Sagoslutet

En ny chans till ett lyckligt slut. Jag älskar dig.

syndafallet

Life taught me to die

Tillbaka samma jävla 26 mil. Jag kliver av bussen och jag svär att jag kan höra honom ropa mitt namn när jag försöker samla ihop mig själv efter atthasamlat ihop mina tillhörigheter. Han skriver Välkommen hem och jag tänker att det inte gälls, det gills inte, för han är inte där och tar mig i sin famn. Han är inte där och han kommer inte vara det. Hela vägen till bussen som ska ta mig till mitt lilla slott gråter jag. Tusen kilo packning och jag hade likagärna kunnat springa barfota och leta efter honom i hela staden. Istället skickar jag en bild fastänjag inte får och på bilden är jag liten i höstkläder, gråtande under min rosa lilla hallonmössa.

Vänner som sliter och drar i mig och jag som drar mig undan. Hur de säger att jag får komma tillbaka och stanna lite längre när jag mår lite bättre. Jag glömde dagboken i Göteborg och jag skrev inte i hans lilla bok med hjärtan. Jag undvek att ge anledningar till varför jag inte sov om nätterna. Jag saknade honom något så förfärligt.

Det spelar ingen roll. Det spelar ingen roll. Jag väntar fortfarande på att plötsligt överraskas, att han möter mig när jag kommer hem, men han har lämnat tillbaka sin nyckel. Att han står utanför min dörr, väntar på tåget från terapin, knackar på min fönsterruta. Att han plötsligt bara står där, säger
nu är jag här

och att han aldrig någonsin går igen.














Du lovade mig ett lyckligt slut.
Och jag vet att jag själv kastade bort det.

And I'm in Lund again and nothing's fixed that ever was broken

Vargarna är efter mig och felhörningen i refrängen jagar mig. Fråga krigarna i väst, var de gömde sina byten, se om nån av dem kom undan, de kanske lever av dem ännu och jag lever på min sparlåga, mitt undangömda krigsbyte jag inte visste att jag hade, urkraften som innebor var människa. Men all of a sudden all of a sudden should have seen this coming, börjar jag ta slut. Kroppen sparkar bakut åt sina egna behov. Jag glömmer äta och när jag kommer på att jag måste göra det, att jag har primärbehoven, får jag nästan inte ner någonting. Jag vill spy upp det jag just tvingat i mig. Inte för svällkroppen, inte för svältkroppen, helt enkelt en fysisk impuls. Lancelot säger att jag ser annorlunda ut och allt jag kan tänka är att jag kanske är mer utmärglad, mer en skugga av mig själv, den jag varit , den han älskat. Och jag kryssar DBT-färdigheter och får beröm som rinner av mig direkt utan att ta med sig någon av min smuts.

Faktum kvarstår: jag har alltid varit ett levande mirakel.
Att jag ens blev ett embryo är ett undantagsfall, min kropp har ett immunförsvar som förintar sig själv och jag har aktivt försökt att göra det. Jag har svalt hundratals tabletter, varit död i två dygn, återuppstått på den tredje, precis som Jesus, precis som Jesus.
Faktum kvarstår: jag vet inte hur mycket mer av det här jag klarar av.
Dagarna avrivna kalenderblad, blir kalendermånad sen han gick ifrån, blir större och större tomhet. Är inkallad i tusen krig samtidigt och mitt klingande jungfruskratt är ett eko jag inte längre hör. Min största rädsla är att vara Shiva förgöraren. Min största rädsla är att vara en förstörelsemaskin. Min största rädsla är att vara Horan och inte Madonnan eller ens mellantinget. Min största rädsla har alltid varit att aldrig någonsin bli lycklig och om och om igen har jag sett den porten stängas framför mig. Jag är fullt medveten om att för varje beslut och val en människa fattas föds en ny himmel, men har jag den inte inom räckhåll, eller om jag bara kan se stormen och åskmolnen och inte solen bakomdem har jag förnuft och känsla i konflikt och ingen visshet som kan trösta mig. Är bara maktlös inför sanningen, nuet och tålamodet en dygd men mest ett ok över mina axlar, mest den största förbannelse jag någonsin fallit under och det är jag själv som kastat den.
Imorgon reser jag söderut igen. Jag har inte mycket kvar att hämta där. Min handfull vänner sprids allt mer för vinden och jag jagar inte någonting från det förflutna längre. Mitt liv min saga men jag har vardagssysslor upp i halsen. Jag flydde den staden för att följa mina drömmar och alla mina drömmar finns fortfarande kvar här. Inga höstlöv eller fotografier. Ingen konst och bara lidande. Bara Mikael Wiehes Kärleken Vet och fler och fler melodier som sliter mig mellan hopp och förtvivlan. Låt mig sova i hundra eller tusen år. Låt giftet ge den verkan jag behöver. Låt mig vakna av den sanna kärlekens kyss. Every day I love you more and more. Det är bara Moulin Rouge och Ewan McGregor som skriker och fulgråter och mitt ansikte är förvridet och jag är inte hans prinsessa. Jag är inte det enda jag någonsin velat vara. Låt mig sova, i hundra år eller tusen. Låt mig vakna av hans kyss,hans leende. Låt mig vakna när jag får besvara den, dra honom tätt intill mig, fingrarna i hans hår. Låt mig vakna när han låter oss leva lyckliga i alla våra dagar.



I live life from dream to dream
and drab the day
when dreaming ends.

Narren

Att veta att vargarna är mina egna, att jag matat och fött upp dem till vad de har blivit. Mitt hår är ett spektra av färger och mina naglar är långa, svarta, vässade. Alla vapen som finns är mina att ta till. Förlåtelse är en dygd, förlåtelse är en dygd, förlåtelse är en dygd, men så är också tålamod. Tappar bort mig i språk och bläddrar genom boken av kärleksbrev till Lancelot. Jag skriver nya. Jag skriver rapporter från mitt hjärta, jag skriker ut dem till tomheten och tystnaden. Jag slåss med mina egna systrar. Jag är Narren i tarotkortleken. Jag kan skillnaderna på svart och vitt nu, jag vet att mellan dem sträcker sig Bifrost, den oändliga regnbågen.
All tid är vapen jag måste hitta motvärn emot. All tid är revolvern som riktas mot min tinning eller letar sig in som en kuk mellan mina läppar. Den hör inte hemma där. Inte längre. Jag vill inte vara bomärkt av varesig Hades eller Gud, vill inte vara någons. Jag vill tillhöra mig själv och dig, ingen annan. Hades har aldrig förståt vad han har rätt att göra anspråk på och vad som inte tillhör eller inte längre tillhör honom. Jag vet allt om Hades. Vi kan kalla honom för min far eller en av alla mina älskare. Vi kan bli metaforiska och fiktionella igen. Jag har aldrig haft många älskare, inte heller många älskade. Jag har älskat stort och många och det finns en kärlek så stor att man inte överlever den om den inte varar för alltid och det finns en kärlek så stor att man inte överlever den alls och jag har haft bådadera. Det är allt jag någonsin haft. Dina ögon som pariserhjul, älskling, irisarna roterande så fort att jag aldrig kunnat fastställa dess färg, eller kanske har de varit som den ring jag hade som barn som skulle kunna avläsa min sinnesstämning och ge mig beviset på den i dess färg. Jag har också skrikit åt havet att ta mig. Jag har druckit ur Styx så många gånger att mitt blod är förgiftat nu. Jag har dött många dödar, men ingen är som den här. Fågel Fenix, you say och visst är det sant. Visst är det sådan jag är och alltid kommer att vara. Jag är lilla lilla äckellarven och jag ska bli en fjäril, men du kan inte förändra någots sanna natur. Olyckssyster som talar om zebraflickorna och hur hon aldrig ett sig som en och zebran är ett randigt djur ränderna går aldrig ur, men ärr bleknar av solen, av åren. Du kan och du kan inte förvandla vatten till vin. Du kan lära en människa med starka känslor att hantera dem, men du kan inte ta ifrån henne hennes känslor. Och minns att det finns ingen richterskala, ingen termometer för lidandet. Smärtgränsen är individuell och relativ. Att klara av allt och sedan inget är inte ett oförutsägbart beteende, det är fullt naturligt. Ambivalensen väljer sina vänner väl och jag har alltid stått som en av hennes närmaste. Amat et odit. Fan ta dig Catullus, för du ger dig aldrig av. Minns ni att det är mina ord? Minns jag? Nej, du kan gå nu, du kan ge dig av för alltid. Jag tänker ägna resten av mitt liv till kärlek, men det betyder inte att jag inte kan hysa två motstridiga känslor samtidigt, så tills dess, lite Darling River:

Jag är barfota, min klänning är för tunn för årstiden och volangerna har för länge sedan förvandlats till grågula trasor. Natten, sanden, insekterna, vågorna och vildhundaarna som rör sig oberäkneligt i mörkret omkring mig. Jag är rädd att hundarna ska känna stanken från mitt underliv och komma närmare. Jag fryser, jag gråter, jag ångrar mig nu, mitt hår är tovigt och när jag rör vid det blir handen brun av lera, en fadd sirapsaktig doft, jag längtar tillbaka in i bilens värme, jag längtar hem till min kammare, jag rannsakar mig själv, jag är verkligen smutsig, jag är kriminell, jag är ett slarvigt ihopsytt exemplar till flicka.

To be or not to be, Knekt i bägare

Myntets två sidor. Janusansiktet, den nordiska dödsgudinnans. Den ljuva, smärtfria döden och så förruttnelsens långsamma gång, löven om hösten,att fullständigt förvandlas till ett skal. Hamlets monolog. Psykiatrins navelludd, deras gränser mellan sjukt och friskt, sunt och osunt, borderline eller inte borderline, to be or not to be.

Att vara borderline är att inte ha några gränser och att ständigt befinna sig där de skulle ha varit om de varit utmärkta på kartan, papperet, skissade i nålstunn blyerts, att vara på den tunna sytråden och tvingas dansa som ballerina. Att vara ett utställningsföremål,någon läkaren stämplar i pannan med bokstäverna BPS och sen forslas vidare, rinna ut med dödens fostervatten, nå Styx som slutdestination och inte kunna något annat än att igenkännande le tillbaka när Hades möter din blick. Att ständigt befinna sig på gränsen mellan människa och kaos, svart eller vitt, men i den sanna verkligheten finns heller inga gränser.

Ulula cum lupis, cum quibis esse cupis, men vill du inte vara tillsammans med vargarna, så yla inte med dem. Höj inte huvudet mot månen för att släppa loss ditt skri eller vansinnesskratt. Konceptet med den fria viljan gör att vi har ett fritt val i precis allt vi gör, det finns inga måsten, inget är predestinerat eller utilitaristiskt. Var människa formar själv sitt öde, det finns bara handling och konsekvens. Du kan aldrig läkas i en värld du aldrig krossat. Hur citatet får en helt ny innebörd: En verklighet som rasar samman framför dig och du som säger ”det var inte jag, det var aldrig jag” men du måste krossa de sista skärvorna om du någonsin vill kunna bli hel, lägga allting bakom dig.

Kärleken- den rosa psykosen.
Vad betyder den rosa psykosen, vad är den värd?
- Allt.


Myntets två sidor. Janusansiktet. Förlåtelse är en dygd. To be or not to be. Att inte förlåta är att vara förbittrad. Finns det kärlek finns det ingenting den inte förlåter, människan har bara mycket svårare för det än vad Gud har. Och förlåt oss våra skulder så som vi förlåta dem som oss skyldiga äro. To be or not to be, troende eller icke troende, att följa det konceptet. Att förlåta någon ett misstag som tycks oförlåtligt är den vackraste kärleksförklaring som finns att ge, men att inte göra det är att ruttna bort, förmultna, förvridas, välja den sidan av Hels ansikte, bli lite Gollum, golem. Ordet förlåt finns i varje språks vokabulär, eftersom det behöver användas och ordet förlåtelse för att förlåtelse är något som existerar.




Jag har varit västan- och nordanvinden, jag har varit Ran som fångat in din drunknande själ och jag har varit jungfrun med fiskstjärt som räddat dig från vågorna, men allt du kommer minnas är hur det starka, spindelvävsliknande nätet dränkt i gift omslöt din kropp. Allt du kommer minnas är hur jag svalde dig hel och hållen. Allt du kommer minnas är mörkret i mitt innandöme.

"Också de fördömda kan älska"

Se in i mina ögon och se pupillen svärta ut allting, eller se kärlekens uppriktighet i vitögat?
Du har aldrig sett mig såhär. Du har aldrig sett mig sadla vargarna och rida dem trötta istället för att attackeras av dem. Jag rider dem planlöst, jag rider dem så långt bort jag kan, till en ödemark där de inte ska kunna skada varesig mig eller någon annan. Du har aldrig sett mig se solen och styrkan i min röst förbryllar dig. Hur litar man till något man aldrig kunnat lita till?

Uppvaknandet;
de drog kanylerna ur mina armar för mer än ett år sedan, sa att jag var färdig att resa mig upp och gå, klara mig på egen hand, ingadropp, inga droger. Intravenös sömn i två dygn. Och så plötsligt spricker min skyddande hinna, min glaskupa, min bubbla och jag vaknar upp ur Törnrosadvalan jag existerat i under hela mitt liv. Lätt att säga den här gången, den här gången men den här gången är sannerligen den här gången. Jag måste lämna allt bakommig, välja vad jag vill ta med mig in i det nya landet, Söndermarken, Neverland, vad du nu vill kalla det, eller bara den verklighet jag själv väljer nu.

Det här är inte text längre, det här är inte sublimering, det här är hålet i huvudet jag behöver ha just nu. Ni får vänta med metaforerna, ni får vänta med de vackra orden, allt jag kan skriva om nu är att leva i den yttersta smärtan och den eviga lyckan, aldrig kunna nöja sig med mellanvägen. De kommer alltid kalla mig för en kvinna med känslor större än hennes lilla, lilla uppenbarelse, sådant förändras inte. men se mig nu, se det beslut jag har fattat och lita på att det är slutgiltigt. Kanske kommer vargarna alltid jaga mig till världens ände, men jag kommer alltid vändakappan mot vinden och vänta ut stormarna.

Lita till mig. Lita till mig. Också de fördömda kan älska.

Skotthåll

Det finns inga vita lögner. De vita alternativen leder alltid till de svarta, leder alltid till Helvetesgapet. Vodkan gjorde mig inte vacker, vodkan gjorde mig fruktansvärd och jag har inga vita lögner för honom att svälja ner som sanningar eller överdoser. Jag skulle aldrig ljuga för att försöka återfå hans tillit, för jag vet att det skulle vara dömt att misslyckas, hamartia all over again. Jag färgar håret svart som Döden i tarotleken. Döden är inte döden, döden är en förändring som kan vara slitsam men leda till det bättre. Jag har kvar en strimma rött för att fortfarande finnas kvar, men jag behöver den sortens markör, den sortens bevis på att jag väljer nytt. Gör om gör rätt och jag kan inte ta tillbaka mitt mörkaste misstag, men jag kan göra allt för att göra det rätt utifrån förutsättningarna. Jag har talat om att dräpa alla drakarna, och jag vet att jag kan det, om jag bara minns vilka vapen jag har. Härromkvällen ett återfall. Häromkvällen sa jag: Kärlek eller döden. Jag gör allt jag kan för att uppträda kompetent. Jag tar det hårt när jag misslyckas, men hittills har jag bara misslyckats den gången och enligt lyssnaren har jag gjort allt för att återupprätta det till vaddet var innan jag drogs ner.

Den fria viljan är var människas gissel. Den fria viljan gör att vi gör misstag. Den fria viljan var den värsta förbannelsen Gud kunde ge oss. Krig och frälsning har blivit synonymt. Frälsning genom krig. Du kan bara nå paradiset om du vandrat genom helvetet. Mitt fiktiva jag har rätt i det hon skriver i sin fiktiva roman:


När jag blir lycklig kommer jag vara den lyckligaste av er alla.

När jag blir lycklig kommer alla idisslande dumfånar vända sina blickar mot mig. När jag blir lycklig är jag Råttfångaren från Hameln, världens åttonde underverk. Det kommer inte finnas en idiot som inte kommer att följa mig. Nej, världens enda underverk, för ni kommer tillintetgöra alla de andra. Lutande tornet i Piza som får dåndimpen för att kyssa marken vid mina fötter.
Forskningsstudier gjorda på möss eller på människor visar att de med min “problematik” som får växa upp i en miljö med alla förutsättningar blir de bästa av dem alla.
När jag blir lycklig kommer jag vara så vacker att det övergår ert förstånd.

Jag har aldrig varit en mjölkko. Jag har aldrig tillhört flocken. Jag har varit något helt annat, men jag har aldrig vetat vad jag varit. En svan bland fula ankungar. Petitesser det där, någonting man växer ifrån men hur jag aldrig växte ifrån, bara fortsatte breda ut vingar som skilde sig från andras.
Ni kommer förstå när jag går i mål. Ni kommer förstå att ni stått på startlinjen hela era liv, aldrig ens vågat passera den och då har jag redan vunnit loppet.

Jag kommer alltid fortsätta springa tills jag inte har några ben kvar, tills knotor och senor flyger åt alla håll. Jag kommer alltid fortsätta springa. Jag kommer alltid göra allt för kärlek, även om den som älskar är dömd att gå under.

Jag ville hitta Söndermarken

Vargarna klonar sig och jag hör hans yla över milen. Emellanåt hör jag mina egna, men jag gör allt för att de inte ska komma åt mig. Jag har valt bort mörkret och alla dess lakejer. Inget kan styra vargarna, men det finns sådant som kan avvärja dem innan de hinner attackera. Ambivalensen är inte min längre. Minns hamartia, och jag spänner bågen, har målet i sikte. Jag kommer inte missa det, så länge målet inte flyttar sig, och då är det inte mitt fel.

Jag sjunger hans namn när jag sjunger Olyckssysters och min låt. Jag sjunger hans namn, att han lyser, att han var vackrare än sången och att jag önskar att jag skrev det. Det är natt igen och jag lägger undan akvarellådan, ändrar smssignal till larmsignal, ifall det skulle behövas. Jag kan inget göra, så jag gör allt jag kan. Jag såg att det fanns ett ljus vid tunnelns slut, och jag insåg att jag var beredd att vandra dit, jag insåg att jag har alla vapen som krävs för att dräpa alla drakarna på vägen. Prinsessan eller draken prinsessan och draken och dags att välja sida nu evelina dags att välja sida, och det har jag redan gjort. I love you but I have chosen darkness. Nej, aldrig igen. En gång sa någon i ett annat liv att "I may love you, but I choose life this time." Men allting är inte ytterligheter i mitt liv längre. Det är To be or not to be, men det handlade om att våga ge sig in i tunneln, och jag har tagit mig en bit in i den. Ibland flackar ljuset iväg från mig, ibland tror jag att jag aldrig kommer nå det, men ibland är det nästan inom räckhåll. Och Soldatssysters blogg som en gång hette Horan eller madonnan och mellantinget. Det finns en regnbåge som går mellan dag och natt. Stannar du upp i stunden, blickar ut från dig själv och uppåt kan du se den.

Söndermarken eller Sommarlandet eller den eviga lyckan. Det var därför jag alltid grät till den strofen när mitt hjärta spelade med i den. Och jag ville aldrig några brustna hjärtan, men jag visste inte hur jag skulle kämpa för den drömmen.

Jag är jägaren och jag har bågen spänd, alltid alltid spänd, utom när jag tappar fokus. Jag är jägaren och jag väntar på att bytet ska komma inom räckhåll, men jag tänker aldrig mer vara varesig bödeln eller offret.

Allt jag vill är att du ska älska mig. Jag vill hitta Söndermarken. Jag vill hitta hem igen.

Total eclipse of the heart

Turn around, bright eyes

Misstagets svarta sperma. Att göra något oförlåtligt och inte vara där. Tillbaka i Ingentinget, dinglar med fötterna över Helvetesgapet och förtjänar sju fot under jord. Kanske var jag aldrig Madonnan överhuvudtaget. Hades sträcker konstant ut sin hand för att erbjuda mig att ta den, men jag gör det inte. Jag har kallat det sorg och jag har kallat det mörker och jag har kallat det sjukdom. Alla namn har varit dess rätta och inget har varit det. Du vet vad som väntar om du glömmer regla dörrarna om nätterna. Mina vargar tog honom tillsist, men det var jag som släppte dem fria. Hundratals hål i hans hud.

Jag såg den bittra drunkningsdöden i hans tjärnar för ett par dagar sen. Jag såg honom slita sig ur min famn och kasta sig ut för Helvetesgapet. Jag hade aldrig ensamrätt på mörkret, trots alla gånger jag agerade som det. Att försöka skriva här är att försöka jaga iväg vargarna, men det är redan försent, de har redan slitit honom i stycken. Allt jag kan göra är att låta honom slicka sina sår. Det är ett dödläge, ett dödamigläge, ett fruktansvärt Ingenting av väntan. Jag brinner i Gehennas alla eldar gång på gång och jag vet att jag förtjänat det. Ingenting kan mäta sig med att jag svikit honom. Ingenting jag känner kan mäta sig med det han måste känna. Jag har legat intravenöst i två dygn, jag har rest 26 mil i förhoppning om att hitta hem, jag har suttit ensam i skogen och inte kunnat ta mig därifrån, jag har sett alla mina drömmar slås sönder som sandslott av vågorna och maktlöst låtit dem sila mellan mina fingrar. Jag har sett allt och gjort allt, utom just det här. Det mest fruktansvärda. Och ingenting, ingenting kan mäta sig med att se sin älskade dö för en klinga man själv vässat och som i sömn borrat in i hans bröst. Ingenting kan mäta sig med det.

And I need you now tonight

And I need you more than ever
And if you'll only hold me tight
We'll be holding on forever
And we'll only be making it right
Cause we'll never be wrong together
We can take it to the end of the line
Your love is like a shadow on me all of the time
I don't know what to do and I'm always in the dark
We're living in a powder keg and giving off sparks
I really need you tonight
Forever's gonna start tonight
Forever's gonna start tonight

Dagarna är år. Den här gången har jag inte rollen som offer, enbart bödel, men handlingar går aldrig att ta tillbaka. Det finns en kärlek så stor att man inte överlever den. Alls. Jag har sagt det förut, men först nu är det sanning, för jag har inte velat något annat än att hoppa efter honom. Han ligger inte sju fot under jord, han reste sin väg neråt landet, samma mil som jag övervunnit så många gånger. Och som jag önskar att jag kunde rädda honom för alltid, som jag önskar att jag kunde riva sönder allt det här som en sida ur romanen, men det finns inget jag kan göra. Eller, det finns något, och det är det största jag någonsin gjort. Jag kan lämna mörkret bakom mig. Jag kan övervinna det. För hans skull har jag den styrkan. En gång soldat, alltid soldat, trots att jag känt att jag börjat bli för gammal för krig. Det här, darlings, det här är 1677 om han kan klara av det. Om han har viljan att förlåta mig, viljan att försöka på nytt, inte igen, aldrig igen, för det här är ett blankt pappersark. Det är en del av en historia, men det finns inget blod som fläckar dessa rader, det finnsingen krigsrök runtomkring, det finns bara allt det där som skaver under huden. Och det kommer skava. Det kommer skava och skava och skava, men jag kan slåss för oss båda. Jag kan gå från kaos till människa och jag kan bestämma mig för att aldrig återvända till andra sidan, om han låter mig göra det, om han kan låta mig utkämpa den striden. Kan han det inte har jag inget att hoppas på, för om att förlora honom för alltid var vad som krävdes för att få insikten om hur man väljer sina strider och vilken strid som varit den enda rätta, så var det inte värt det. Då var det inte värt det någonstans. Fick jag välja skulle jag hellre välja att leva resten av mitt liv i mörkret med enbart honom som fackla, min hund mot natten, än att tillbringa det i ljuset, men där han inte var en del av det.

Once upon a time I was falling in love

But now I'm only falling apart
There's nothing I can do
A total eclipse of the heart
Once upon a time there was light in my life
But now there's only love in the dark
Nothing I can say
A total eclipse of the heart

Jag har inte valt mina ord väl den här gången, men jag har valt dem. Och väljer han mig igen kan vi aldrig någonsin förlora. Den dag då han kommer tillbaka är den dag då evigheten börjar.

I'll die before I'm twenty-one

År och kilon som adderas till min kropp. Älska mig för den jag var, men aldrig mer för den jag är. Det förflutna påverkas inte av mitt nu, men nuet påverkas av det förflutna och jag är för rädd för att ens skriva. Det som är skrivet är skrivet och livet är livet. Regnet försöker bryta sig in genom glasdörrarna, tyllgardinerna som gör sina skenmanövrar och jag som bara ser på, bara ser på. Kan inget annat. Kan inte stiga upp ur sängen om morgnarna, kan inte skriva sagor eller bittra slut. Jag ramlar över Helvetesgapen, det svindlar och jag kan inte känna marken under mina fötter. Jag känner hålet inuti mig, men jag känner också när han tar min hand, blickar in i mig.

Jag liknar inte någonting annat än en blek, svullen ursäkt till mig själv. En bokstav utsuddad av vätska på papperet, uppblött och oformlig. Månader av bortglömda dokument utan punkter. Månader av lättja och förtvivlan. Kurragömmalekar med tanken. Mina dikter är utdöda och allt som finns är en växande öken. Som alltid förr önskar jag mig en oanvänd sommar, för den här gången, den här gången. Ge mig vad jag önskar och jag lovar att jag inte ska göra fel igen. Jag lovar att jag inte ska försvinna.

Räknar inte längre åldern iår. Räknar inte med någonting alls. Möjligtvis att han håller om mig när jag somnar. Så mycket hopp har gått förlorat. Dröm efter dröm har frivilligt för mina ögon kastat sig ner i Helvetesgapet. Är det då så konstigt att jag försökt dyka efter? Det är mer än en månad sedan jag kunde se mitt eget blod, men ibland vet jag inte om det gör någon skillnad. Min kropp har ändå slutat tillhöra mig. Min kropp har ändå slutat vara en kropp. Jag räds inte längre att åldras. Jag är redan tusen år. Ängel och demon.Sånt gör heller ingen skillnad. Men en dag ska jag komma tillbaka. Det lovar jag. Oh jag kan inte sluta hoppas på att då ska körsbärsträden återigen blomma.

Valerie.

Ska vi tala om mitt hjärta? Låt oss tala om mitt hjärta, den svullna svarta kristallen i bröstkorgen. Alla män tycks drömma om Amerika och när jag känner efter vill mina ökendjur dra även mig dit. Att rida genom heta dagar, isande nätter i en Mustang. Röd öken, svart öken, vit öken. Allt för mina fötter. Jag längtar inte längre än så just nu. Jag längtar något så fruktansvärt. Jag behöver bort från dessa regnnätter. Jag sitter vaken i soluppgången bara för att se alla väderstreck snurra bort, somna om. Det är Badlands igen. Det är krig, röda floder, vita alternativ. Styx har inte glömt mitt namn och jag springer genom regnet bara för att stanna upp och sluta. Hjärtat skenar vidare. Mitt hjärta är en svart vildhäst med en stjärna av blod i pannan. Mitt hjärta är en onyx, en midnattens kristall. Mitt hjärta är mer pretentiöst än någonting annat. Mitt hjärta är paradoxen, sommaren som är förrutnelsen, lägger mitt levande lik sju fot under jord. Jag trivs sju fot under jord.

under jorden: underjorden
jag är den som dömer
de avlidna fäster sina blommor
i mitt hår

Är jag sjutton år eller sexton? Är jag femhundra eller tjugoett? Det är sommar nu och sommar innebär ensamhet och överdoser, sommarnätter under stjärnor kom och jag springer intill min rädsla som ständigt hinner ikapp. Jag springer längs regniga gator ett Göteborg är ett Göteborg är ett Göteborg och jag kommer inte ifrån det som gör ont. Jag kommer inte ifrån att vara arton år med självmordslockar en

mamma som håller mitt hår och hur jag yrar att jag vill dö utan att ens veta varför. För inga stormar än i våra sinnen bo. Jag minns stormarna, att skruva upp volymen, motvinden, sen sitta osynlig i korridorer på andra tredje våningen jag minns det men jag minns det inte med Marilyn Monroe. Hoppet är vår vän och vi dess löften tro, jag trodde aldrig

att jag skulle sluta såhär

jag trodde aldrig

att jag skulle sluta

såhär.

Jag är sexton år och midsommarafton mellan sjukhuslakan jag är nitton år

lägereldar och Nangilima som enda alternativ. Jag är nitton år och dör för det finns en kärlek så stor att man inte överlever den om den inte varar för alltid jag är

död i två dygn

sedan en fågel fenix som återuppstår, jag

lever ett helt nytt liv kysser

nya män tar oskulder ger bort dem igen.

Jag är tjugo år och mitt hjärta har svartnat. Jag är tjugo år och jag kommer inte tillbaka. Jag kommer aldrig någonsin tillbaka.

Coyotes och vita alternativ, svarta, svarta ögon. Jag är vilse i öknen och jag hittar aldrig någonsin hem. Prinsarna ställer sig på rad för att låta giljotinen falla, prinsessorna och nymferna skyggar bakom träden i skogen och jag kysser gevärsmynningen, revolvermunnen jag

vet att det är det enda som kan fylla hålet mellan mina läppar. Jag är tjugo år och jag ylar med prärievargarna. Du kan inte höra skillnad på mitt skratt och deras. Och Cosmo, älskling, Valerie dog, hon också.

Tusen och en natt

Olyckssyster, min olyckssyster. När korparna höjer rösterna vet jag att du är i fara. Jag springer naken i den vita öknen och jag har blod i mina fotspår. Inte jag inte jag. Det var aldrig jag, det var bara de onda andarna som tog sin boning i mitt huvud. Ni vet, jag fick borra ett hål för att någonsin kunna få sinnesro.

Går med Honungspojken under körsbärsträden och jag ser upp och undrar hur det känns att vara lycklig. Verklighet eller fiktion, det är ni som avgör. Kropp och psyke är i upplösningstillstånd. Nu hjälper inga sagor. Nu hjälper ingenting alls. Jag sover med knivar vid min sida eller spöken från det förflutna när jag sover ensam. Ensamheten gör mig galen och panisk. Skrikfåglarna tar över alla melodier. Kerberos håller vakt vid dörren för att inte släppa in någon som vill mig väl. Det är det jag har drivits till, det är det jag har blivit. Det är ett psykiskt virus som sprider sig blixtsnabbt, luftburet. Ett tag försökte jag värja mig från det som man värjer sig från strålning; höga hattar, rött läppstift, svarta ögon. Nu ser jag bara tomhet mellan ögonfransarna. En gång hade jag havet och han sa att det fanns en ö däri, ett resmål, en destination. Han hann aldrig fram. Skeppet förliste eller så vände han om, jag har inte fått klarhet i vilket. Det beror på Janus, det beror på alla hans höga namn.

Hursomhelst är jag ensam nu. Det är min kropp som klamras fast vid Lancelots, jag som lägger ut rävsaxar och hinder att övervinna. Jag tror mig ha kommit till någonsorts återvändsgränd. Här finns varken gott eller ont att utvinna. Väggen framför mig går inte att ta sig över, och även om det gick skulle det kanske inte vara värt det. Jag kan inte veta om det är Neverland som väntar på mig där, Körsbärsdalen, Narnia, Nangijala. Det är kanske bara en omväg till Underjorden. River med naglarna mot stenarna. Faller handlöst i den famn som tar emot. Är orkeslös och dör döden i barnsäng var gång jag bläddrar igenom romanen. Papercuts som får mig att förblöda.

Ibland skymtar jag även silver i det svarta. Som en strimma ljus, glittret i korpens öga. Det räcker inte till mycket material, det räcker knappt till någonting alls. Räcker till att jag ska kunna le, lägga på mig masken, ta klivet över käftarna och öppna porten till den värld jag fortfarande känner mig alienerad ifrån. Jag hör inte hemma här, har aldrig gjort, kommer kanske aldrig göra. Drömmer mig bort till Slottet i Fjärran, trots att jag egentligen vet att jag inte består av älvdamm och enhörningsblod, bara en stinkande hög av kött. Men det här är min fiktion, mina sagor för tusen och en kommande och gångna nätter. Jag är Sheherezade och vad jag än väljer att berätta, är det min version av sanningen.

röda maj, värmen erövrar stan

Bred ut de svarta tankarna som spelkort över bordet. Jag saknar hösten. Jag saknar medvetenheten i att samla löv i kappan, vända vinden efter den. Med saknad når man inte långt. Om jag inte aktar mig missar jag magnoliorna igen, glömmer doften av körsbärsblom. Det får inte hända och ändå är det just vad som väntar. Hösten var ett stort svart hål, fjolåret ett vidöppet Helvetesgap. Tiden för fältslaget nalkas. Det kan växa andra sorters blommor då, men aldrig någonsin magnolior igen. Det är så symboliken fungerar.

Jag kapar fler och fler artärer och navelsträngar, får nya gator och lämnar första tiden i den här staden bakom mig. Det finns oändligt många sätt att påbörja nya kapitel eller helt nya böcker, men jag var fjorton år när jag insåg att jag aldrig skulle bli lycklig. Det var inte mer än att jag anade vidden av detta mörka hat, jag såg ned i brunnen och jag såg min framtid & mitt öde. Urd, Verdandi och Skuld såg tillbaka på mig med tomma ögonhålor. Det var då jag skrek. Jag pekade på mina tårar, men det fanns ingen som ville se. Jag visste redan då att kärleken var det enda som kunde rädda mig. Brunnen finns kvar. Jag har önskat så djupt i den att jag fallit ned, krossats mot dess sinade botten. Stenarna där är kalla, men jag är ensam, alltid ensam.

Och i år handlar det inte om magnolior, det är andra sorters blommor som fångar min blick och jag längtar ut till vitsippsdalen. Mitt blod får samma färg som våren, huden stryks av kökets gryningsljus som inte ens silas mellan persienner innan det når min kropp. Mitt blod får samma färg som våren och jag försöker hitta barnet jag förlorade till Underjorden för så längesen. Jag vet varken hur man påbörjar eller avslutar något. Det är kvällssol i min älskades kvarter och i askfatet på gården har en liten fågel byggt bo. Det är trängre än jag trodde vingar klarade av. Världen väcks till liv nu och jag kopplar upp mig till språket och respiratorn, men räds att se sanningens svarta pupill. Jag föll ifrån. Hur faller man tillbaka, hur breder man ut vingarna och tar fart igen?

En av mina musor har sina ord ihoptryckta mellan pärmar igen. Svarta den här gången med ett fotografi, naturligtvis ett fotografi. Jag har inte öppnat boken, inte låtit sidorna fläkta fingertopparna. Som om det är för heligt för mig. Men nu faller mörkret strax och jag saknar bilder som är lika täta och uttrycksfulla som ett karnevalståg. Jag vet att berättelsen kommer förändra mig, det gör hennes språk alltid, bryter isen från vattenfallet och mina egna bilder i strida strömmar.

Plockar fler och fler av kunskapens äpplen. Kravlar tillbaka in i urmodern och står naken framför månen. Tänder majeldarna och låter ljus strömma från fingrarna, magi och glitter. Jag låter läsandet och utövandet smyga sig Du är din egen frälsare och inte ens kärleken kan rädda mig vid det här laget, den har redan förlorat sin chans, men det finns en chans att det är livet som väntar nu. Det finns en chans, och jag är beredd att ta den.

Circe

Nätterna har blivit till tomma, blanka pappersark igen. Ibland utbyter mörkret och jag skepparhistorier. Tävlar i vem som är svartast. Ibland ser jag orden som någonting annat än mörka maskar som ringlar sig till meningar över mina papper. Ibland skriver jag ned ljuset i ett litet block med hjärtan, eller i min svalblå dagbok, men ibland är ljuset det vita som skymtas mellan raderna. Jag tror att jag gett för många löften. Jag har slutat upp med det nu. De man ger när december blir januari gäller den här gången enbart mig själv. Jag har lovat romanen, och jag har lovat krigsmonumentet. Den enda som kan klandra mig, som kan döma mig om jag misslyckas, är jag själv. Sedan minns jag att jag är min egen bödel. Offret kan enbart älska sin bödel. Narcissismen, the comfort in being sad. Jag slipar knivar mot min hud, jag drar ut i krig. Allt är som vanligt. Samma samsara, samma fågel fenix, nya namn. Jag har trott mig aldrig krossat ett hjärta, men inser att jag redan gjort det flera gånger om, jag har bara aldrig lämnat det blodigt bakom mig, alltid slickat såret även om det inte låtit sig läkas. Inser plötsligt hur lätt det skulle vara, inser plötsligt vidden av min egen grymhet, den tänkbara. Jag är sjöjungfrun, jag kanske inte kan sjunga, men jag kan linda mina långa fingrar kring ditt innersta och dra med det ner i djupet. Jag kan få dig att falla handlöst och aldrig någonsin förlåta mig för det. Ta ifrån dig någonting du aldrig kan få tillbaka.

Ibland är det mitt hjärta som ligger där på havsbottnen, eller snarare nere i Styx. Hades låter det vila tryggt där för mig och ler när jag hänsynslöst ger mig av på plundringståg. Då är jag hans grymma gudinna, då krossar jag allt under mina klackar. Gallan rinner ur min mun som fradga och min tunga är kluven som en orms. Jag kan hysa två motstridiga känslor samtidigt, just eftersom jag är befriad från känslor. Förakt är ingen känsla. Hat är ingen känsla. Deras gelikar inga känslor, bara reaktioner och försvarsmekanismer för sårbarheten. Lyckas du spräcka hinnan väntar det hårda skalet, pansaret. Det är emellanåt ytterst lätt att spräcka hinnan. Att dra bort stoftet på fjärilsvingarna med smutsiga fingrar, sticka dolken i en av mina många akilleshälar. Ibland är jag mer som Atlas. Jag tar emot och jag tar emot och säger mycket lite om bördan på mina axlar. Så en dag har den tyngt ner mig till marken så mycket att mina fötter sjunkit ned sju fot under jord. Jag tror aldrig du hört mitt vansinnesskratt, mitt undervattensljud, mitt spöke. Jag kanske aldrig kommer hemsöka dig på det sättet, annat än i dina mardrömmar. Dina mardrömmar handlar alltid om mig. Mina handlar om andra.

Det har hänt att jag drömt att du bänt upp pärmarna till mitt innersta som man bänder upp bröstkorgen när man vill sluka hjärtat hos den fallna stjärnan som kan ge en evigt liv. Det har hänt att jag har drömt att du röjde alla mina hemligheter. Jag har inte mycket till hemligheter, men jag har rätt att hålla dem dolda. Jag säljer aldrig min själ igen. Har redan gett för mycket för många gånger. Jag måste föra dagbok. Det måste du förstå. Du måste förstå att det finns delar av mig som du inte har något med att göra. Mitt förflutna tillhör inte dig. Det har aldrig tillhört dig och kommer därför aldrig att göra det. Jag kan ge dig mitt nu, men mer kan du inte begära, mer har du inte rätt till. I nuet är jag sjöjungfrun utan själ. Du måste ge mig allt jag önskar och begär för att jag någonsin ska kunna sluta lycklig och snart vigs du med dig själv, snart är jag skum på vattnet.

Jag är Circe och nu när du väl hittat till min ö

hur hade du tänkt att du skulle kunna ta dig härifrån

med livet i behåll?

Skrika så att du hör

Lägg ditt öra mot min mun så jag kan skrika så du hör, skrika ser du inte att jag går sönder?
Någonstans ligger en ängel och förblöder i snön. Någonting säger mig att jag måste hitta henne, annars är det jag som dör. Fånga de där vita fjärilsspökena, låta dem smälta som is i mina händer, så att jag kan känna lite värme igen. Det är en saga emellanåt. Emellanåt lysande körsbärsträd i drivorna, emellanåt konst och svartvita fotografier. Jag skulle vilja stanna där. Huvudet mot din bröstkorg och värmen i tvättstugan, nytvättade, blomdoftade lakan. Varför kan jag inte få stanna där? För att jag aldrig kan stanna. För att jag alltid måste tvivla. För att rädslan är min enda vän.  Flykten in i orden blir total igen. Tar upp dagboken och antecknar allt som måste ut. Det är inte mycket åt gången, men det är ändå ord. Vardagen är fortfarande draken jag måste dräpa, och jag längtar lika mycket efter den som efter glitter. Eskapism förlorar sin innebörd när det inte finns något att fly. Nangijala blir till intet när det inte finns ett första liv. Och katter har nio, sa vi. Jag har redan dött två dödar. I jakt på ett mirakel, när du fanns precis intill. Honungspojken tar fortfarande sönder mig genom att vara någorlunda lycklig när jag själv inte är det. Jag skulle ju vara segrare i kriget. Jag skulle ju vara vacker och stark och underbar. Jag undrar vad som hände. Jag undrar fortfarande vad som hände.

Jag är Rapunzel och Hjärter Knekt riddaren som klättrar upp för tornet, stannar hos mig en stund. Det slutar alltid med att jag hänger kvar i hans kläder, håller kvar, försöker hålla kvar. Det slutar alltid med att jag blir ensam. Och även om jag försöker göra någonting annat av det, även om jag försöker förhindra att det blir så, är det redan defaitistiskt dömt. Jag skriver klart breven med spretig handstil och längtar efter att övervinna mil igen. Längtar efter att övervinna smärtan. Allting är som vanligt. Jag har svårt att släppa taget om kniven jag riktar mot min strupe, som om jag svetsat fast mig själv i den, och jag kan inte sluta. Kan du höra mig? Är du lika rädd som jag för att marken ska ge vika under våra fötter? Kan du svara mig? Är du lika rädd som jag? Kan du svara mig?

Jag tvättar den lilla mjukisdelfinen vi hittade smutsig och kvarglömd på spårvagnen för flera veckor sedan. Jag ska torka den och knyta en rosett om fenan eller halsen på den och ge den kärlek. Det är sådana små saker som räknas.

Vinter

Han är i mitt blod, hans hjärta slår i min kropp, mitt i hans. Jag har sönderrökta lungor inatt och fruktkarameller. Det är nästan alltid natt när jag skriver här, det ska alltid vara natt, någonting annat vore fruktansvärt fel, befängt. Försöker mota bort verkligheten med facklor och vassa tänder. Lyckas ibland, ibland inte. Jag går till mina inbokade möten och försöker skapa en struktur. Ute är det vinter. Det är alltid vinter i mitt hjärta. Det vet du. Jag borde vara van, men har ändå svårt att ta mig ut, pulsa genom snön. Januari har alltid varit min berömda bödel, och det är poetiskt att haka upp sig på sådan symbolik, men jag kommer inte så långt med det. Kommer längre med att leva mitt liv, drömma mina sagodrömmar.

Jag har en prins med en svart springare. Han håller mina händer när de skakar, slickar mina sår och mina tårar. När han kom var han det vackraste som kunde hänt mig just då, och det är han fortfarande. Har bara så svårt att visa det ibland, så lätt att glömma, istället skrika, gråta, slå. Jag har ännu inte höjt handen, men ibland blir jag rädd att det bara är en tidsfråga. Ibland tror jag på ett happily ever after och drömmer om hans ring runt mitt finger istället. Jag har sagt att jag måste skriva utlämnande, och jag har sagt att jag måste skydda honom, men det är svårt att leva efter det när jag knappt är trogen min dagbok, när jag aldrig skriver klart och skickar iväg hennes brev. Så mycket lättare att spy ut allting. Så mycket lättare att använda sig av ett forum han känner till. Jag ska försöka att inte göra det, jag ska försöka. Minns att de dagar då jag viskar är fler än de då jag skriker. Minns att jag oftare smeker än slår. Älskade, glöm det inte.

Ibland tror jag att jag slutat vandra vilse. Ibland tror jag att jag hittat mig själv igen. Alltid lika bittert att upptäcka att jag misstagit mig. Igen. Jag saknar inte Uriel så mycket som jag gjorde en gång. Jag kan be honom att dra åt helvete utan att ångra mig, jag kan hata honom utan att det övergår till kärlek i nästa sekund. Jag lever ett liv utan honom. Det är så mycket jag trodde att jag aldrig skulle göra. Jag trodde aldrig att jag skulle känna igen, behöva igen, men kommer på mig själv med att vilja vara med Lancelot i ett rum där det är vi två och inga andra. Kommer på mig själv med att fastna i hans doft, hålla kvar fingrarna kring hans örsnibb, händerna runt hans höfter. Kommer på mig själv med att önska att han ska vara det vackraste som hänt mig. Någonsin.

Lethe

Hades har fem floder, hur kunde jag glömma det? Allt för upptagen med Styx för att ta mig längre in i underjorden, nå Lethe, den ljuva glömskans flod. Den som utplånar allt mänskligt lidande. Varför har jag aldrig nått så långt?

Årsskifte igen. Jag uppdaterar aldrig under december, och att klockans byte av år skulle leda till något nytt är fortfarande den vackraste av lögner. Men visst nyår var vackert. Är det inte alltid det? Himlens utlösning och sedan skålande i rosa champagne, kyssar, snöfall. Fabulerade jag nu igen? Förlåt mig. Allt jag vill minnas är att jag var lycklig.

Kaoset öppnar upp sig. Jag skriker honom i ansiktet och han har ett vettskrämt uttryck. Visste kanske inte hur många monster som kan välla ur min mun. Förstod kanske inte det där med prinsessan och draken, förrän då. Jag slänger ringen han gjort till mig rakt på honom. Den ring som är en förlovning om någonting större. Den ring som jag älskar för att den är vacker och för att han gjort den med sina två händer.

Kvällen går, kvällar går. Vi har haft månader tillsammans nu. Jag älskar Lancelot, men jag kan inte hjälpa, kan inte hejda orkanen, hur hejdar man en sådan? Föraktar mig själv för vad jag blivit, för att jag ligger i smutsiga lakan, låter timmar gå, aldrig rapporterar, aldrig  skriver kärleksbrev till Pennsoldaten. För att allting kommer efter mig, jagar mig istället för att det är jag som jagar. Allt jag gör nu är vandrar samma tomma gator. Det fanns en annan fras som hörde dit, men den har jag glömt nu. Jag har glömt så mycket. Jag vandrar samma gator, står och stampar i snön, sliter ned mina höga klackar, trampar vatten.

Jag tror fortfarande att jag är oförmögen till att få mitt lyckliga slut. Ge mig ett vackert kristallglas med vatten från Lethe, bara en klunk, bara en droppe. Ge mig något som inte är ett gift. Gör så att jag kan glömma, gör så att jag vågar tro på någonting igen.