i min ryggrad så ballerinan kan dansa igen. Lika vackert som aldrig förr.

Bifrost

Vistas så sällan med orden att de jag vill veta av har kommit att sky mig. De som kommer i närheten är sådana som spelar Månskenssonaten med knivar. Märkligt nog var kärlek inte svaret på gåtan, den kunde inte bota allt utom kroppen. Hur mycket ni än sliter och drar i mig kan ni inte flytta foten från där den är belägen; över kanten. Även om förmiddagarna ligger solen på som mjukt strålkastarljus dit jag går och dit jag inte går. Önskar mig en burk av färgat glas att fylla med sol att bära med mig. Önskar att jag kunde få fatt i fållen på den ljusa sommarklänning som poesin är iklädd året om. Önskar jag fick se hennes leende igen.

Vilddjuren tycks vildare och vildare. Har ingenting jag kan slänga åt dem för att stilla deras hunger, så jag låter dem hållas. Låter dem riva tills det rinner blod ur munnen på mig. Försöker le till trots, men det blir ett skräckinjagande grin. Jag letar överallt längs husväggarna för att hitta en magisk port, söker igenom mina fickor gång på gång, men hittar ingen krita att öppna en egen med. Kommer hem med händer och knän smutsiga av jord, ansiktet av besvikelse. Sagovärlden skjuter mig längre och längre ifrån sig. Min kjol trasas sönder, rosetterna rivs av och jag tas gång på gång ifrån mig min krona. Jag vet inte varför jag är olycklig. Vet inte varför det måste vara såhär. Vet inte varför jag inte bara kan ta din hand och vandra över regnbågen tillsammans med dig. Dra stråken över din underarm och ge mig någonting som kompar den här oroskänslan. Jag känner för att dekorera bröstkorgen med pärlor och låta dem skava sönder den istället för att intigheten gör det. Det måste verkligen vara svårt att älska min rastlösa själ, men Honungspojken gör det gång på gång. Trots vinglasskärvor, trots damm, trots hunger & ovilja, trots törst & mörker. Trots att jag är den jag är.

Har undvikit att svara på breven sedan jag vet inte när. Klarar inte av varesig gliter eller sorg. Klarar att ligga stilla. Mer blod än vatten rinner under broarna och tankarna luktar simhall, vardag, övergångsställen. Allt jag önskar att jag hade. Ingentinget och tomheten har ersatt allt som fanns inuti mig, allt utom burarna och odjuren, vill säga. Det jag tar i mina händer förvandlas till jord & mull, avföring, jag är en inverterad Midas, en Gud som gång efter annan måste förkasta sin skapelse. Det duger inte. Det duger inte. Inte ens som mat åt vargarna. Hur bryter man ytspänningen? Vem bär nyckeln till mysteriet? Jag orkar inte leta, så bara ta min hand och visa mig vägen, led mig över regnbågen.

Texten -lanternan

Jag bläddrar sida upp och sida ner, maniskt som i sömn. Önskar att jag silade ord mellan tänderna, inte bara tid mellan fingrarna. Handskas hänsynslöst med tempus, missbrukar mina möjligheter med att göra ingenting för att sedan befinna mig i utmarkerna till Ingentinget. Vet att jag själv orsakat skotthålen i mitt timglas, att jag är ansvarig för att vaska ut guldet, men jag har inte ork till det. Använder inte ens undanflykter nu, bara öppna flyktvägar och nödutgångar.

Detta att gång på gång sticka kanylen (pennan) i armen, misslyckas med att hitta skrivarådran. Jag skulle gärna leka med stereotyperna och leva det såkallade författarlivet. På ett sätt gör jag det. Vänder slantar och kappor och dricker dyra koppar kaffe. Det här är långt ifrån så bra som det skulle kunna vara. Det var inte såhär jag hade tänkt mig våren. Våren är förvisso inte här än. Vintern kan inte bestämma sig för om den ska komma eller gå rent metrologiskt, men det ha redan hunnit gå två månader sedan jag satte min fot i fosterlandet. Jag borde hunnit längre. Om du synar min hud noga, kan du bara se svaga spår av blyerts.

Jag är inte trogen någonting. Klipper inga band, men låter dem töjas ut så långt det går. Tänk om jag aldrig kommer tillbaka, tänk om jag faktiskt gått vilse i dimman? Det går en vecka mellan tillfällena jag skriver. Dagar som är som ett helvetesgap, medan jag själv är på tryggt avstånd. Jag sörjer det något fruktansvärt, naturligtvis sörjer jag. Tappar språket och de få och tunna röda trådar jag har haft, men jag trivs i min vinterdvala. Vill inte återvända till vardagen ens när jag tvingas till det. Att vara onsdagsbarnet med orden är min fastaste punkt, det mest strukturerade. Då finns det finns ramar; ett vitt papper och ett tangentbord, men det smärtar mig att bläcket mist sin färg. Det blir som att jag skriver med osynlig skrift, och vem är du att röja mina hemligheter? Rutinerna som grundläggande premisser för att jag ska fungera, plötsligt nödvändiga. Ändå orkar jag inte kravla ur min grotta, jag orkar lyfta på huvudet, vända mig om, mardrömma igen, aldrig resa mig upp och vandra vidare.

Har tappat den magiska gulddublonen, eldat upp kartan till Skattkammarön, glömt den enkla vägbeskrivningen till Neverland. Underlandet är på god väg att förvandlas till Underjorden igen. Jag hatar att jag låter det hända. Borde klä om till hjältedräkten, borde dra svärdet ur stenen och söka upp ångesten i dess håla. Borde dräpa alla drakar som inte är vänligt sinnade, för det finns så många stigar jag ännu inte prövat. Finns så mycket jag lovade mig själv. Bokpärmarna, staffliet, färgerna, symaskinen. Jag vet att jag borde vara i full gång med att tråckla fast vingarna vid mina drömmar, men jag kommer inte längre än att försöka trä nålen. Jag misslyckas, sticker mig i fingret, somnar tillbaka in i törnrosasömnen. Snön ligger i spridda spindelnät över mina landmärken. Jag ger mig sällan på att röra vid den, vandrar inga gator. Inte så mycket för att jag räds den faktiska kylan, som för att jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att det skulle leda till att jag brände fel föremål bara för att hitta någon sorts glöd igen. I stort sett allt frusna stenlandskap.

Jag är så trött på presidentval och kungabröllop och morgontidningar. Dessa ting tillhör inte min värld. Mina prinsessor bär kronor och längtar till trolska tjärnar. Så trött på folk som frågar och skrattar. Jag tillhör inte den här världen. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra. När ska ni förstå det? Jag är inte ens gjord av kropp och själ, bara älvdamm och enhörningsblod.

Någon tackar för sig och lämnar avskedsbrev, kyssar och farväl till någon annan. Det sliter sönder mig för jag hade just insett vem hon var och hur mycket jag behövde henne. Jag är otroligt konservativ. Förändringar gör mig ont och hon fattas mig. Hon fattas mig något så förbannat. Hennes ord var som öknar, stränder, stäpplandskap och rödsvarta fotografier. Nu har jag bara att sätta in dem i ett album och vårda hennes minne. Gravskötsel har blivit som en vana.

Jag blir svartsjuk, svår och bitter. Och just när jag gör mig redo att sänka garden, är hennes tunga kluven igen. Mitt hjärta är svart silver och kanske mer infekterat än någonsin förut. För jag ville aldrig känna såhär. Vad som helst men inte det här. Utanförskapet är det största och tyngsta. En gång en annan lyssnare och jag talade om Honungspojken, jag sade att han odlade sitt. Nu ser jag allting som en del av mitt och det öppnas avgrunder mellan mig och omvärlden.

Det finns så mycket att göra; skaffa barn, rusa ut för ett stup, möjligheterna är oändliga. Jag skriver i det tysta och skriker i öppna och karga landskap. Gråter mestadels offentligt. Ingen kan råna mig på min bitterhet. Jag saknar Pepparkakshjärta mer än jag vill erkänna för någon, men jag sörjer inte min andra förlorade syster särskilt djupt. Inte längre. En del måste offras på vägen. Min vackraste soldat finns fortfarande kvar, väntar på mig vid fronten, men jag är upptagen med att känna mig sviken, upptagen med att slicka mina sår. När tungan inte smakar järn längre ska jag skriva hennes brev.

Även sjukdomen vilar. Kan inte lasta över något ansvar på den. Ibland måste de fortfarande bryta sig in i min puls, tappa mig på lite tid, vagga mitt blod till sömns. Jag behöver att någon stryker mig över håret och kysser min panna tills jag somnar. Jag har Honungspojken och för det är jag tacksam. Han kommer alltid stanna kvar.
Fyra år, skrattade vi, blir det ett femte, skrattade vi.
Vi har överlevt Karthago och med lite tur kan finnas ett slut på 1676, jag vågar bara inte förutspå hur länge efterskalven kommer vara. Kanylen som en seismograf i min hand. Även för tomheten skall det finnas bot. Jag måste vänta ut mina veckor först. Tid tar så fruktansvärt mycket tid. Himlen hinner mörkna.

Låter den här texten vara lanternan. Jag kan inte se fyren än för jag är så långt ifrån hamnen. Vet inte hur havet kunde öppna sig så mycket, vilka irrbloss jag måste följt, och vilka sjöjungfrur jag låtit mig luras av. Men jag är här. Surrar fast mig vid masten för att förhindra att skeppet sjunker. Jag är inte ute efter att offra mig själv, den här gången ska jag försöka undvika det, men alla mina skatter faller överbord. Vem ska dyka efter dem? Vem ska hitta mitt undervattensskratt och föra det tillbaka till mig? Vem ska göra mig hel igen? Vem ska göra mig lycklig?

Om inte lyckan kräver perfektion undrar jag varför den envisas med att bete sig som en utopi. Jag längtar efter Shangri-La och Atlantis, alla hemliga förlorade länder. Ibland tror jag att jag faktiskt närmar mig land, men det är svårt att se såhär i dimman. De flesta stormarna har bedarrat.

Jag är onsdagsbarnet. Utanför ser skyn ut som fabriksrök och jag vet att romanen är min enda möjlighet till frälsning från mitt förflutna. Jag måste skriva den för att kunna skriva någonting annat. Mitt älskade hatade skötebarn.

Jag önskar mig liknelser. Jag önskar mig en albatross med vingar utbredda av vind, jag önskar att bläcket ska pumpas snabbare i mitt blod.

Törnrosasömnen

Plötsligt är det som att vargarna har lämnat bröstet, utan att jag egentligen gjort någonting. Jag har börjat med att svälja mig närmre ljuset istället för underjorden och det är inte jag som gett efter för att medicinera bort mörkret, det är jag som bett om det. Mitt insektspansar till trots är vi vansinnigt vackra. Vi är ett fotografi bakom glas, för jag är fortfarande oförmögen att känna fullt ut. Betrakta oss på avstånd eller nära och förtrollas av illusionen, tro på den. Jag snörar inte på mig varken balettskor eller kängor. Melodin börjar bli välkänd. Jag önskar jag var lycklig, men jag är det inte, därför ger jag det en chans, detta som jag tidigare kämpat mot. Som att först försöka trampa sönder handen, innan man slutligen bestämmer sig för att ta den. Jag tillåter att den själsliga arkeologin fortgår, nya människor att gräva ut och utforska nya områden. Min ande är en fågel, den betraktar allt från ovan. Ingenting som händer mig händer mig.

Ta min hand och det är som att ta den dödas. Använd min bröstkorg som vas, utnyttja mitt lidande till förmån för konsten. Min marionettkropp faller sönder. Kan du hitta mina delar och foga dem samman igen är jag dig evigt tacksam. Guld ruttnar inte men vet att allt är inte guld som glimmar. Jag skriver för att jag vill, inte för att jag måste. Förmågan till det mesta är förlorad.

Och sedan går jag i dvala. Tappar greppet om tid och flyr in i eskapismen och enkelheten. Det är underbart att leva så i nuläget. Kanske är det min förlorade källa, kanske kan jag ömsa skinn och skala av mig mitt pansar om ett tag när jag blivit tillräckligt stark. Det är februari och det är möjligt att det är därför som jag kan känna vinden vända, även om jag inte känner den utan bara ser den blåsa genom håret. Kanske ligger det någonting i mina gamla visdomar och böner, men kanske är ett så tvivelaktigt ord. Kanske gör att hela meningen kan sättas i konjunktiv eller parentes. Kanske gör att ingen behöver tro mig.

Ändå fullständigt medveten om hur lätt det är att vakna upp. Jag ska göra allt jag kan den här gången för att slippa stanna kvar i smärtan, men jag kan inte lova att det är mycket. Väck mig inte ur min törnrosasömn, mitt drakslummer. Om dvalan avbryts rycks min respirator undan, då kan jag inte andas. Väck mig först om hundra år när vargarna är utdöda, sorgen fossilerad och världen fylld av ljus.

Ulula cum lupis, cum quibis esse cupis

Min kropp består av mer gravjord än kött. Jag öppnar munnen och ut välts gravstenar, hela kyrkogårdar. Somliga säger att man själv ska väja för smärtan, stanna upp och fråga sig om det verkligen är värt det. Om det är äkta eller bara spöken. Jag vet också att det finns en trygghet i svärtan. Ingenting du gör syns, det svarta papperet suger upp bläck mycket sämre, just eftersom att det inte fläckas. Svart är svart som synden. Nyanslöst. Ingen kommer efter dig om du hoppar i tjärnen. Över gränsen finns inga gränser, inga måsten eller vett och etikett. Så jag tjuter med vargarna och sållar mig till dem. Jag vet att då är jag tillåten att blöda ihjäl utan att jag gör fel. Utan att behöva tänka på alla dem jag sårar. Fiende eller förlorare. Det finns inga fler indelningar. Det finns en tröst i att få vara tröstlös. Det är allt jag vet.

Men missförstå mig inte. Jag känner fortfarande ytan om jag sträcker mig så lång jag kan. Står åtminstone med ena foten på botten. Jag vet inte vilket som är bäst. Det avgrundsdjupa bottenlösa, eller just detta. Jag vet inte skillnaden på att stå sin grund och att slå i marken. På att aldrig lämnat jorden eller att kastas ner mot den. Mina ord är inga vingar. Mina ord flyger inte, de krälar i dyn.

I stundens hetta har jag många järn i elden och de glöder fortfarande efteråt. Min skrivarådra är en utdömd flod och mitt hjärta en plundrad gruva. Jag vet inte hur det blev såhär. Vet inte varför jag konstant befinner mig på flykt och känner tomheten andas mig i nacken, slicka längs min ryggrad. Tomheten är det enda som faktiskt känns. Av tusen honungskyssar inte ett enda spår. Det har slagits upp ett valv omkring min gestalt, min hud har förvandlats till pansar. Inte en rustning, ett insektsskal. Jag är onårbar och det är fruktansvärt. Mot all form av mänsklighet: kväljningar. Jag sprättar hellre upp mig själv än brev just nu. Kvittar hur mycket glitter ni försöker strö i mina sår. Hon säger att hon är rädd för att förlora mig i den här dimman. Jag rycker på axlarna och går vidare. För nuvarande har inte ens systraskapet någon makt. Det är en tid då all magi har mist sin verkan.

I sömnen kan han viska vackra saker och om morgnarna och kvällarna kan jag hitta mig på samma plats jag en gång dog: för evigt i hans famn. Jag önskar gryningen spelade större roll. Jag tror att solen till och med gett upp att slåss mot mina persienner. Hör ändå svaga ljud från svärdshugg när jag vaknar. Natten behöver inte ens någon nyckel för att kunna komma in. Dagen nästan som förbannad härifrån. Vi står hjälplösa: ibland tar jag skydd under mitt valv, men oftast vill jag bara att någon eller någonting ska lyckas bryta sig in. Januari, kära gamla bödel, är du nöjd nu när du ser vart du har fört mig? Det är nästan februari, nästan tid för oss att skåla i champagne, leka lyckliga igen, men det blev inte 1677 det här året heller.